Åskan rullade över skogen med dov, mullrande stämma. Regnet hade kommit plötsligt, och föll tungt över träden. Dropparna smattrade hårt mot den lummiga växtligheten, trummade mot bladen och stammarna. Sommarvärmen tycktes för en stund lätta under åskskurens slöja. Vinden var näst intill stilla. Luften var fylld av världens dofter, av vatten, fuktig bark, grönskande blad, bambu och ormbunkar. Doften av jord, gräs, någon gnagare och blöt vargpäls. Flocken hade vandrat till revirets sydligare delar, i närheten av en av utsiktspunkterna och bara några kilometer från gränsen mot savannen. Medlemmarna låg spridda i närområdet, några under en utskjutande klippkant, andra i skydd från regnet under ett par storbladade träds täta kronor. Det hade varit en hård dag, och inte förrän natten redan klätt landet sedan länge hade de lagt sig för sömn. Någonstans ovan de mörka, mullrande molnen sken stjärnorna klart sedan flera timmar tillbaka.
     Dimitrij stod stilla och lyssnade till himlens röster. Regnet slog mot hennes rygg och rann ner över hennes kropp. Vattnet droppade från hennes horn, från nosen, morrhåren och den långa fällen. Hon höll huvudet höjt bara en bit över manken, och den grå blicken var dold bakom slutna ögonlock. Runtom sig, bakom sig, kunde hon känna de andras sinnen. Flockens närhet. Hon hade stått stilla länge och lyssnat till åskan och regnet.
     Hon öppnade ögonen, och såg ut i skogen. De skarpt grå bar tecken av trötthet, men precis som resten av de senaste nätterna stod ingen sömn att finna. Hon strök tungan över den fuktiga nosen, och vände huvudet för att blicka mot de närmsta sovande noviserna, vilka låg skyddade i skuggan av en åldrad apel. De lärde sig snabbt, allihop. Men hon var rädd att det inte skulle vara snabbt nog. Hon kunde inte lära ut lika snabbt som vad hennes familj kunnat. Hon var ensam, och saknade stödet av andra. Tankarna återvände ofta till de hon förlorat. Även när hon försökte att inte tänka på det så vandrade tankarna dit. Särskilt när resten av flocken sov och hon lämnades ensam med sina funderingar.
     Benen rörde sig när hon vände om helt och i sakta mak rörde sig mellan de platser där medlemmarna drog lugna, djupa andetag. Hon kunde se det rycka i någras öron eller tassar när de drömde. Dimitrij blinkade långsamt och stannade tillfälligt upp för att ruska på kroppen. Inte för att hon blev mycket torrare.
     Ljudet av rörelse fick det att rycka omärkligt i ledarens öron, och hon vände huvudet för att se när Niyaha bytte ställning där hon låg. Dimitrij stod stilla en stund, med blicken fäst vid novisens ljusa kropp. Den unga tiken var vaken. Andetagen var inte sömnens regelbundna rörelser. Hon ruskade på sig på nytt, och tog stegen bort till den yngre. Hon sänkte ansiktet och andades ut genom nosen över Niyahas rygg när hon kom tillräckligt nära. Även utan krafter kunde hon ana oroligheten och spänningarna i den andras kropp. Den grå blicken mötte ynglingens blå.
     ”Mardröm?” Rösten var låg, precis hörbar genom regnets sus.

Det var alltid samma dröm som hemsökte henne, men den var aldrig mindre fasansfull för det. Hon var jagad. Skogen reste sig becksvart omkring henne – inte ens månens sken kunde lätta de tunga skuggorna. Dämpade, dova skratt ekade ur mörkret men hon kunde aldrig se honom. Hjärtat slog lika fort som hennes ben rörde sig under henne. Rötter och stenar som var osynliga i dunklet fällde henne gång på gång. Hans andetag emot henne fick det att krypa i hennes skinn. Hon stannade upp och snurrade omkring, försökte lokalisera monstret. Men hon kunde aldrig innan det var försent; sylvassa tandrader glimmade i det bleka månljuset, och ögon i färg av hennes blod stirrade henne rakt i ansiktet.
     Det var aldrig lätt att somna om efteråt. Rädslan satte fortfarande kvar i hennes hjärta, trots att hon visste att hon var säker. Niyaha hade lagt sig tillsammans med Delshay och Nadie under ett stort träd. Deras tunga, djupa andetag var lugnande, men inte tillräckligt. Oroligt vred unghonan sig om, försökte släppa tankarna om mardrömmen – men det var lättare sagt än gjort.
     Regnet smattrade till åskans mullrande stämma. Doften som regnet alltid bar med sig fyllde hennes lungor med en frisk känsla. Den unga var trött, men det spelade ingen roll. Drömmens intensitet hade gjort det klart för henne att sömnen förmodligen skulle utebli denna natt.
     Knappt hörbart genom åskans stämma och regnets smatter, kunde hon höra steg. Instinktivt ryckte det i öronen innan hon öppnade ögonen. Den blå blicken mötte med ens ledarinnans grå.
     ”Mardröm?” Niyaha nickade kort med ett tomt uttryck i anletet. Varsamt, för att inte väcka sina syskon, krälade hon undan och reste sig sedan upp. Det förvånade henne inte att Dimitrij var vaken – hon verkade nästan alltid vara det.
     ”Samma dröm, om och om igen”, suckade hon lågmält. Blicken vandrade upp i de mörka skyarna och hennes ansikte möttes av de tunga regndropparna.

Hon backade ett steg för att låta Niyaha resa sig, och höjde huvudet. Då den unga talade blinkade Dimitrij och följde den andras blick upp mot trädkronorna och molnen där ovan. Ett lätt stygn av sorg rann in i hennes bröst, så som regnets droppar rann över deras ansikten. Inget syntes i vikaanens smala anlete, men inom sig kände hon sorgen för Niyahas skull. Hon sänkte nosen igen för att se på den andra.
    "Har du haft den länge?" Det var inte rätt att någon så ung skulle ha återkommande mardrömmar. Inte när hon ännu inte sett världens fulhet. Dess skönhet, och dess fulhet. Hon hade hört berättelser, hon hade tränat, men hon hade ännu inte sett eller upplevt världen utanför revirets trygga gränser.
     Medan hon talade vände Dimitrij för att ta ett par steg bort från de andra sovande, så att deras röster inte skulle störa de för vilka sömnen var en gåva. Även om åskan mullrade över regnets tunga sus så var röster något som lättare störde sömnens lugn. Hon mötte åter den yngres blick, med ögon som bad henne att berätta.

Deras blickar möttes innan Niyaha såg bort igen. Svaga stygn av skam bet i henne. Tillsammans med Dimitrij tog hon några steg bort för att avlägsna sig från sina syskon.
     ”I några veckor nu, om jag inte misstar mig”, förklarade hon lågmält med en svag osäkerhet. Niyaha hade inte berättat för någon annan, ledarinnan var den första. Trots att hon ville berätta för sin far, så visste hon vad han skulle säga; ”Du är stressad”, ”Du överanstränger dig” – Kenai skulle ta vad som helst som ursäkt till henne att sluta. Kanske var det sant att hon överansträngde sig. Målet om att bli en Jägare hade varit brinnande starkt så länge hon kunde minnas, och hade alltid pressat henne att träna hårt. De blå ögonen fäste sig i den hornkröntes anlete igen – som alltid letade hon efter känslor, men där fanns inga att finna.

”I några veckor nu, om jag inte misstar mig”
Dimitrij nickade kort, tankfullt. I några veckor. Det förklarade tröttheten hon anat hos den yngre den senaste tiden. Vad var det hon drömde? Var hon vaken varje natt? Den hornkrönta skakade långsamt på huvudet åt sina egna tankar. Nej, då hade hon lagt märke till det tidigare, och Niyaha hade varit mycket tröttare under träningarna. Men oavsett hur ofta det var så var det inte bra att vara jagad av drömmar. Hon visste det själv allt för väl.
    Hon möttes av de unga, blå ögonen på nytt när Niyaha höjde blicken igen. Känslorna hos ungtiken gick att skymta även genom regnet och nattens skuggor. Spänningar i axlar och skuldror, oroliga öron. En låg svans och en stundom sänkt blick. Dimitrij sänkte huvudet under manken för att hålla det i jämn höjd med den andras ansikte.
    "Skrämmer det dig?" Orden var lugna, enkla. Trygga. Där fanns inget hån i frågan, inget som fick det att låta som om det var något fel. Det fanns inget fel i att känna rädsla. Rädslan var det som hade hållit Dimitrij vid liv så länge.

”Skrämmer det dig?”
     Niyaha såg upp på henne med en blick fylld av osäkerhet och rädsla. Om än hon hade all trygghet här i den verkliga världen, tillsammans med flocken, så fanns det ingen i drömmen med henne – där var hon ensam och sårbar.
     ”J-ja...”, sade hon under ett djupt andetag. Återigen såg hon bort, och samma vemod som tidigare speglades i hennes kroppsspråk. Regnet hade fått hennes päls att lägga sig blank över hennes kropp och man kunde skymta svaga, försiktiga skälvningar genom henne.
     ”Men det är för att jag är ensam”, sade hon med en självsäkrare stämma. De blå ögonen fäste sig i de skarpa, gråa. ”Det är vad som skrämmer mig mest”, hennes röst var lågmäld och en aning tankfull.

Trots att hon vände bort blicken, och sorgen i att drömmarna skrämde den yngre så kände Dimitrij viss lättnad i att Niyaha erkände att hon var rädd. Ledaren hade nästan varit beredd på att ynglingen skulle försöka dölja sin rädsla. Den unga kroppen skälvde svagt.
    När Niyaha vände tillbaks ansiktet och samlade sig i sina ord så andades Dimitrij ut ett djupt andetag. Tröttheten hon kände syntes för ett ögonblick i de grå. Utan ord slöt hon det korta avståndet mellan sig själv och den yngre. Hon lade huvudet över Niyaha, och sänkte henne tillsammans med sig själv ner till marken. Hon lade sig runtom den mindre tiken, med huvudet vilande över framtassarna mot det blöta gräset. Den långa svansen svepte runtom hennes utsträckta bakben och om Niyaha. Hon höll ut den övre vingens arm och krökta fingrar över den lilla, ljusa vargen. Regnet fortsatte att tungt trumma mot världen, och föll över vingens membran.
    Det var okej. Hon behövde inte säga det. Skulle inte behöva säga det. Det var okej att vara rädd, att vara osäker eller ledsen. Niyaha var ung. Hon var inte mer än dödlig. Men hon var inte ensam. Dimitrij kunde känna värmen från hennes kropp. Den levande värmen av en kropp som andades. En dödlig kropp. Det var okej, och hon var trygg här.

Tillsammans med Dimitrij sjönk Niyaha ner till marken utan det minsta motstånd. Ledarinnans värmande kropp kändes tryggare än något annat hon kunde tänka sig för tillfället. Unghonan andades tungt ut när hon lade huvudet på hennes utsträckta framtassar, som skiljde henne från gräsets väta och kyla. Rädslan som bitit i hennes hjärta började falna med lugnet och säkerheten hon kände från Dimitrij.
     Den hotfulla världen omkring började försvinna i takten till den hornkröntes hjärtslag och åskans ihärdiga, dova muller. Regnets knattrande på blad och andra släta ytor var sövande. Den unga förmådde sig att slappna av och släppa tankarna om ensamheten som mardrömmen försett henne med. Hon var inte ensam och hon skulle aldrig behöva vara ensam så länge hon hade flocken.

[Tyckte det kändes som en bra plats att avsluta på. Ett kort mys-roll sådär. ♥ Om inte du vill skriva ett avslutande inlägg, så kan vi se det här som avslutat.]

Långsamt kände Dimitrij hur Niyaha slappnade av i hennes famn. Den yngre vargens andetag saktade in i sömnens stadiga rytm. Vikaanen blundade för en kort stund, och drog tassarna närmre sig själv och den sovande. Hon drog ett djupt andetag, och såg sedan upp mot himlen ovan trädkronorna. Regnet fortsatte att trumma mot världen, men åskskurens värsta del hade redan passerat. Det regn som föll blev med timmarna lugnare. Långsamt drog sig himlens mullrande stämma västerut.
    När morgonen närmade sig sträckte Dimitrij på sig och rullade över på andra sidan. Hon låg kvar, med ryggen mot Niyahas rygg, men dolde inte längre den unga under sina vingar. Först när hon hörde och kände hur andra i flocken började vakna, och hon kände Niyaha röra på sig, så reste sig ledaren och lämnade hennes sida.


[Avslutat]