Månens sken erbjöd föga ljus i den molniga natten, men det gjorde inte Katya något. Hon hade sitt eget ljus om det skulle behövas, men sanningen var att hon trivdes i mörkret. Det hade alltid kallat på henne, alltid varit en trygghet.
    Hon befann sig i en av Civitas rosenträdgårdar. Hon var inte säker på om hon faktiskt fick vara här, men brydde sig föga. Hon gillade doften, och förundrades av rosornas färg. Norspiret erbjöd inte många blommor, men de få Katya hade sett hade inte ägt den här djupa svärtan. Det såg nästan magiskt ut.
     Någon instinkt kittlade henne, och Katya snodde runt. Hon visste inte om hon hört något, eller bara kände sig betraktad. Det fanns ingen rädsla inom henne, mer irritation. Smög någon på henne?
     "Kom fram", manade hon bestämt, och skannade den mörka omgivningen. Det var fortfarande tyst runt dem, och Katya la huvudet på sned. Nåväl.
     "Så orättvist", viskade hon nu. I tystnaden var det ändå hörbart. "Att du ska se mig och inte jag dig. Vad sägs som att vi jämnar ut det?" Kompakt mörker läckte ur Katyas tårkanaler, mun och nos. Det blommade ut som om det också varit en ros, och svepte in henne i beskyddande mörker samtidigt som det sträckte mörka fingrar utåt. Trevade efter betraktaren.
     "Vad heter du?" Katya var inte mer än en tonåring, ändå hade hennes röst den lena tonen hos en jägare. Hon hukade sig, och smög framåt med en stilla elegans.

Varya hade betraktat henne en stund. Den mörka natten hade omfamnat henne i osynlighetens slöja. Ljudlös och lätt som en skugga hade hon nyfiket studerat ynglingen som lyckats vandra sig in i rosengården. Ögonen var blåa så det var inte hungern som visade sitt intresse men något annat. Det låg något bekant över henne som lockade. Ett leende började dra i mungiporna när ynglingen plötsligt kände sig betraktad. Varya lyssnade till den bestämda tonen road. Det var inte förrän mörkret omfamnade den yngre på samma sätt som skuggorna dolt henne som hon rörde sig ur sin plats. Varya skrattade kort och roat. Ett hest kraxande.
       “Här har du klampat in i min trädgård och kräver mig på namn?” Man kunde höra leendet i rösten. Varya lösgjorde sig ur dunklet och placerade sig mitt i gången några språng framför ynglingen.
       “Vad heter du, flicka lilla?”

Katya hörde skrattet, och rösten som nu kom från gången rakt framför henne. Det gav henne en position att gå efter, och hon smög närmare, dold av mörkret som fyllde gången.
     "Vad heter du, flicka lilla?" Samtidigt som hon förblindade främlingen förblindade hon även sig själv, och Katya var nyfiken på att se vem hon pratade mer. Hon skred framåt, och lösgjorde sig halvt ur mörkret. Den flammiga framkroppen syntes, medan hennes bakkropp fortfarande var höljt i mörker. Där, i gången dit månljuset faktiskt kunde nå, såg hon honan. Svart och vit, i en teckning som liknade Katyas egen. Två vita ansikten och blå ögon mötte varandra.
     "Vad spelar det för roll", viskade hon, återigen med huvudet på sned. "Du kommer ju glömma det när du är gammal och grå, vilket ärligt", Katya flinade och följde honan från huvud till tå med blicken, "lär vara rätt snart." Hon duckade för eventuella hårda blickar och lösgjorde sig helt från sitt mörker, som nu löstes upp. Med nyfikna steg rörde hon sig i en cirklande rörelse kring honan.
      "Eller kanske inte", konstaterade hon. "De har inte lyckats döda dig än." Hon återvände till platsen rakt framför, och mötte nu den blå blicken igen med sitt smala leende. "Dåså. Jag heter Katya."

Varya stod orörlig kvar. När den yngre lät mörkret falla fäste sig den blå blicken i hennes. För första gången kunde hon riktigt urskilja alla ansiktets drag. I bakhuvudet ekade ett hamrande av en tanke som hon genast begravde igen.
Hon skrockade tyst igen; ett kallt läte. Ett litet leende krönte hennes mun uppåt, och hon följde nyfiken ynglingen med blicken när hon rundade henne. Hon sänkte sitt huvud när hon kom fram på andra sidan av henne.
        “Om du bara visste,” viskade hon tyst med ett smalt, vasst flin. Det fanns något slugt i blicken. Även om Varya hade i avsikt att försöka skrämma den lilla tösen så hann hon aldrig. Namnet fick hennes döda hjärta att stanna och hon höjde huvudet med ens. Det lilla skarpa flinet hade tillintetgjorts. Katya. Namnet ekade i henne som en trumma. Varya hejdade instinkten att backa undan. Ögonen sög åt sig de röda markeringarna i hennes anlete, de klara ögonen och noshornet. Ett fragmenterat minne från en döda valpen flimrade förbi. Det kändes som att luften omkring dem blev kall.
       “Katya?” ekade hon tyst för sig själv. Hennes andning blev djupare. Vad gjorde hon här? Hon tvekade. 
      “Jag heter Varya.”

Den främmande honans flin suddades ut, och Katya lyfte ett ögonbryn. Vad? Hon hade knappast ett rykte som kunde föregå henne.
     "Katya?" Katya hindrade en gäspning. Hade hon inte hört? Typiskt gamlinga-
     "Jag heter Varya." Nu var det Katyas tur att stelna till. Hon blinkade, flera gånger, och stod plötsligt som handfallen. I bröstet började hjärtat rusa när allt fler sinnen kopplade vad som sagts. Varya. Katya visste vem det namnet tillhörde.
     "Jag känner inte dig", svarade Katya efter en stund. Kort, hårt och kallt. De smala ögonen smalnade av ytterligare och blev vassa kanter i det annars så runda ansiktet. "Det såg du till, eller hur? Du kan lika gärna ligga död och begraven. Det ser ut som att du borde vara det." Det var alltid enklast att vända sig till ilska och elakhet när Katya blev osäker, rädd eller ledsen. Nu var hon alla tre och mer, men inga av de känslorna fick komma ut. Vrede, däremot. Ansiktet var en hård mask, och hon kunde knappt höra sig själv över pulsen som rasade allt högre.
     "Du kan lika gärna heta Pissråtta, så mycket bryr jag mig." Det var inte sant, men Katya skulle aldrig visa hur mycket det sårade henne att se sin mor stå där, högst levande. Hon hade valt att inte vara där för Katya, och då tänkte Katya göra samma avfärdande.

Varya visste inte vad hon skulle vänta sig. Tystnaden som lade sig emellan dem kändes evigt lång. Det blev ett vakuum för de stormade känslorna som väntade på att släppas lös. Varya stod stelt kvar med ett blankt uttryck. Hon öppnade munnen för att säga något men Katya hann före. Ilskan som svämmade över i ynglingens ord skar i hjärtat. Det kändes som att hon tog emot hugg efter hugg i takt med dotterns ord. Varya drog ett darrande andetag.
       “Du har mina ögon.” Konstaterandet var en blott viskning. Inget som matchade med Katyas vrede. En blödande sorg speglades istället i hennes ögon. Hon såg sig själv i henne, mer än vad hon någonsin skulle förstå. Dem avlägsna drömmarna om ett liv tillsammans som hon så länge sedan skjutit ifrån sig kom förkrossande tillbaka.
       “Du är min dotter,” började hon tyst. Stämman var samlad trots tårarna som kantade hennes ögon. Varenda tråd i hennes hjärta slets i smärta men hon kunde inte se bort. “Ingen kan ta det ifrån dig. Du är blod av mitt blod,” hon sänkte huvudet, “hur mycket du än förnekar det. Jag känner dig.” Rösten höll sig låg och tom, men ögonen speglade hennes rätta våndan.

Katya ville klösa ut sina ögon. Hon ville inte ha något gemensamt med den främmande tiken framför henne, som så effektivt slagit undan hennes tassar. 
     "Jag känner dig-"
     "Du känner INTE mig!" röt Katya tillbaka, lika mycket en morrning som tal. När hon fortsatte tala stegrades tonen, och snart var det bara ett dämpat vrål. "DU ÄR INTE MIN MAMMA! JAG HAR INGEN MAMMA!" Hon såg tårar i sin mam- nej, Varyas ögon, och blinkade frenetiskt för att inte få egna. Ilskan som fyllde henne var som inget förut. Med en vild morrning kastade hon sig över Varya, tacklade henne till marken trots sin något gängligare kroppsform. Istället för att hugga blev Katya bara stående över henne, med blottade tänder.
     "Du lämnade oss! Du lämnade MIG!" Rösten sprack. Ur ögonen vällde återigen mörkret, likt tårar Katya inte ville fälla. Hon ville strypa sin mamma, straffa henne för all olycka hennes existens förde med sig in i Katyas liv. Men mörkret slingrade sig bara kring Varyas hals, en mjuk smekning. Det var värdelöst, bara gjort för att gömma sig i, precis som Katya själv. "Jag hatar dig. Jag hatar dig! JAG HATAR DIG!" Ett stärkande mantra för att hålla ilskan kvar och inte sugas in i tårarna.

Orden skar genom natten och rakt in i hennes själ. Ynkliga tårar började strila ner för hennes kinder. Varya lät sig dras med till marken. Hon kunde höra ilskan i hennes hjärta, i hennes andetag. Det spelade ingen roll vad hon sa, för Katya hade rätt. Varya hade lämnat dem. Under den frätande vreden, ur mörkret som spillde ur henne och över henne själv, såg hon den brutna känslan av övergivenhet. Den hade krossat Varya i hela sitt liv, men ingenting i jämförelse med att se hur den nu levde i Katya. Hennes enda dotter. Hon ville säga förlåt. Säga att hon älskade henne och alltid gjort, men hon kunde se att det aldrig skulle nå fram. Hon kunde se i Katyas ögon att hon aldrig skulle förlåta henne.
      “Shh, shh…” hyschade hon. Hennes egen röst var mjuk av gråt. “Det är bättre såhär,” andades hon. En klen tröst, kanske mest menad för henne själv. “Jag skulle aldrig kunna vara den du vill att jag är.” Hon låg stilla under hennes grepp, utan en antydan att röra på sig. Hon ville inte gå. Hur ont det än gjorde så ville hon inget annat än att få vara nära. Hon var så vacker. Vackrare än hon någonsin var.

Varför- Varför gjorde Varya så? Katya hatade henne. Hon ville höra sin mamma be, kräla i smutsen framför sin dotters tassar, ropa om hur hon skulle bättra sig, hur hon skulle finnas där-
     Men hon försökte inte. Inte nog. Katya stirrade ner på Varya, stirrade på sin mamma som aldrig skulle vara mer än ett namn och en besvikelse. Hon klev av, men bröt inte ögonkontakten.
     "Det är bättre såhär", upprepade Katya. Den forsande ilskan var borta i rösten - kyla och tomhet var allt som fanns kvar. "Som du alltid velat ha det." Hon sneglade upp mot månen, fnös och vände sedan ryggen till.
     "Du har rätt", svarade hon rått. "Du hade aldrig varit bra nog." Katya gick, och såg sig inte om.

Den vilda ilskan drog sig långsamt tillbaka i dotterns blick. Den lämnade inget kvar. Det var som att hon såg sig själv dö. Det gjorde ont. Insikten av att hon aldrig skulle vara något mer än ett plågsamt minne smärtade. Men det var också en slags befrielse. För hon visste att hon gjort fel, hon visste att hon aldrig skulle kunna älska dem så som en mamma skulle. Det här blev hennes sätt att visa det, att låta henne gå. Precis som hon gjort med hennes far.
      Varya hävde sig upp i ställning någonstans mellan liggandes och sittandes. Varya höll tillbaka lusten att kalla efter henne. Hon ville bara se dotterns blick en sista gång, men hon visste att det spelade ingen roll. Det skulle inte vara tillräckligt. Hon skulle att sakna, alltid längta och alltid drömma.
      “Det är bättre såhär…” En ljudlös viskning. Ett försök till tröst som var förgäves. Tårarna var stilla, ensamma. Ingen öppen gråt. Ingen bristande damm. Det här var den sortens hjärtekross som skulle ömma lika färskt hela hennes eviga liv.

[Avslutat]