”Loke.” Dimitrijs stämma ljöd tydligt genom tystnaden även utan att hon behövde höja rösten. Flockmedlemmarnas lågmälda diskussioner sinsemellan tystnade tillfälligt när blandat nyfikna och osäkra öron vändes mot ledaren. Hon såg över dem mot den vite bjässen till varg vars namn hon kallat, och rörde sig mot honom.
     Natten hade svept världen i sin stjärnklädda skrud, och månen var inte mer än en smal skära på himlen. Ett tunt molndis skuggade då och då dess sken, men i övrigt var det en klar natt. Flocken hade nyligen korsat en vid flod, vilkens vatten varit för djupt för att helt undgå att simma för flera av de mindre medlemmarna. Strömmarna var dock lugna, och de hade kommit över utan större problem. Dimitrij hade själv undgått att blöta mer än en bit upp över benen då hon istället flugit över floden ett par gånger, var gång bärande en av flockens valpar för att de skulle slippa vätan. Nu stod de stilla, väntande på att de allra sista medlemmarna skulle komma i land innan de fortsatte.
     Dimitrij studerade Loke i mörkret när de stannade vid varandra. Även med pälsen delvis tyngd av vatten var han en kraftig varg, betydligt kraftigare än många hon mött. Hon nickade åt honom att följa henne, och vände om för att vandra längs med flocken och flodstranden.
     ”Det har varit hårda dagar för alla, hårda nätter”, sade hon till Loke medan blicken betraktade de sista som kom i land och ruskade vatten ur pälsen. Blicken sökte sig upp till den vite hanens ansikte. Sedan natten de lämnat skogen hade han visat den kontroll hon önskat. Han lyssnade, och hade lyssnat väl den här tiden. Hon kunde ha väntat tills gryningen, men ville inte vänta. ”Det här är inte rätt plats, jag vet, men jag behöver ditt fokus och din målmedvetenhet. Jag antager dig, Loke. Jag kan inte ge dig en natts vila, och jag kan inte möta dig för att tala om nästa steg, men jag vill att du tar det ändå.” Hon mötte hans blick med sina grå. Träningen, det faktiska nästa steget, fick komma när de nått slutet av sin vandring. För nu fick vandringen i sig bli hans, såväl som alla andras, prov. Vid gudarna, hon skulle se till att alla klarade det.

En vaksam blick vilade på de sista medlemmarna som för stunden var i fullt bestyr med att korsa vattenflödet när Dimitrijs bestämda stämma kallade honom. Öronen spetsades framåt och i hans anlete uppenbarade sig ett mjukt men inbäddat uttryck av allvar. Sen den ödesdigra natten så hade Lokes fokus legat på att ta hand om flocken, att få alla framåt, valpar som vuxna. Men det fanns en tanke som gnagde på honom djupt i hans medvetande. En tanke som han inte kunde släppa. Den gula blicken svävade ut över området och fastnade vid figuren av den blå helvetesvargen som stod med ett av sina senaste tillskott bärandes i munnen.
Zayev.
Loke knorrade lågt för att sedan vända bort blicken och slå fäste i de stålgrå som väntade på honom. Han rörde sig i riktning mot henne för att möta upp och sedan följa vid henne sida, vandrandes längst med strandkanten. När hon tog till talan så förblev hannen tyst. Nog för att han känt tröttheten förut men den hade alltid varit av en fysisk vara, nu kände han sig trött ändå in i själen.
Omständigheterna hade påverkat dem alla.
Du har mitt fokus, min målmedvetenhet och min styrka. Jag kommer alltid stå vid flocken för att skydda och bevara, rösten var hes men bar samtidigt en menande ton. Jag ska bistå med mitt ljus för att lysa upp under de mörkaste timmar. Den ljuse jätten satt sig ner framför sin ledare och sänkte sitt huvud, med blicken riktad mot marken men gömd under stängda ögonlock. Jag ska kämpa till den stund då den sista droppen av livet har runnit ur mig. En kort, nästan olustig stund av tystnad flöt förbi innan gråblodet tog till orda igen.
Jag tar det. Det fanns ingen tvekan i hans röst.

Dimitrij stannade när Loke satte sig framför henne. Under tystnad lyssnade hon till hans ord; ett betydligt längre svar än vad hon hade väntat sig. Han lät nästan högtidlig, när Dimitrij själv kände sig allt annat än högtidlig. Det var på sätt och vis roande, trots att situationen i sig var allt annat än komisk. När Loke öppnade ögonen på nytt mötte Dimitrij hans blick med ett höjt ögonbryn. Det ryckte lätt i hennes mungipor innan hon åter lät ansiktet slappna av i stilla lugn.
     ”Bra. Låt det bara inte rinna ur dig för snabbt. Vi har en lång väg kvar.” Vid det sista vände Dimitrij blicken mot resten av flocken igen, där de sista nu kommit i land och ruskade vatten ur pälsen. Hon drog ett djupt, omärkligt andetag innan hon rätade på nacken och med tydlig stämma, utan att behöva ropa, tilltalade dem alla för att förkunna att de skulle fortsätta så snart som de sista var redo. Hon kastade en blick på Loke igen innan hon lämnade hans sida för att se till de andra.
 
[Avslutat, om du inte har något sista att tillägga med Loke c;]