Han skakade. Av ilska, av sorg, av utmattning. Han hade aldrig känt såhär förut, aldrig känt sig så hopplös. Det kändes som om världen bara rämnade runt honom och det spelade ingen roll hur deseprat han försökte hålla allting samman. Maksim. Sezja. Tenn. Lev. Trian. Gast. Han orkade inte. Det var som nålar i honom, som små röster som viskade att alla skulle lämna förr eller senare, och han skulle lämnas kvar i spillrorna.
     Andas. Aleksandr kom nu underfund med vad han sagt under mötet och bedrövades ännu mer. Han kände sig inte som sig själv. Kände inte igen sig själv. Andas.
     Att stanna i borgen kändes hemskt, inlåst, stängt, han behövde ut så stegen ledde honom ut i Norspiret. Men han gick inte långt, för så snart han kommit ut stannade han vid en av de djupa fårorna. Ångan bildade en lätt dimma, och vinden visslade genom fåran som var framför honom. Han stannade och satte sig, stirrade ner i fåran, ner i mörkret. Försökte grunda sig. Andas.
     Fotsteg gjorde honom varse, och av någon anledning trodde han det var hans far som kom.
"Vad vill du? Gå din väg," sa han giftigt och snodde runt, men ångrade varje ord när han såg vem det verkligen var.


[Vasilisa]

Det klokaste hade kanske varit att låta Aleksandr få vara ifred. Men det misstaget hade hon redan gjort med sina egna söner, och det hade skapat ett större tomrum dem emellan. Kanske kunde hon faktiskt göra någonting rätt här.
    “Det är bara jag, hjärtat.” Hennes röst var låg, försiktigt och samtidigt något trevande. Hon ville inte klampa in och störa honom utan ville ha hans tillåtelse att få slå sig ner först. Kanske var han arg på henne också, precis som resten.
    “Får jag göra dig sällskap?” Det ryckte lite i hennes trasiga ansikte vid minnet som flashade förbi henne. Det hade varit en liknande kväll som nu och bara hon och Aleksandr. Men det var nästan de enda likheterna från förr. Hon hade inte varit så sargad som hon var nu och Aleksandr hade varit så liten; nu var han en fullvuxen man, nästan lika hög som henne. Framför allt var han lik sin far - men även sin mor.
    “Förstår om du inte vill, det är okej,” försäkrade hon.