När Kilah, efter ett par långa dagar av oavbrutet springande, fick syn på utposten på håll så kunde hon ha gråtit. Ärligt talat hade hon redan gråtit till och från under flykten, en panikartad, hulkande gråt hon tvingats hålla igen för att inte sinka sina steg. Rädslan över att paralyseras av sorg och ångest om hon stannade hade hållit henne i rörelse. Hon hade använt kraften så ofta hon kunnat, tills hon landat blödande och tvingats inse att hennes trötthet gjorde risken för stor. Hon tackade alla gudar hon kunde komma på över att det bara var den yttersta tippen av hennes svans och inget värre hon förlorat.
     När hon närmade sig Tassemark hade en grupp främlingar lösgjort sig från utposten för att komma henne till mötes. Vargar som snabbt avgjort att hon inte var en av de odöda från Ken-Yak, och att hon inte var biten, innan de låtit hennes tacksamma ord skölja över dem när hon fick fortsätta. Hon skulle inte stanna länge. Hon behövde bara vila. Sova, kanske äta något. Sedan skulle hon fortsätta. Hon hade ingen aning om hur lång tid hon kunde ha, innan någon kom ikapp henne. Om de ens brydde sig om att leta. Det var ingen risk hon var villig att ta.
     Tassemark var ungefär vad hon väntat sig, när hon först sett det. Sporadiska skydd och viloplatser, smutsiga vargar som rörde sig i grupper, ordnade med diverse sysslor eller skällande rappa ord till varandra. Vad hon dock inte hade väntat sig var att se en väldigt bekant, gul, långbent gestalt bland alla andra.
     "Önja?" Kilahs röst var raspig av utmattning, och tjock av gråt. Hon såg sin lillasyster reagera på sitt namn, och när Önja vände blicken mot henne så frammanade Kilah den sista av sin styrka för att skynda fram till henne. "Önja! Det är du! Jag är så glad att se dig, du anar inte!" För första gången på vad som kändes som en hel livstid var Kilahs tårar definitivt av glädje.

"Kilah?" Önja blinkade förundrat. Vad gjorde hon här? I Tassemark. Ungefär det sista stället hon förväntat sig se henne på. Förvåningen byttes dock snabbt till överraskning och hon log medan hon gick systern till mötes. "Kilah! Vad gör du här?! Vad–" Hon tystnade när ögonen svepte över Kilahs utmattade form. Hon var skadad och omtöcknad, en tydlig doft av valp i sin päls. Hon hann inget fråga innan Kilah kastade sig i hennes famn och Önja höll henne stumt till sig. Hörde henne... gråta?
    "Men vännen", försökte hon tröstande och torkade systerns tårar, glädjen nu bytt mot oro. "Vad är det? Vad har hänt?"

Det var så obeskrivligt skönt att höra systerns röst, att omges av den bekanta och trygga doften som påminde om deras familj. Hennes familj. Den som enbart var fylld av kärlek i hennes minne. Kilah kämpade för att samla sig, och gav Önja ett tårfyllt leende innan minen blev stel av ångest.
     "Önja, jag har gjort något väldigt dumt. Jag-" Kilahs röst fastnade, och hon svalde nervöst. Öronen lade sig bakåt. "Jag kan inte stanna här. De kommer döda mig. Gudars, jag…" Orden försvann i ett lågt kvidande när insikten plötsligt slog henne. Hon hade vetat, självklart, men det var som att själva innebörden av det val hon gjort först nu faktiskt kändes riktigt.

Gjort vad? Önja var oförstående. Vilka var efter hennes syster? Hon drog sig bort tillräckligt för att möta Kilahs ögon. "Gudar, hur långt har du sprungit? Du måste vara helt slut. Kom här." Hon ledde systern till en av eldarna, där skinn låg i en cirkel kring stenringen. Hon fick henne till att sätta sig ned, tätt intill sig själv. I ögonvrån fångade hon en bekant jägare som passerade och ropade fast honom. "Hej du, ursäkta. Om du ser min bror, skulle du kunna skicka hit honom? Öhld heter han. Tack."
    "Lär inte vara långt bort. Ska se vad jag kan göra."
    Önja tackade på nytt och när vargen lämnat systrarna såg hon mot Kilah igen. "Okej", suckade hon. "Vem kommer döda dig? Vad... vad kan jag göra? Kan jag hjälpa på något sätt? Kilah, jag... jag har aldrig sett dig så här förut." Det vore en lögn att säga att hon inte var rädd. Hur kunde hon inte vara? Det här var något betydligt allvarligare och större än hon först trott.

Kilah lät sig bli ledd till elden av Önja. Hennes ben skakade efter den långa färden, och när hon slog sig ner var det allt annat än graciöst. Det högra frambenet värkte under metallen. Önja satte sig vid sidan om henne, och påkallade uppmärksamheten av en av främlingarna som passerade. Öhld? Var han också här? När Önja vände sig till Kilah igen så gav Kilah henne en sorglig blick.
     "Jag har valpar", började hon, desperat. Hon fortsatte med ett kvidande. "I Lykoris." Ångern var tydlig i hela hennes varelse. "Jag trodde det skulle bli bra! Han var- han var så bra. Men, Önja, Lykoris." Kilah sänkte blicken till marken mellan sina tassar, hennes ögon uppspärrade och öronen platt bakåtstrukna över hjässan. Där fanns en hint av ett skratt i hennes röst när hon fortsatte, om än det var allt annat än glatt. Ett närmare förbluffat ljud, som att hon inte riktigt kunde tro sig själv.
     "Hur kunde jag vara så korkad? Sex valpar! I den flocken? De är monster." Om hon syftade på flocken, eller på valparna, var hon nog inte riktigt säker på själv. Knuten av skam i hennes bröst gjorde ont. "Jag-", började hon igen, men var tvungen att pausa och svälja gråten som stockade sig i halsen. Kilah såg upp på Önja igen. "Jag övergav dem. Inte- inte direkt. De är gamla nog, men Önja, jag övergav mina valpar." Tårar fyllde hennes ögon på nytt, och Kilah grimaserade illa. "Jag kunde inte ta dem med mig. De var- de är- Lykoris." Hon var inte säker på vad hon ville säga. Där var så många saker att berätta, att allt försökte komma ut på en gång.

Öhld travade in i Tassemark med andan i halsen och smutsen rann om honom med alldeles lerfärgade tassar. Han hade blivit avbytt från hans spanar-post för att kunna höra vad hans syster kunde velat - och han visste att hon inte hade sökt honom om det inte varit väldigt viktigt.

"Önja, jag kom så fort jag kunde, vad är det som ha-" Han avbröt sig och frös till mitt i steget när han såg inte bara en syster, utan två.
"KILAH" Han rusade fram och omfamnade henne, obrydd om han delade med sig av sin lort och med det största leendet som avslöjade att tänderna var numera det vitaste på honom. "Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!" Av den rena glädjen av att bara få se henne så hade han inte märkt av något annat tills Önjas menande blick och oroliga ansiktsuttryck tog tillbaka honom igen och han backade undan mer samlad för att kunna se på sin storasyster igen. "Vad är det som har hänt? Är du biten?" Han såg mellan Önja och Kilah för att få svar, beredd på allt ifrån att ge sig ut i strid till att amputera ett ben. "Vad behöver vi?? Vad ska vi hämta?!" 

Det gjorde ont att se systern plågas av det hon berättade. Önja satt tyst och lyssnade, lät Kilah ta sin tid när luften inte riktigt räckte till. Valpar. I Lykoris. Det var mycket att ta in. Hon ville fråga vad som fått Kilah att lämna dem och inte ta dem med sig men visste inte hur hon skulle närma sig ämnet.
    "Har valparna det bra där?" Hon huffade glädjelöst åt sitt ordval. "Så bra som en kan ha det i den flocken." Lykoris var inte direkt kända för sin vänlighet men Önja hoppades att de åtminstone tog hand om sina egna. "Vill du att vi hämtar dem? Dina valpar." Orden slank ut innan hon hann stoppade dem. Av Kilahs omedelbara reaktion förstod hon dock att hon hade sagt något väldigt, väldigt dumt. Om än systern inget sa var rädslan omöjlig att missa, som om frågan fysiskt skadade henne. Önja drog snabbt tillbaka sitt förslag. "...eller kanske inte?", trevade hon. Det fanns inte en chans att de skulle kunna klara av ett sånt uppdrag men hon hade åtminstone känt sig tvungen att fråga. Det var väl därför Kilah kommit hit? För att be om hjälp. Eller?
    Det var tur att Öhld avbröt dem när han gjorde. Lerig och skitig gick han dem till mötes, ett brett leende på sina läppar när han såg deras äldre syster också närvara. Han hälsade glatt, omedveten om den tryckta stämningen. Det kändes som att Önja talade inför döva öron när hon försökte få honom att lugna ner sig. Bättre blev det inte när han tolkade hennes menande blick som att något väldigt, väldigt illa hade inträffat. Med en ursäktande blick åt Kilahs håll suckade hon. "Öhld, du måste sluta prata. Bara... sitt", beordrade hon trött och nickade bredvid sig. "Ingen har blivit biten. Ingen ska dö, okej?" Det sista var lika mycket riktat till Kilah. Det kändes som att hon behövde höra det. "Du behöver heller inte hämta något. Kilah har-- eller, det kanske är bättre om du berättar själv. När du orkar." Önja log mot systern och drog henne till sig i en tröstande omfamning. "Vi är här."

Kilah hade inget svar på ifall valparna hade det bra. Vad var ens "bra" i den här situationen? Kunde någon ha det bra i en sån flock? Men de hade… de hade i alla fall Iro. Åh, Iro.
    När Önja frågade om hon ville hämta valparna så fylldes Kilah åter av djup skräck. Hon behövde inte svara på frågan. Önja verkade förstå. Kilah skulle aldrig kunna återvända dit. Hon skulle aldrig kunna komma nära igen. Och, helt ärligt, så visste hon inte om hon ens hade velat hämta valparna om hon kunnat. Hon skämdes något otroligt över den tanken. Vad var hon för moder, som kunde känna så?
     Kilahs tankar blev tacksamt avbrutna av Öhld, som stormade in i henne och höll om henne hårt. Brodern luktade av lera och smuts, och Kilah höll honom hårt, som om han vore en livlina. När han backade kändes det nästan som en förlust, men Önja var snabbt där igen. Kilah sjönk in i systerns omfamning. En liten bit, långt bak bland hennes tankar, fann det nästan ironiskt hur rollerna bytts. Hon hade varit med och fostrat sina småsyskon, men nu var det hon som var liten i deras famnar istället. Hon drog ett par djupa andetag och försökte samla sig.
     "Det är… Det… Jag rymde. Lämnade", började hon slutligen. Rösten var tunn av utmattning och gråt. "Jag träffade nån, okej? Och han var… det var…" Hon svalde runt den hårda knuten i halsen som kändes som att den skulle kväva henne. "Han var så snäll? Jag… f’står inte hur han kunde vara en… en av…" Kilah pausade igen. Andades in djupt, och fortsatte med skör stämma. "Jag följde med till Lykoris. Jag var så dum! Jag fattar inte hur jag kunde tro att något skulle bli bra med dem. De var… Jag fick gå med? För att Iro… För… Och jag fick hans valpar. Valpar! I Lykoris! Och jag… jag ville att det skulle bli bra? Jag ville… jag trodde…" Hennes ord försvann i ett kvidande, och Kilah tryckte sitt ansikte mot Önjas bringa. När hon fortsatte var det gällt och tvingat. "Jag har burit monster! Jag försökte… jag trodde de skulle bli… skulle bli bra. Men de hatar mig. Och de hatar varandra. Och jag kunde inte… jag kunde… Så jag, jag lämnade dem? De kommer bli… de… monster, och jag övergav dem, och de kommer döda mig om de hittar mig. Lykoris kommer…"
     En insikt slog Kilah, och hon rätade abrupt på sig. Så abrupt det gick, när hennes kropp kändes tung och seg som koda. Allt värkte. Hon vände sina rödgråtna ögon mot syskonen, med en skrämd klarhet i blicken.
     "Jag kan inte stanna här. Om de hittar mig… om de hittar er…" Kilah gjorde en ansats till att resa sig, men hennes ben hade andra planer, och kände inte för att springa mer nu när hon äntligen hade stannat. Hon snubblade tafatt i sitt försök, och sjönk istället genast ihop igen mot ett av syskonens sida. "För- Förlåt mig."

Med Kilahs kropp tryckt mot sin egen kunde Önja känna systerns hårda hjärtslag. Paniken i hennes inre som inte matchade hennes utmattade kropp. Vad skulle de göra? Det var inte som att de skulle kunna söka skydd bland zombiejägarna. Savannen kanske var ett säkrare alternativ men å andra sidan hade hon ingen aning om hur långt Lykoris var villiga att gå för att fånga en... en förrädare. Ordet fick henne att rysa. Kilah var ingen förrädare. Hur kunde någon se deras syster som det? Där och då bestämde Önja sig och strök kinden mot systerns huvud.
    "Kilah, minns du hur mamma brukade jaga kräftor? Hon var jättebra på det. Jag kunde sitta i timmar och titta när hon jagade dem fram och tillbaka i de grundaste delarna av Nordans bäckar." Hon skrattade åt minnet, något nostalgiskt spelandes i sin blick men blev tvungen att ta en stund till att samla sig innan hon fortsatte. "Jag har hört att det kryllar av kräftor norröver. Över glaciären. Det sägs dock att de är så snabba att man måste vara minst två för att lyckas fånga dem."  Hon såg från Kilah till Öhld och tillbaka, tippandes huvudet till sidan. "Kilah, vill du fånga kräftor med mig?"

Mamma. Kilahs bröst knöt sig i blandad djup saknad och ångest. Jo, hon mindes hur mamma hade jagat kräftor redan när hon själv varit liten. Hur hon alltid sett upp till och strävat efter att bli precis som Cuywendz. Och nu var hon här. Kilah nickade, och Önja fortsatte tala. Pratade om kräftor på andra sidan glaciären. Så snabba att man behöver vara två. Vill du fånga kräftor med mig?
     Det tog ett ögonblick innan Kilah riktigt registrerade vad det var systern sade. Sedan spred sig åter gråten i hennes ansikte, den här gången färgad av darrande lättnad. Hon nickade igen, och ett blött skratt blandades med de tunga snyftningarna.
     "Ja", lyckades hon slutligen få fram. Kilah skrattade igen, ett desperat men utmattat ljud genom gråten. "Jag vill… Det vill jag. Snälla." Där fanns ingenting hon ville hellre än att jaga kräftor på andra sidan glaciären med Önja just nu. Men…
     "Öhld? Vill du..?" Svaret var egentligen tydligt innan hon ens ställt frågan. Han hade en plats här, ett syfte. Något Kilah egentligen aldrig haft.
     De yngre syskonen pratade med varandra, och Kilah fann sig själv snart oförmögen att helt hänga med i vad som sades. Hon behövde vila, mat och kanske se en helare om det fanns någon på plats. Hon behövde ge sig av igen så snart som möjligt. Rädslan att Lykoris skulle komma ikapp henne, hitta henne och hennes syskon, gnagde djupt. Men vid sidan om rädslan fanns nu även lättnad. Tron på en framtid hon inte vågat hoppas på under lång tid nu. En där hon kunde jaga kräftor någonstans på andra sidan glaciären, ihop med hennes riktiga familj.

Öhld hade inte behövt svara, utan hade bara omfamnat sin syster och med en blick fäst i Önja's hade han kunnat försäkrat Kilah om att det skulle bli bra igen. De skulle kunna ta hand om varandra vart de än vandrade.

Öhld sa inget, men han gav ett tyst löfte om att övervaka valparna så gott han kunde. Lykoris. Det skulle inte bli lätt, det var inte några man bara sprang och hälsade på så där, så mycket visste han. Men många vargar rörde sig förbi posterna kring Ken-Yak, inklusive vargar från Lykoris, och kanske skulle han kunna få någon användbar information om valparna vid tillfälle. Även om där säkerligen inte skulle kunna vara mycket han kunde göra för dem i nuläget, så skulle han aldrig helt överge dem. Om han en dag kunde, så skulle han hjälpa dem, på vilket sätt som än gavs till honom. För nu skulle de vara trygga där de befann sig fick han hoppas. 

Öhld sa farväl till sina båda systrar, han hade följt dem en bit på vägen och såg nu dem försvinna i horisonten. Osäker på om han någonsin skulle få se dem igen så kände han ändå ett lugn i det hela. Något i honom sa nu att de skulle vara säkra tillsammans. Och han kunde istället finna ro i att han nu kunde ta över som en övervakande morbror på håll.

[Avslutat]