[Utspelar sig vid norra stranden, under våren 2015.]

Tårna spretade brett i sanden. Den täta fällen som ännu inte anpassat sig efter vårens milda temperaturer slets bakåt av de salta havsvindarna som svepte in med vågorna. Ovanför deras huvuden seglade måsar på de råa vindarna, med röster som överröstade vattnet som slog in mot stranden. Solen vilade strax ovanför horisonten i väst och fick den molnklädda himlen att färgas rosa och orange.
   Önja kastade en blick bakom sig. Hennes broder var bara några steg bakom henne. Hon log brett. Skrattade. Så snart de två hade skymtat havet mellan barrträden hade de börjat springa, alldeles för ivriga för att hålla igen på stegen.
   Sedan deras familj utvandrat hade de båda syskonen hållit varandra sällskap. Önja var evigt tacksam att Öhld stannat med henne, även efter att hon dragit med honom på en upptäcktsfärd bland de snöfyllda bergen och över Snöslättens oändliga vidder. Familjen, de skulle inte återvända. Hoppet som fått Önja att kika från bergens toppar ut mot den vidsträckta glaciären hade falnat i takt med månaderna som gått. Varken kyla eller snö var tillräckligt för att hålla henne kvar. Numooris outforskade marker kallade.
   När den långdragna vintern sakta börjat gå mot vår, och temperaturerna även i norr börjat mildras, lämnade hon och Öhld de vita vidderna för furorna i öst. De följde en av de många floder som skar genom landskapet, och styrde stegen åt sydost, för att slutligen nå havet.
   "Kom nu! Skynda!", uppmanade Önja med en röst som sprudlade av glädje när det väldiga blå sträckte ut sig framför dem. Den torra sanden övergick till fuktig där vågorna slagit in, och lämnade efter sig vida tassavtryck.
   Vattnet slog i jämn takt mot de långa benen när Önja vadade ut. Försiktigt placerade hon tassarna mot den steniga botten, noga med att finna fäste. Det var isande kallt, men inte tillräckligt avskräckande för att få henne att vända om.
   Hon stannade när vattnet nådde henne till armbågarna. Kylan fick henne att dra in magen, men leendet på hennes läppar falnade aldrig. Hennes moder hade berättat om Bivlindes vida, förundrandsfyllda blick första gången hon visat honom havet. Nu stod de här själva - hon och Öhld. Önja kände sig fylld med en känsla hon gissade var samma förundran hennes fader känt. Förundran och glädje. Ändå rullade tårarna ner för hennes kinder när hon blickade ut över havet. Någonstans ville hon tro att Bivlinde och Cuywendz vandrat längst samma stigar de vandrat efter; att de stått här, på exakt samma ställe som de två syskonen själva stod. Hon saknade dem fortfarande - varje dag - men det var inte med samma vemod som tidigare. De skulle ses igen. Dessutom hade hon Öhld och någonstans i landet vandrade Ökker.
   Önja blinkade tårarna ur ögonen, och såg mot sin broder. Hennes leende sträcktes till ett flin. Hon tog ett par lekfulla skutt mot grundare vatten. Vänd mot sin broder sjönk hon ner på armbågarna i en lekinvit. Innan han hunnit besvara den gjorde hon ett lekfullt utfall mot honom, noga med att blöta ner honom. Det stänkte häftigt om henne där hon dansade och skuttade, helt bekymmerslös. Fri.