Dimman låg tät som mjölk över Tassemark. Under natten hade temperaturen sjunkit drastiskt, och fukten slingrade sig numera mellan tassarna hos de som rörde sig runtom platsen. Smält snö hade gjort större delen av stenplatån glashal, och det var med noga beräknade kliv som Ceylon tidigt på morgonen hade lämnat den värsta rörelsen bakom sig för att sträcka på benen. Väl ute på frostigt gräs och upptrampad lera som åter frusit fast, ett långt mer pålitligt underlag, länge han snart på steget. Trots att sikten var dålig hade gråblodet lätt för att navigera de välkända markerna, och följde vant en stig som han visste ledde mot några varma källor. Han var törstig, och varmvatten var för tillfället trevligare att dricka än det kalla.
  Vinden förde med sig källornas värme innan han hunnit fram, men kunde snart skymta en skepnad i dimman; någon som doppade framtassarna i det ångande vattnet. Det var tydligen fler som var morgonpigga.
  Ceylon hajade plötsligt till. Han blev stående en bit bort, blicken fixerad vid den röda gestalten. Hjärtat hoppade över ett slag. Kunde det vara..?
  "Kilah!"
   Ceylon travade snabbt närmare, hjärtat i halsgropen, men hann inte långt förrän dimman lättade. En främmande varg vände på huvudet, och såg nu tillbaka mot det fåraktige gråblodet med en frågande min. Det där var inte Kilah. Den gänglige hanen var onekligen lik, men det var absolut inte den försvunna vännen.
  "Eh- förlåt." Ceylon harklade sig kort, och tog ett steg tillbaka. Det var svårt att dölja den uppenbara besvikelsen som smög sig in i tonfallet. "Jag trodde du var någon annan."

"Kilah?!" Öhld hade ryckt till och börjat se sig omkring bara för att se en gråvarg framför sig som hade också sett minst lika förvirrad ut som han själv. "Åh jaha.." Svarade han bara när han insåg att han trott att Öhld var Kilah. Minst lika besviken över att Kilah inte var i närheten som gråvargen verkat vara. "Ja nä Kilah är min syster. Men jag har inte träffat henne sen jag var valp i stort sett." Öhld började kliva fram till Ceylon med långa steg för att kunna se honom mer på nära håll i dimman. Han förväntade sig att de flesta han träffade på här omkring var andra zombiejägare som han kände och blev lite förbryllad över att höra en röst han inte kände igen. Han granskade Ceylon uppifrån och ner. "Du är ny va?" Han kom plötsligt ihåg att han nyss kommit tillbaka till Tassemarken. I Tassemarken kom de allra flesta nya rekryterna från Islagunen. Sen fanns det alltid andra rekryter som man missat att träffa på. Det var stora områden de rörde sig över och Öhld höll mest till söder ut i vanliga fall. Man behövde inte vara ny bara för att de inte setts tidigare insåg han. "Jag tror inte vi har träffats? Jag menar jag är Öhld. Inte Kilah. Öhld." Han log ett brett leende mot gråvargen efter sin presentation. Han tyckte alltid det var kul att träffa nya zombiejägare. Det var alltid skönt med många bekanta ansikten där ute på fälten som inte bara stöna, dregla och försökte äta upp en.

Hans syster? Ceylon såg på den andre med en bladning av besvikelse och återhållen nyfikenhet. Chocken efter tron att han äntligen funnit sin vän igen hade redan börjat lagt sig. Han harklade sig kort när den yngre ställde frågor, rösten tillbaka till det normala.
   "Nej. Jag har varit här..." Ja, hur länge var det? Han försökte överlägga den gångna tiden i huvudet, men gav upp. "... Länge. Några år." Det var lite lustigt att de inte stött på varandra ännu, om det var så att Öhld befunnit sig vid utposterna länge. Det var förstås inte omöjligt att de gått om varandra, men det förvånade Ceylon att han inte åtminstone fått höra på namnet. På så nära håll var det lika tydligt att de var släkt som det var tydligt att han skilde sig mycket från Kilah. De hade båda långa ben och bräcklig kroppsbyggnad, och det låg någonting över ansiktsdragen och öronen som var desamma, men det fanns också mycket som var olika.
   Det sista hoppet sjönk när Öhld berättade att han och Kilah inte träffats sen han var valp.
   "Ceylon", presenterade han sig. "Du är Kilahs... Yngre bror?", gissade han sedan. "Jag vandrade med henne över större delen av Numoori, men vi tappade bort varandra för flera år sedan." Minen var lika allvarlig som alltid, men det gick att urskilja ett styng av besvikelse i blicken. "Jag hoppades att du kanske sett henne."

Några år? Oj då har de verkligen lyckats gå om varandra. Men ja det var väl lätt gjort. Det var inte första gången han hade träffat någon som hade varit i Ken-Yak länge utan att ha stött på dem tidigare.

"Ja, Kilah är min storasyster. Min syster Önja som besöker mig här emellanåt hade dock träffat på Kilah för ett tag sen, ganska längesen nu, men då hade hon varit på väg till Måntemplet om jag minns rätt. Jag har nog tänkt att hon kanske dyker upp här nån gång för att hälsa om hon fick veta då att jag skulle va här." Han ryckte på axlarna. "Men kan ju mycket väl vara så att hon varit här och jag missat henne." Han nickade mot Ceylon. "Uppenbarligen så är det ju lätt att gå om varandra här.

Öhld betraktade Ceylon nyfiket en stund och man kunde ana ett leende. "Säg mig hur känner du min syster då? Hade ni en grej ihop eller?" Öhld blinkade menande med ena ögat.

Ceylon lyssnade uppmärksamt, men ju mer Öhld talade, desto mer började han inse att det möjliga spåret garanterat kallnat sedan länge. Måntemplet? Han hade hört om det, men inte besökt själv. Däremot hade han varit i Ötamon i sökandet efter Kilah. Det var länge sedan nu, och som han förstått det var det ett bra tag sedan den lilla delen av information nått fram. 
   Öhlds fräcka kommentar fick honom att fnysa högt, om än ett skratt trots det bubblade i bröstet. Han skakade trött på huvudet.
   "Absolut inte." Han suckade. "Det var knappt jag orkade vara hennes vän ibland." Han tänkte tillbaka på incidenten vid Mardoufklyftan. Trots att det var många år sedan vid det här laget så kände han sig fortfarande yr varje gång han behövde ta sig över någon som helst höjd. Permanent höjdskräck verkade vara en bieffekt av att umgås med den där.
   "Du vet inte om hon skulle stanna där?", undrade han efter en stunds tystnad. Kilah hade aldrig slagit honom som någon som föredrog att stanna på ett ställe längre än nödvändigt. Hon var en fri själ. En valpig och impulsiv sådan, visserligen, men en självständig vandrare i grund och botten.

"Synd.."
Öhld blev lite besviken av att Ceylon så tydligt avvisade att de skulle varit något mellan honom och hans syster. Hans syster hade farit runt så länge att han mer än gärna hade unnat henne en schysst kille som Ceylon verkade vara. Samtidigt var han inte förvånad. Nåväl.

Han ryckte lite på axlarna och skakade på huvudet.
"Nä känner jag henne rätt så han hon väl knappt in i templet innan hon skulle ha lämnat det igen." Och ja det var väl skälet också till att hon inte hade hittat någon än. Han funderade en stund och betraktade Ceylon som verkade leva med en hopplöshet som inte var bra för någon att leva med.
"Du ett tips broder. Strunta i att leta efter henne. Det är nog ingen större idé att fortsatta om jag vara helt ärlig. Att jaga skuggor är nästan omöjligt när det är mulet, och det är knappt att vi har annat väder här. Du är med mig nu, och vi har ett viktigt jobb att sköta, så att alla andra kan roa sig med vad helst de nu håller på med." Öhld försökte le uppmuntrande mot Ceylon även fast hans ord samtidigt badade i viss sarkasm. Att vara i utposterna var slitigt. Men desto viktigare att man hade ett nära band till de man var där tillsammans det.

Ceylon suckade. Nä, Öhld hade väl rätt. Kilah hade alltid haft överskottsenergi, stannade aldrig länge på ett ställe, och hade alltid hade alltid haft ett driv att sticka vidare till en ny plats på deras gemensamma vandring än han själv någonsin haft. Han hade egentligen inte letat efter henne på länge - inte aktivt, men det var svårt att sluta lystra efter rykten. Och inbilla sig saker i dimman, tydligen.
   "Sannerligen", bekräftade han lugnt, och lutade sig ner för att smaka på det varma källvattnet. Öhlds resonemang var definitivt olikt någonting Kilah någonsin skulle fått ur sig. De var då inte särskilt lika, annat än att de till kroppen påminde om varandra. Rösten blev något torrare. "Vem ska kliva runt i lera och död om inte vi?"

[Avslutat]