Likt en vålnad rörde han sig ljudlöst fram genom den tjocka dimman. Han var samlad och redo. Det här uppdraget tänkte han inte misslyckats med, det hade han inte råd med.
    Det dröjde inte länge innan Maksim fått upp ögonen efter det han sökte. Där i dimman kunde han urskilja en mörk individ. Nomës doft vilade över platsen likt en slöja, och han kunde bara dra slutsatsen att det var en av hennes valpar. Lockarna och de små vingarna talade för det, men färgen stämde inte. Till skillnad från Nomë och Molok, var den här valpen lika svart som natten själv. Dock spelade det ingen roll, blod som blod.
     Med raggen rest och käftarna öppna närmade han sig. I huvudet hörde han sin mammas röst, vilket eggade på hans hotfullhet mer. Han skulle döda den här valpen, utan att tveka.

[För Rök i första hand, sedan Nomës och Moloks valpar!]

Rök hade vandrat iväg en bit själv. Det var inget ovanligt för honom. Dessutom kände han sig sällan varken rädd eller ensam. Speciellt inte när dimman låg omkring honom. Det kändes som att Nomë var med honom i varje steg. Så när han hörde en kvist brytas under någons vikt reflekterade han inte ens över det.
     “Jag hör dig, Lÿs,” muttrade han bara oberört. Han antog att det var Lÿs. Det var oftast hon som tog sin tid att försöka reta honom, eller skrämma honom. Eller vad hon nu ansåg skulle vara underhållande. Rök vände inte ens blicken åt hennes håll.
Något slog i honom med en sådan kraft att han inte förstod vad som hände. Han blev alldeles för överrumplad för att ens hinna registrera smärtan som blixtrade genom hans kropp. Luften slogs ur honom med ett gnyende. När han äntligen fick grepp om tumultet kunde han bara se den stora, mörka skepnaden över honom. Hur den med öppna käftar siktade rakt emot honom. Rök försökte resa sig upp med benen lydde inte. Han förstod inte varför. Istället slöt han ögonen hårt, rädd för att stirra in det vida gapet som tillsynes verkade ute efter att äta honom. Smärtan kom brännande het över hans ansikte.

Maksim rynkade för en kort sekund pannan åt orden som färdades i dimman. Valpen kunde bara önska sig att det var Lÿs som busade med honom, även fast han inte hade en aning om vem det var. Han gav det inte någon närmare åtanke utan fokuserade istället på hans attack.
    Ett litet brummande läte letade sig ur strupen i samma sekund som han tog spjärn med baktassarna och gick till attack. Det var utan motstånd som han slog omkull sitt offer som hamnade på rygg. Med hjälp av sin kroppstyngd tryckte Maksim ned valpen mot marken. Den ena tassen vilade bestämt på hans bröstkorg samtidigt som han sänkte sig närmare den andres ansikte. Han siktade in sig på den blottade halsen, och med öppna käftar attackerade han. Mitt i rörelsen hindrade han sig själv, och käftarna låstes obehagligt nära strupen.
    “Varför?!”, morrade han ilsket mer för sig själv än valpen. Hur svårt skulle det vara? Det här var ingen skillnad gentemot alla andra gånger han gjort något liknande. Bara gör det.
    Frustrerad över konflikterna som förgiftade hans tankar gjorde han en hastig rörelse med den fria tassen, rätt över valpens ansikte. Det färgade hans tass röd, och doften av blod letade sig upp i hans nos. Det triggade igång något inom honom, en känsla av makt och galenskap. Återigen blottade han tänderna, redo att avsluta det han påbörjat.

Mörkö brukade inte vara den som svansade efter sina syskon, men han hade hört någon gny borta i dimman. Det kändes som om dimman omkring honom bar med sig en... dålig känsla. En ond förnimmelse. Mörkö följde sin instinkt och sprang ditåt på korta, bleka ben, de små vingarna tryckta tätt intill kroppen.
     Han hade misstänkt en lek som gått ur styr. Lÿs som blivit för hårdhänt. Men det var någon annan där. En främling. Han såg elak ut, och han hade Rök i ett grepp. Käkarna var öppna, och där glimmade flera vassa tänder...
     "Nej!" skrek Mörkö innan han hunnit tänka och stormade rakt fram. Det kändes som om det inte fanns utrymme för rädsla i det lilla hjärtat - bara ilska. Man fick inte göra så mot hans bror. Små valptänder högg mot främlingens nos när Mörkö med ilfart pilade fram till dem.

Åska hade fått höra att världen inte alltid var vänligt sinnad, men hon förstod det inte förrän hon såg Rök ligga där under den stora, främmande vargen. Paniken som bubblade upp i henne var värre än något hon tidigare känt. Många namn att ropa på rusade genom huvudet, men tankarna tycktes röra sig som genom sirap. Hon handlade på instinkt istället. Åskas utseende böljade till och växte. Det var bara en illusion, men det behövde ingen veta. Plötsligt stod Nomë där i sin fulla prakt.
     "Släpp honom!" röt Åska, men insåg snabbt sitt misstag. Hon var inte jätteduktig på sin kraft - och att kopiera andras röster var alldeles för svårt. Istället för att ha sin mammas svala vrede kom orden ut precis som det var: en arg valp som möjligen försökte göra sin röst mörkare. Hon ville försöka sig på att framkalla lite dimma för att kanske dölja det lilla snedsteget, men kämpade så hårt med sin illusion att hon inte vågade. Istället tog hon ett steg fram i sin Nomë-illusion och blottade tänderna. Innanför alla hennes lager hamrade hjärtat. "Annars dödar jag dig!"

Det var precis att Maksim hann vända blicken åt höger innan ytterligare en valp, vars tassar fortfarande var något för stora,  kolliderade in honom. Den började ilsket att hugga efter hans nos, och trots att det bara var en yngling så var tänderna vassa. Han grymtade frustrerat och utan att tveka högg han tag i den ljusas päls. Greppet var perfekt, och på bara någon sekund hade han slängt ifrån sig den nya motståndaren. Han vände sig om för att återgå till den svarta valpen, men ryggade tillbaka. Där stod hon, från mötet i skogen. Nomë. Maksim hade svårt att tro att han skulle ha en chans mot någon äldre och mer erfaren än han själv, och valde för en stund att ge sig iväg. Men så talade hon, med en valps röst. Det var något som inte stämde.
    Någon meter ifrån forsade en utav de många bäckarna vilt och hejdlöst. Med hjälp av sin naturliga förmåga riktade han en hård vattenvåg gentemot henne, vilket fick illusionen att brytas. Kvar stod ytterligare en valp och Maksim kunde inte hindra skrattet som rullade ur strupen på honom. Han borde ha räknat med att de skulle vara fler. Som om det inte var nog dök ytterligare en upp. Åtminstone beskyddade de varandra, något hans egna syskon inte hade gjort.
    “Nu får det vara nog”, morrade han dovt samtidigt som han ställde sig över den ljusa valpen som attackerat hon. I en långsam rörelse sänkte han sitt huvud gentemot honom och lät sina käftar slutas runt en av valpens tassar. “ni rör er inte, hör ni det?”
    En lätt huvudvärk började att trycka på efter att ha använt sina krafter, men tänkte inte låta det hindra honom från att visa dem hur allvarlig han var.
     “Om ni inte gör som jag säger”, han stirrade de djupt i ögonen samtidigt som bettet om tassen hårdnade och blev intensivare. Ett högt ljud hördes, likt någon som gick av, och hänsynslöst slet han åt sig den lilla tassen. “dödar jag er bror här och nu."
    Maksim spottade ut tassen framför dem. Han brydde sig inte om valpens gälla skrik utan tog ett varsamt grepp om dess nacke innan han med självsäkra och snabba steg började att röra sig därifrån.

[Rörigt inlägg förlåt, Maksim kastar iväg Mörkö, sedan skvätter lite vatten på Nomë-illusionen och knuffar omkull Åska, Lÿs dyker upp, bryter tassen av Mörkö och säger adios muchachos!]

Allting hände så fort. Mörkö fick smaka på främlingens styrka när han blev kastad en bit bort, som om han inte vägde nånting. Så såg han mamma - nej, den rösten. Han skulle känna igen Åskas röst var som helst. Han såg bara hur en våg kastade sig mot henne och illusionen bröts. Åska stod mycket riktigt där, inte längre skyddad av illusionen. Vågen av vatten hade inte varit naturlig - hans kraft? Den hade kastat sig ur bäcken som ingenting, och med sådan oerhörd kraft. Mörkö trodde knappt sina ögon.
"Nu får det vara nog."
     Käkar slöts om Mörkös ben och han stirrade förfärat upp. Var det nu han skulle dö? Ett lågt litet kvidande lämnade honom när han kände främlingens tender runt hans ben.
Bettet blev hårdare och Mörkö skrek högt när något bröts. Det gick sönder i honom, hans ben hade brutits av och slets bort som om det inte var någonting alls. I chock dog Mörkös skrik ut till ett jämmer när han med blanka ögon såg blod pulsera ut ur hans ben. "Ma...! Mamm...! Nej nej nej nej nej nejnejnejnejnejnej!"
     Mörkö kippade efter luft, tog grunda, snabba andetag i panik. Sedan skrek han rakt ut, högt, smärtat. Han såg bara sin tasslösa stump och bara skrek utan paus när han kände tänder runt sin nacke och bars iväg.

Ett gällt skrik bröt igenom tystnaden och Nomë frös för ett ögonblick i sina rörelser. Hon skulle känna igen den rösten var som helst, även om den nu var förvrängd av smärta och skräck. En mor misstog sig aldrig på en sådan sak. 
    Nej. 
    Hon sprang, blint, rusande fram mellan träden. Andetagen var snabba och ytliga; i de vitt uppspärrade ögonen trängdes tårar som hon frenetiskt blinkade bort för att kunna se vägen. Hon visste redan vem — vilka — som låg bakom det; hon hade sett det underliga uttrycket i Varyas ögon när hon frågade om valparna. Varför hade hon gjort så? Hur kunde hon vara så nonchalant? Så fruktansvärt dum? Hon borde inte ha lämnat dem, hon borde ha varit med dem precis som hon borde ha varit med Yrjö och Molok. Det var det enda som någonsin krävts av henne, att finnas där. Men ändå hade hon alltid misslyckats. Varenda. Gång. 
    De ljusa läpparna rörde sig i tyst bön. Gudarna hade aldrig hjälpt henne hittills och hon hatade att hon bröt mot sitt eget löfte, men hon visste inte vart hon annars kunde vända sig. Låt dem vara oskadda. Låt ingenting ha hänt dem. Jag ber. Jag gör vad som helst.
    Lukten av Maksim låg tung över platsen och drog henne steg för steg framåt. Ilskan, raseriet, men framför allt rädslan fick kroppen att skaka. Så bröt hon igenom ett buskage i halsbrytande hastighet och där var de, men Maksim själv var borta. Luften var tjock av blodlukt och marken rödfläckig. Pulsen bultade så högt i öronen att hon knappt kunde höra sig själv. 
    "Åh, mina älskade …" Rösten bröts; hon kunde knappt få fram orden. "Vad har hänt? Är ni …"  Nomë flög med blicken över dem. Rök blödde; men inte kunde allt blod komma från honom? Hon störtade fram till honom för att undersöka såret innan en kall insikt kramade om hjärtat och fick henne att stelna till i hela kroppen. 
    "Var är Mörkö?"

När Rök förmådde sig att öppna ögonen igen var besten borta. I hans ställe stod istället Nomë. Det var instinktivt som han ryggade tillbaka av hennes stora skepnad innan han hann registrera att det var hon. Ansiktet kändes varmt och vått. De mörka ögonen såg omtöcknat upp på modern. Oron i hennes ansikte gjorde honom mer obekväm än vad främlingen gjort. Varför såg hon så rädd ut?
     “Var är Mörkö?” Rök såg sig förvirrat omkring. Han hade varit här alldeles nyss, hade han inte? Hans skrik ringde fortfarande i hans öron, men han kunde inte säga hur lång tid som passerat. Dimman låg fortfarande som en tunn slöja över marken. Men där, i en fläck av röd sörja låg något… Den svarta valpen frös fast.
     “Mamma,” hans röst darrade inte, den var bara låg och försiktig, “Mörkö… Mörkö är där.” Rök kunde inte slita blicken från tassen. Var det allt som blivit kvar av honom? Hade monstret slukat honom hel? Rök blinkade frenetiskt, som om han väntade sig att Mörkö snart skulle stå där i sitt ställe. Men han darrade inte, han kände sig inte rädd. Bara kall - isande kall.