[Privat till Lainadan]

Över det redan farliga område hade det lagt sig en tät dimma över platsen. Den hade börjat söka sig upp då mörkret höll på att fölla och låg nu tät. Att vandra på denna mark nu skulle vara riskabelt. Att sjunka ner till marken, dö och drunkna här var inget som var skärskilt lockande. Det var väldigt tyst bara ett enstaka ljud från en uggla som flög med utspända vingar över platsen. Och det gjorde nästan stället mer kusligt.

En ung varginna gick över platsen. Hon var drygt 15 år och hennes valpiga utseende höll på att släppa henne. Den rävaktiga kroppen som tog sig försiktigt fram. Lät sina tassar skänna på marken med en sån mjuk berörning för att se om den höll för henne.
Hon var svart med några vita och rosa tecken och en lång rosa böljande pannlugg som lät sig gå över det ena ögat och lite över nacken. Pannluggen skymnte ett av de olikfärgade ögonen. Det röda av dem två olika. Det andra var turkost.

Varför Flor hade tagigt sig hit hade hon själv ingen aning om. Eller vart hon var på väg visste hon själv, inte till nån speciell plats bara till ett mål som hon knappt minns.
Till hennes riktiga familj. Den fanns där ute nån stans. Men vem det var minns hon inte och det gjorde henne så frustrerad. Varfr var det så svårt att minnas sin egna mor och far och kanske syskon? Hon var frustrerad. Hon ville veta vem de var.
Och detta ställe var något hon inte heller gillade. Kusligt och farligt. Hon fnös och sökte sig fram till en säker plats att sätta sig ner. Hon satt där en kort stund och bara stirrade ut i dimman innan hon lät höjja sit huvud mot luften och öppnade sina käftar och ur strupen utsippra ett yl. En sång, en sång med en vacker stämma. Hon sjöng för månen, stjärnorna och hennes förlorade familj.

Dimman som smugit runt i träsket hela dagen hade till kvällen tätnat och blivit tjock. Det redan förrädiska träsket hade med ens blivit en ännu farligare fiende. Det var inte en plats man ville vara ensam på. Men Lainadan visste att han inte var ensam. Han var aldrig ensam.
"Du lyckades smita ifrån honom, nu har du din chans att lämna honom bakom dig för alltid!"
Rösten som lämnade den bruna vrenen var väsande och långt ifrån behaglig. Han skakade vilt på huvudet åt dem.
"Jag har inte smitit, Herren tillät mig att gå på en nattlig promenad." svarade han rösten.

Lainadan gick med varsamma steg över det mjuka underlaget. Det fanns vissa svårigheter att inte trampa rakt ner i den bruna vattnet. Framför allt nu då den tjocka dimman hade anlänt. Han gissade att det inte längre skulle gå lika lätt att ta sig tillbaka till Phol som tidigare. Vrenen smackade lätt till med tungan. Törsten hade gjort sig påmind. Han kastade en blick över axeln och stod tyst och stirrade in i dimman. Det fanns inte en skymt utav en närmande silhuett och inte heller kom det ett ljud. Han var ensam. Lainadan gick sakta fram till vattnet och ställde sig varsamt invid kanten. Det lockade inte mycket att falla i och kanske fastna. Dö ville han inte göra ännu. Till skillnad från tidigare, under dagen, kunde han nu inte längre se sin spegelbild. Det var på sitt sätt en lättnad. Utan att tveka så mycket som ett ögonblick hukade sig den brune ner och började lapa i sig vattnet. Visst var det inte alls lika tillfredsställande som rent vatten, men det dög bra till att släcka törsten.

Ett plötsligt ylande fick Lainadan att rycka till. För ett kort ögonblick hängde hans huvud över vattenytan och stirrade rakt ut i dimman. Sakta började han resa sig och sökte efter ljudets källa i dimman. Förgäves. Han började försiktigt röra sig tillbaka mot Phol.
"Inte ska du väl tillbaka till din herre?" sa han med väsande och hånande röst.
Vrenen stannade upp.
"Herre vill inte att jag ska vara borta för länge." svarade han defensivt och började röra sig igen, endast för att stanna upp igen.
"Vi ska inte gå tillbaka riktigt ännu."
Den brune hannen hade nu ett rått leende på läpparna och styrde tassarna mot ljudets källa.

Efter en kortare promenad i dimman hade han funnit sitt mål.
"Snälla, vi kan väl gå tillbaka nu?" viskade Lainadan bedjande.
"Skulle inte tro det." svarade rösten hånande, i samma viskande ton.
Han gick närmare.
"Jag trodde inte det fanns någon som vågade sig till träsket en dimmig natt som denna."
Ett leende tog sin plats i hans ansikte men, precis som det han sett hos Phol flera gånger tidigare, det nådde inte riktigt hans ögon. Den vänliga och försiktiga varg som Lainadan brukade vara låg för tillfället undangömd.

[Gode gud vad långt det blev! D: Och jag ber så mycket om ursäkt om det hela är superrörigt XD Jag har inte riktigt koll på Lai ännu, så det finns en stor risk att det kommer förbli ganska rörigt xD]

[Nice inlägg 8D *gillar* Han är ju cool, hahha dethär kommer bli spännande ^^]

Hon sjöng, lät sinna toner röra sig ut i dimman. För att skingra den på ett sätt. Hennes ögon hade varit uppe mon nu var de slutna och hon kunde med sin egna fantasi se dimman skingra sig för sin egna röst. Dimman gjorde allt dethär mer förtrollande.
Men plötsligt kände hon det.. hon var bevakad. Och inte bara hennes egna klang hördes, det var något mer. Någon som talade.
Flor slog upp ögonen och sången tystnade tvärt. Hennes huvud vred sig snabbt mot hållet där hon hört rösten. Någon stog inne i dimman. Hon själv var inte van med främlingars sällskap. Hon hade lyckat sig hålla sig undan. Och snart stog hon upp på alla fyra och hon svepte till med den tjocka rävliknande svansen bakom sig. Snabbt som ett piskrapp.
Personen i fråga var större en henne själv och hon kunde inte undgå att lägga de svarta öronen mot nacken och de vita små huggtänderna bottades.
Om främlingen kunde se det visste hon inte riktigt för kanske var dimman för tät.
Hon höll inom sig en morrning men höll huvudet höjt.

"Vem är du främling?" sa hon med en kall stämma. Hon kunde värka kall mot främlingar, men det var bara för att ha större kontroll över sig själv. Se vem främlingen var. Vilken stida denne stog på.
Ännu en gång svepte svansen bakom henne som ett piskrapp.

[Hahha, mina blir inte lika bra :c]

[Tack! :'D Och jag håller med, det här kommer bli hur intressant som helst xD]

Den lilla varelsen i dimman avbröt sin sång tvärt då den brune vrenen hade talat. Han kunde inte helt se tiken som befann sig knappt en och en halv meter ifrån honom, men det stoppade honom inte. Utan att bry sig om det kalla tonfallet i hennes fråga gick han närmare.
"Jag är Firdrach." han gjorde en paus, som om han väntade.
"Ska du inte ta och presentera dig för den lilla damen?"
Rösten var som alltid hånande. Det överlägsna och hårde uttrycket i vrenens ansikte mjuknade och han såg med ursäktande ögon på den unga tiken.
"Mitt namn ät Lainadan."
Han bugade lätt med huvudet och såg på henne igen. Hon var ännu ung, men det syntes att hon skulle bli en vacker tik då hon blev äldre. Dock såg hon inte alldeles förtjust i att ha honom där. Öronen låg nästan platta mot huvudet och hennes tänder var blottade. Det var nog bäst att han gick.
"Om ni ursäktar måste jag ta mig tillbaka nu." han bugade igen på nytt och gjorde ett försök att backa undan.
"Skulle inte tro det." väste rösten som tillhörde den personlighet som kallades Firdrach och han stannade igen.
De förut mjuka ögonen hade blivit hårda igen.
"Jag gav dig mitt namn, nu vill jag ha ditt."
Rätt ska vara rätt.

[Tycker att ditt visst blev bra 8D]

Då hanen först öppnade sin mun för att tala så var hon inte förvånad. Men sen, då personen sade åt en annan att presentera sig då ingen annan var där blev hon förvirrad.
Ett öra lades frammåt, förvirrad över situationen då en annan röst svarade. Eller det var samma varg och samma röst men en annan ton.
Hanen var på väg att backa då han sa Skulle inte tro det. Allt var så förvirrande och ögonen hade nu spärrats upp, vilt då hon stirrade på hanen.
Vad gjorde han, de? Var det två personer i samma kropp? Det kunde väl inte stämma? För den ena sekunden så ville hanen gå, nästa så lät han sin kropp inte backa.

Var allt dethär bara ett rått skämnt? Hon fnös och tittade på honom. Han kallade sig Firdrach och Lainaden. Det var besynnerligt underligt. Så bad han om hennes namn.
Den första av de två stämmorna, som de hade en byteshandel om namn. Hon tyckte nästan att hela denna situationen var löjlig. Och hon försökte dämpa förvåningen och i stället ta sig samman för att svara.
Hon höll nu huvudet höjt i en stolt possition innan hon lät sig prata
"Ni.. kommer inte ha det till nån nytta. Men nåväl, Flor är mitt namn" sa hon med en nästan tveksam kylig stämma. Och hon valde för säkerhets skull ordet "ni" i stället för "dig".

"Ville ni något speciellt eller kom ni bara för att spela mig ett skämnt?" sa hon och det förut tomma ansiktet fick nu ett flin. Hånfult som den andre ibland bar.

[Stackare, Flor tror att han skämntar med henne xD]

Ett nöjt leende spred sig på vrenes läppar då han kunde se förvirringen i tikens ansikte. Inom honom låg Lainadan och vred sig utav förtvivlan. Vad skulle hans herre säga om han visste att Firdrach talade med en annan?
"Det kommer vi säkert... Någon dag." han skrockade lätt åt sina egna ord.
De var inte speciellt roande egentligen och den brune kunde inte veta om de skulle träffas igen, men tanken på vad han kunde göra med henne roade honom. Nästan lite för mycket.
"Sluta!" utbrast Lainadan och skakade på huvudet. "Jag vill inte ha de tankarna i mitt huvud!"
Firdrach lät ett fnysande hånskratt lämna honom. Han himlade med ögonen samtidigt som han talade.
"Mes."
De kalla grönblåa ögonen vändes mot Flor på nytt.
"Ursäkta? Du undrade om vi hade någon anledning till att komma hit? Måste man ha det? Hade du någon anledning till att ta dig hit till att börja med?"
Han rörde sig närmare tiken och sakta men säkert började han cirkulera henne. Hans tassar passerade farligt nära kanten men inte föll han i. Inte ännu.
"Sluta, du skrämmer henne."
Den vänliga rösten var tillbaka och talade tyst. Men lika plötsligt som hela han verkade mjukna hade den kalla och hånfulla vrenen kommit tillbaka.
"Det får hon tåla." svarade han och stannade upp.
Ögonen var fortfarande fästa på Flor.
"Och jag vet inte vad det är för skämt du pratar om. Det finns inte någon här som spelar dig ett spratt."
Han tog ytterligare ett steg närmare.
"Men visst kan jag börja nu om du vill."
Firdrach log ett rått leende. Det försvann och lämnade kvar ett något förvirrat och förskräckt ansiktsuttryck.
"Gör det inte!"
"Tyst med dig!" snäste den brune elakt.
Han skulle inte ha någon mesig vren, om man ens kunde kalla honom för det, till att säga åt honom vad han kunde göra och inte kunde.

[Han är störd på riktigt D: Men jag kan förstå att Flor tror att han bara skämtar med henne xD]

Hon hade en fundersam rynka i pannan. Han värkade ändra ansiktsuttryck och tal helatiden. Kanske bar denne på någon sorts Demon? Hon visste inte säkert och hörde irriterat på då han talade.
Men det som fick henne att bli ännu mer vaksamn då han sa Jag vill inte ha de tankarna i mitt huvud med den snällare verisionen av denne. Vad nu han än ville så var det troligen inte de godaste tankarna. Och hon lät sin kropp spännas och drog till sig energierna, styrka. Han fortsatte tala med den hårda stämman och han värkade missuppfatta hennes fråga, eller så hade hon bara gjort det med flit. Hon blev irriterad över honom. Och hon gissade nu att han inte spelade henne något spratt.

Hon hade stått tyst och hört på vad han hade sagt men inte öppnat munnen själv. Men då han började cirkulera henne och närma sig förstog hon snabbt att hon inte bara kunde stå stilla. Hon behövde börja röra på sina tassar.
Och nu blottades tänderna igen. Spänning. Men så lät hon sig själv också börja gå, runt i en cirkel med hanen mitt imot.
"Var inte rädd om mig, ta vara på ditt egna skin i stället" sa hon med en sylvass stämma. Kanske var det någon form av strid som var på gång? Kanske. Det skulle roa henne. Hon hade inte fått träna på länge och en riktig strid hade hon aldrig haft. Det skulle bli intressant om hanen hade det på tankarna. Men att slåss här var kanske dumdristigt. Hon ogillade skarpt den ena delen av hanen men tyckte nästan synd om den andre. Tänderna var fortfarande blottade då hon rörde på sig och höll fortfarande höjt denne skulle inte på något sätt få hennes respekt.
"Såå.. vad hade du tänkt göra nu.. skada mig?" sa hon och hon hade en självsäkerhet i rösten men den var fortfarande sylvass. Det var hennes kraft som hade gett henne den självkänslan. Om hon inte haft den så hade hon varit mycket räddare just nu. Hon kom också på att hon kanske borde ta reda på lite mer, kanske läsa lite vad hanen funderade på. Hans tankar. Kanske kunde hon få det lite klarare för sig vad han höll på att göra.

[Flor är ju tankeläsare, så hehe, skulle hon få läsa lite av hans tankar och i såfall vad? cx Och jo, jag och Pholl funderade om han kanske kunde joina sen, beroende på vad Firdrach har för planer att göra med Flor? xD]

Ett rått skratt lämnade vrenen då Flor uppmanade honom att ta vara på sitt eget skinn. Han böjde på halsen och fortsatte att skratta. Då han äntligen lyckats lugna ner sig såg han med rofyllda ögon på henne.
"Det var det roligaste någon sagt på länge." sade han med illa dolt skratt i rösten.
Han skakade på huvudet åt valpen. Lainadan noterade att hon hade tänderna blottade och en reslig hållning. Firdrach såg det samma men ignorerade det fullständigt. Han skulle inte ens ha brytt sig om det om hon så hade ställt sig och skrikit åt honom att försvinna och kallat honom hårda ord. Han var van.
"Såå.. vad hade du tänkt göra nu.. skada mig?"
Flors ord tvingade fram ett brett leende på vrenens läppar.
"Skada?" frågade han och gick sakta närmare.
Illviljan sken i ögonen då personligheten som kallade sig själv Firdrach var närvarande. Alla spår utav Lainadan hade näst intill blivit helt utsuddade nu.
Han började tänka på vad han skulle göra mot tiken. För sin inre syn såg han hur han bet tag i hennes strupe och slet ut den. Han såg hur han lemlästade henne då hon ännu var i livet. Hennes tårar och gråt beblandades med hans skratt. Även om han kanske inte besatt styrkan till att göra det kunde han även se hur han spräckte hennes bröstkorg innan han ställde sig hennes huvud. Precis innan han lade tyngd på tassen kom han tillbaka till verkligheten.
"Jag skulle nog vilja kalla det... leka." fnissade han och log illvilligt.
Jo, nog skulle han leka med henne om han fick chansen.

För ett kort ögonblick fladdrade en skrämd och oskyldig glimt förbi i vrenens ögon. Men lika hastigt som den hade dykt upp var det plötsligt borta igen.

[Hon skulle kunna få läsa det han tänker att han skulle vilja göra med henne XD Och med mig är det helt lugnt att Phol dyker upp sen c:]

Flor fnös åt vad han sade, jo visst. Att hon inte skulle kunna skada honom, hon himmlade med de olikfärgade ögonen och gav honom en utmanande blick.
Den "andra" vargen i honom värkade fått hela kontrollen. Och ja, det var igentligen ingen trevlig tanke. På tal om tanke, så skulle hon nu ta reda på vad han tänkte.

Hon koncentrerade sig mer på honom och bilder kom fram på hennes näthinna, det var svårt att hålla koll på värklighet och bilderna. Hennes ögon var tomnt stirrande på honom och tvingade sig själv att gå frammåt medan hon var nån helt annan stans.
Han förstörde henne, bokstavligen och tillsist fick hon kontroll över sig själv igen och blinkade några gånger för att få bort bilderna.
Hon svalde och längde en aning på stegen. Hans röst fick henne att vilja flyga på honom
och sätta sina tänder i hans hals och knäcka hans ben.
Hon höjde på ett ögonbryn. Och hon förstog nu exakt hur han menade ordet "leka".
"Sannerligen.." muttrade hon och vände sig sedan hastigt mot hanen, stog lugnt stilla, huvudet höjt och ögonen glimmade till och adernalinet pumpade i hennes ådror och fick energien och styrkan sammlas i hennes kropp. Spänningen kring henne var nästan på taglig.

"Muéstrame los dientes" [visa mig dina tänder] väste hon på spanska innan hon tog ett smidigt språng mot hanen, han skulle allt få känna på en överaskning. Hon riktade in sig för att dunsa in i honom så han fick smaka lite på hennes styrka och på samma gång ta tag i hans hals.

[Nu startar leken 8D]

[Hmm... känner att jag måste hitta en ny färg till Lainadan när han talar xD Man ser inte längre den ljusblå D:]

Den bruna vrenen rullade lätt med axlarna då Flor skamlöst stirrade på honom. Hon tog sig med långsamma steg närmare. Han kände hur någon inkräktade i hans hjärna men antog till en början att det endast hade varit en störning ifrån Lainadan. Han öppnade munnen vagt bara för att irriterat kunna slå ihop käkarna. Hur han hade kunnat hamna i samma kropp som en sådan patetisk varelse visste han inte. Han skulle nog aldrig få reda på svaret heller.

De blå ögonen var fortfarande låsta på tiken framför honom. Hon såg allt annat än imponerad ut. Plötsligt slog det honom. Ett snett obehagligt leende föll på hans läppar.
"Du vet väl att det är ganska oartigt att smyga sig in i folks huvuden, va?"
Han skakade besviket på huvudet och suckade djupt. Dock hade leendet inte lämnat hans läppar och det fanns en elak glimt i hans ögon.
Plötsligt flög Flor mot honom och han skrattade till. Det här kunde bli roligare än vad han först tänkt sig. Snällt stod han kvar på samma ställe som innan och hon slog emot honom med kraft. Skrattandes slog han i marken. Vassa tänder grep tag i hans strupe. Med ett lekfullt morrande snodde han på sig och högg tag i valpens ena öra. Han bet hårdare än vad en lekande varg kanske skulle ha gjort, och han var säker på att det skulle göra ont på henne. Dock fick hon välja - att släppa honom och flytta sig eller stanna kvar och tugga på hans hals men samtidigt riskera att få örat avslitet.

[Jag ber om ursäkt för det otroligt sega svaret! D:]

Flor kände då hon greppade om hans hals och borrade hårt in tänderna i hans hals för att få känna blodet på tungan. Han snodde sig under henne och fick tag i hennes öra och hon morrade dovt av smärta då hon inte kunde ge mer ljud en så ifrån sig då hon hade tänderna nerpressade i hans hals.
Hon förstog att örat skulle ryka om hon inte släppte. Men vad skulle det göra? Ont skulle det göra, men att mista lite av sin charm var det värt.

Fast hon skulle kunnat låta honom bita av örat böt hon snabbt taktik och sparkade hårt med bakbenet mot hans mage men släppte greppet om hans hals och lirkade sig ur hans grepp, fast hon kände smärtan ila genom örat då hans tänder drog upp lite skinn från det och ett hack. Hon tog några snabba steg bakåt och började cirkulera honom igen men med andra tankar. Hon började sen rota i hans huvud igen så hon skulle veta vad han skulle göra här näst.
Medan hon försökte smyga sig fram från olika håll. Hon hade smidigheten på sin sida medan hon samlade mer energier och.

[blev inte så långt, men ja :>]

OFF: *Petar jättesuperdupermegasuper diskret in att jag jättesuperdupermedasuper gärna vill joina med Lulah*

[Du kan inte joina med henne. Allt skulle bli helt cp:at i Flors tidslinjen då ;P]

Flors dova morrande fick vrenen att skratta till genom sina tänder. Det hade varit så länge sedan han fick lov att röra på sig såhär. Vanligtvis var den enda han hade i närheten Phol och om han gjorde något som retade upp lawaren skulle han mycket snart ligga på marken och inte kunna röra sig. Denna korta tanke på sin herre fyllde den brune med avsmak. Hur han hatade honom. Trodde att han var bättre. Uppsluppen utav sina egna tankar lade han inte märke till att han bet hårdare om valpens öra. Dock blev han brutalt avbruten i sin tankegång då en spark hade riktats mot hans mage. Förvånat släppte han örat ett kort ögonblick innan han fick fatt på det igen. Till hans lätta besvikelse kom Flor undan honom och backade undan. Vrenen blev liggandes på marken och såg efter henne. Smärtan i magen gjorde det svårare för honom att andas. Hon hade verkligen fått in en fullträff. Han drog ett par djupa skälvande andetag. Bara efter en kort stund var han uppe på tassarna igen. Smärtan i magen låg dovt och dunkade men med tanke på den vana han hade utav smällar var det något som han föga brydde sig om. Han följde valpen med blicken då hon började cirkulera runt om honom. Den inkräktande känslan dög på nytt upp i hans huvud. Ett snett leende dök upp och han tog en resligare hållning. Men huvudet högt hållet öppnade han munnen.
"Vad är det för en värdelös uppfostran du fått egentligen? Lärde aldrig din mamma dig något hyfs över huvudtaget?"
Han gjorde en kort paus innan han fortsatte.
"Fast det är klart, hon kanske inte visste bättre själv."
Ett lättsamt och retfullt leende spelade på hans läppar. Han var i ärlighetens namn nyfiken på hur hon skulle reagera på hans ord. I bakhuvudet funderade han över om han skulle fortsätta att reta henne men valde att låta bli. För tillfället.

I samband med att Flor cirkulerade honom vände vrenen sig om så att han alltid hade koll på vart hon var. Inte tänkte han låta henne göra en fuling och attackera bakifrån inte. Den inkräktande känslan fanns fortfarande kvar i hans huvud. Den var obehaglig. Han ville bli av med den. Den brune tog ett steg närmare valpen.
"Om du inte misstycker helt, fröken lilla, tänkte jag avbryta ditt genomsökande utav mitt huvud."
Hon fick åtminstone en varning innan han snabbt röde sig mot henne med öppna käftar.

Flor rörde sig smidigt, nästan som en rävs sluga drag. Hennes tänder var fortfarande blottade men hon hade ett litet glatt lekfullt leende på läpparna. Hon tog aldrig faror på allvar, de var bara en lek. Tack vare hennes kraft så kunde hon ofta alltid ligga ett steg före sin motståndare då hon såg dens nästa drag. Hon kunde bli skicklig om hon fick rätt träning, och hon visste det själv. Om hon skulle välja på sin charmiga utseende och sin kraft så skulle hon klart välja sina krafter. De betydde för mycket för henne. Ett väsande ljud lämnade henne då hon hörde hans ord.
"Hah! Ska komma från dig" sa hon med len stridslystran. Hanen hade märkt att hon rotade i huvudet, han hade då i allafall huvudet klart, lite iallafall. Så såg hon den blixtsnabba bilden då han
flög mot henne med käftarna öppna innan han gjorde det. Hon hoppade upp i luften som i ett kattlikt språng mot hanen för att kollidera med honom med all sin kraft och hon gav ifrån sig ett högt utrop.

[Kort, men har lite IT ;_:.]

Det var med förvirrade ögon som den brune vrenen såg Flor hoppa upp och undvika hans attack. Om det bara fanns något sätt han kunde avbryta hennes fördömde rotande i hans hjärna. Han skulle verkligen behöva den kraft som Phol, den förbannade uslingen, besatt. Även om han avskydde honom var det onekligen en mycket användbar kraft. Mitt i sina tankar kom en kroppsmassa att krocka med honom. Ett utrop ifrån tiken nådde hans ögon och han högg så snabbt han kunde efter vad som helst han kunde komma åt. Det var inte så noga, bara han kunde smälla igen käkarna och känna hennes blod mot sin tunga.

[Inte så snabbt och ganska kort svar.. :/]

[Tror du Phol kan börja joina nu? :)]

Flor lät sin kropp krocka in i den stora hanen (?) och hon kände hans tänder plötsligt runt hennes framben. Hon morrade ilsket då hon kände hans tänder i hennes ben. Hon hade inte kunnat se vad han hade tänkt bita sig fast i, och det hade förvirrat henne. Så nu var hennes ena ben fastklämd i hans mun. Hon själv försökte vrida och vända sig så hon kunde komma åt någon del av hanen som hon också kunde borra in sina tänder i medan hon fektade med tassarna med klorna utspärrade för att försöka riva honom var hon kom åt.
"Svin" väste hon mellan tänderna och fortsatte med sina försök att skada honom så mycket hon kunde.

[Kort, kommer inte på så mycket att skriva :)]

Vrenen kände sina tänder sluta sig om någonting och blodsmak fyllde snart hans mun. Ett grin spred sig på hans läppar då han insåg att det var Flors ena ben som fastnat i hans grepp. Han slöt käkarna ytterligare för att förhindra att hon slet sig loss. Att hon sedan rev efter honom rörde honom föga. Vad skulle ett par skråmor göra? Han antog att det var Phols förtjänst att han tog så lätt på skador.
"Svin."
Tikens väsande ord fick den brune att grina stort igen. Han bet till hårt och var nästan säker på att en våg utav smärta skulle strömma upp genom hennes ben.
"Göch vag gu vill, gu kommech inke loch ängå."
Att tala med någon i munnen var inte det lättaste men han hoppades att hans budskap hade nått fram ändå. Han tänkte inte släppa henne! Ville hon komma loss var hon tvungen att skada honom allvarligt eller slita av sitt eget ben. Valet var hennes.

[Jodå, det är lugnt för mig c: Jag kan höra av mig till Phol och säga att han nu kan hoppa in c:]

Med onaturligt långsamma steg hade Phol närmat sig de stridande vargarna. De klargröna ögonen betraktade dem båda genom dimmans täta slöja. De var så uppslukade av striden. Hade han velat hade han bitit dem båda i svansen, bara för att se deras reaktioner. Ärligt talat hade han övervägt det, men trängt undan tanken. Det var viktigare att bevaka striden än att störa - i nuläget. Phol hade aldrig tidigare sett idioten slåss, och ärligt talat ville han se vad vrenen gick för. Motståndaren vad dock inte något att komma med. Endast en valp, knappt vuxen nog att vandra själv. Men vad spelade det för roll? Han skulle ändå betrakta striden för att se hur Lainadan förde sig.

Den stackars idioten verkade inte ha lärt sig mycket alls av vad Phol ville ha in i hans huvud. Att falla i strid det första man gjorde, och det med en främling - en valp! - som han knappast hade anledning att hysa agg mot ännu. Främlingar kunde böjas på bättre vis. På slugare vis. Det var inte alltid strid behövde bryta ut. Ett illavarslande leende låg över lawarens leverfärgade läppar.

Den bruna, kompakt muskulösa kroppen lade sig lugnt ner i det fuktiga gräset. Han blickade noggrant på marken för att försäkra sig om att det var fast mark, innan han åter såg åt skådespelet som utspelade sig i dimman. Ibland endast likt skuggor i den bleka omgivningen, ibland närmare så att han kunde se glöden i ögonen och musklerna spela. Han tänkte ligga där en stund. Maka sig undan om de kom närmare. Betrakta de båda med sådan intensitet att det var ett under att de inte kände sig iakttagna. Å andra sidan borde deras uppmärksamhet ligga på motparten, inte på en skugga i omgivningen som betraktade dem med slug blick. En liten brist i koncentrationen var allt som krävdes för att förlora ett övertag.

[Enter Phol! Han ligger stilla och ser på medan de andra slåss, utan planer på att visa sig ännu C; ]

Flors morrningar ljöd i det tomma dimmplatsen. Idiotiska varg. Hon fortsatte att snurra runt och försökte bit honom vad hon nu fick tag på. Men det lyckdes inte. Så därför lät hon sig bli mer mål inritktad och sammlade på sig mer energie och krängde häftigt fram och på samma gång, knakade till i hennes ben. Men smärtan var inte så stor hon hade trott. Troligen inget brutet. Ingen skada skedd, på samma gång då hon kränkt sig fram och siktade in ett bett mot hans mage, bröstkorg. Hon skulle borra in sina tänder så långt hon kunde, göra det fruktansvärt smärtsamt för honom. Om det gick väl kunde hon ju ta och punktera en av hans lungor. Benet ilade till av hennes häftiga rörelser, hon skadade nästan mer sig själv en honom.
Hennes tankar ville säga henne något, att ett annat öppet sinne fans i närheten. Men hon sköt snabbt bort tanken, nu skulle hon ta hand om denhär först och inte släppa in andras tankar.

[Ja, har inte så mycket att skriva :P]

Ett knakande ljud nådde vrenens ögon. Om han hade tur kanske valpen kunde vrida runt ännu mer och skada sig själv allvarligt för att sedan kunna ligga försvarslös på marken. Det hade varit roande. Ännu ett ljud nådde snart hans öron: ljudet utav käftar som slår ihop. Han kände varm andedräkt farligt nära sin bröstkorg.
"Pascha gej!" utropade han ilsket och bet till hårdare.
Dock verkade det inte som om hans ord hade haft någon betydelse för snart kände han hur vassa tänder fick tag i både päls och hud på hans bröst. Med Flors ben fortfarande i munnen hoppade han bakåt för att undvika tänderna hos tiken. Om han lyckades eller inte återstod att se.

Han makade sig lätt i sidled, ännu med blicken lugnt - intresserat - fäst vid skådespelet framför sig. Han hade aldrig sett den glöd som fanns där i vrenen nu. Borde den släckas? Skulle han klara sig själv om han lät den brinna? Nej. Nej, vrenen skulle aldrig klara sig själv. Han skulle bara förgås om glöden tilläts gro. Han skulle...

Han skulle lämna Phol och gå sin död till mötes. Det var vad han skulle.

Lawaren låg stilla, om än mer på sig vakt än tidigare. Kanske skulle han lägga sig i? Nej. Inte än.

Inte än.

Flor höll sig fast [visste inte om hon hade träffat eller inte ;o] och vägrade släppa fast hanen kastade sig bakåt. Hon skulle inte släppa. Och han skulle få veta det. Om han inte släppte, kanske inte ens då. Benet hade nästan domnat bort i hans käftar och hon kände knappt av det mer. Men detdär ryckte bakåt kändes nog, hon funderade på om det kanske gått ur led?
"ch..ucho" [byracka] morrade hon mellan tänderna och försökte borra in tänderna längre då hon gnagade sig fram, hon ville åtminstone knäcka någon av hans revben.
Jäkla varg, varför skulle han komma hit nu, hon skulle ju inte kunna gå bra på detdär benet på ett tag nu tack vare honom.. Men hon skulle nog ge igen.

Tänder slöt sig om vrenens magra bröst och han grimaserade lätt. Valpens bett kunde nästan mäta sig med de tjuvnyp han ibland kunde få utav Phol. Plötsligt gjorde det mer ont än Phols tjuvnyp och ett lätt knäppande läte nådde de långa öronen. Ben brune särade på käkarna. Det kändes stelt och lustig att göra så. Han backade undan ett fåtal steg och ruskade på sig. Det smärtade till i revbenen och han antog att Flor lyckats knäcka något utav dem. Hur hon nu än hade lyckats med det. Ett roat leende spred sig på hans läppar.
"Du var ju lite rolig att leka med." sade han hånfullt och slickade bort det blod som han hade i mungiporna.
"Vad tycker du Lainadan? Det här är lite skillnad om man jämför med den där du kallar vår mästare." sade den hesa rösten lågmält.

Lainadan vägrade svara. Trots att Phol betydde världen för honom var det faktiskt skönt att för en gångs skull slippa bli hunsad. De mjuka ansiktsdragen tog för en kort stund över minspelet. Dock var Firdrachs hårda anlete snart tillbaka.
"Hur mycket mer orkar du leka?" frågade han och höll en reslig hållning, som för att bevisa för Flor att han var över henne.
"Inte för att det egentligen spelar någon roll." tillade han sedan med ett rått leende.

Det var något som inte riktigt stämde med Lainadan. Kanske var det för att Phol aldrig hade sett honom slåss på det viset. Hade han någonsin sett vrenen slåss? Eller var det ansiktet? Det var någonting i ansiktet som inte var Lainadan, så som Phol kände igen honom.

Var det en känsla av oro som grep i hans buk? Självfallet inte. Det var Phol som var mäster, Lainadan skulle alltid följa honom. Om vrenen ens tänkte tanken på att sätta sig upp mot den som gett honom så mycket, så skulle Phol lära honom ett och annat.

[Lalala, väntar på ett vettigt tillfälle för Phol-tjockisen att ingripa~]