Den sargade tiken stapplade ut på Azhekaslätten. Benet, med levererat blod och såret ändå ner till tassen gjorde att hon hade svårt att gå. Såret på halsen var nästan värre än det såg ut. Det stora stycket med kött fattade fortfarande och svansen var nästan upp till fästet sotig och bränd. Skadorna hon hade var fler; stukad fot då hon trillat ner för berget, sår i huvudet, och ytliga sår på hela kroppen. hon hade aldrig känt sig så här.. sårbar. Såret i halsen brände till, lät henne inte ta uppmärksamheten från det. 
Hon svepte snabbt med tungan över tänderna och mindes känslan av att bita i kokhett kött.

Alla dessa skador fick henne att bli yr, och varenda andetag, varje steg, gjorde ont. 
Azhekaslätten hade välkomnat henne med sin skyddande dimma. Nästan desperat hade hon snubblat in i den. Här kunde han inte hitta henne. Nu gick hon där, ensam och sårad. På avstånd kunde hon se bergen. Tiken insåg att hon gick i cirklar. Suckande satte hon sig ner. På avstånd kunde hon se en siluett. Hon ryggade bakåt. Ändå satt hon kvar. Denne valde om de skulle träffas. Bara det inte var han. Snälla.

{Har lite bråttom så det blev kort ;/}

Lukten gick inte att ta miste på. Den metalliska doften av blod fyllde luften, och Tsubasa såg sig oroligt omkring då hon travade fram genom dimman. Någon var skadad, illa. Tsubasas egna skador hade äntligen läkt - endast ett bleknande ärr skymtades fortfarande på hennes ben. Tiden hon spenderat i månens skog... Ötamon, rättade hon sig själv. Tiden i Ötamon hade gjort att hon läkt otroligt fort. Hennes månkrafter må ha bleknat, men bandet fanns kvar.

Hon längtade tillbaka till den fridfulla plats hon lämnat, men samtidigt var hon tvungen att fortsätta röra på sig. Hennes hjärta hade inte smärtat där, och hon förtjänade inte att känna den friden. Att glömma, om än bara för ett ögonblick, var oförlåtligt.

De klarblå ögonen svepte genom dimman. Den här platsen passade henne bättre. Obehaget växte sig allt starkare när hon rörde sig, när den kalla dimman smekte hennes päls. Blodlukten stack i hennes nos och gjorde henne illamående när minnesbilder trängde sig upp till ytan. Skinande vit snö som sakta smälte och färgades röd... Blodiga fläckar i hennes egen päls... Ett starkt hjärta vars slag sakta dog ut...

En rörelse fångade hennes uppmärksamhet. Den skinande vita tikens tankar skingrades och hon stannade till. Hon kände lukten tydligt - den skadade vargen var nära. Var den god eller ovänlig? ...Spelar det någon roll? tänkte hon tyst. Och insåg sitt svar i samma andetag. Hon rörde sig sakta närmare, redo att försvara sig själv, men trots hennes vaksamma sinneslag var hennes melodiska röst vänlig och lugn. "Ursäkta mig..? Är du oskadd, främling..?" Månader hade gått sen Tsubasas krafter försvunnit, men hon överväldigades än en gång av hjälplöshet. Hon kunde inte längre hela, inte hjälpa.
...Men att lindra smärta..? Kanske.

Varje andetag värkte i hennes buk. 
Som för att bli av med den skrapande känslan skakade hon på huvudet och drabbades genast av yrsel. Det fick allt att åka omkring lite, och hon märkte därför inte hur främlingen kom närmare. När det slutat guppa runt i huvudet var vargen nära. Hon kunde höra den tala. Rösten var mjuk, lugn och tillhörde en tik. Chessy blinkade till lite. 
"Ursäkta mig... Är du oskadd främling..?" Nja.. Helst hade hon fräst åt tiken, men nu när hon var skadad så gjorde hon inte det. Dessutom var det inte trevlig, och hon vann inget på att vara otrevlig. 
"Hrm.. Nja.. Jag har lite ont." sa hon och önskade att det inte lät lika fånig. Den silverfärgade tiken lade huvudet på sned och betraktade främlingen. Hon var vit, och om Chessy slöt ögonen kunde hon se känslorna virvla runt tiken. De var mänskliga, så hon visste att hon inte var en demon. Känslorna var gråa med stora rosa stänk. Tiken var på sin vakt, men kunde inte låta bli att känna lite medlidande. Små dystra prickar talade om hjälplöshet. Chessy försökte se mer, men det var slutet som en mussla för henne.
"Uhm.. Om jag är oartig får ni ursäkta, men vad är ert namn? Jag är Chessy." Rösten var skrovlig och hes. Tiken blev tröttare för varje ord hon uttalade, och hon tvingades vila huvudet mot tassarna. Ögonen stirrade lite olycklig ut i dimman, medan såret hettade. Sedan vände hon blicken, artigt, mot den vita.

Att se på den skadade vargen fick Tsubasas eget hjärta att svida till, men trots det spred sig ett matt leende över hennes läppar då tiken med hes röst svarade henne. Hon är stark nog att tala, hon kommer bli bättre. Hon slappnade märkbart av och granskade tiken ordentligt. Sår över hela kroppen, skadat ben, sargad svans... Vad hade hänt henne? ...En demon? Reflexmässigt reste hon sig i sin fulla längd och såg sig omkring. Ingen annan var där, såvitt hon kände. Men erfarenhet hade lärt henne att man aldrig kan vara för försiktigt, så hon slöt ögonen och fokuserade. Svaga vindar svepte omedelbart in i den täta dimman. Om någon närmade sig skulle de tala om det för henne.

Hon vände åter sin uppmärksamhet mot den andra tiken. Trots att hon spänt lyssnade efter svar från sin vind lät hon ingen oro visa sig i hennes kroppsspråk. "Det är inte alls oartigt, Chessy." Hon lade huvudet på sned och satte sig tyst. Det verkade artigare, och hon skulle själv uppskattat gesten. "Mitt namn är Tsubasa, men jag kallas för Klinga."

Hon tvekade innan hon yttrade de ord som virvlade runt i hennes huvud, men bara för ett ögonblick. Att stanna utan att veta vad som hänt var ren idioti. "...Ursäkta min oartighet, men... Vad har hänt dig, Chessy? Kan du fortsätta tala om jag lindrar smärtan i dina sår?" Hennes röst var mycket osäker, men ändå klar. Hon försökte intala sig själv att hon frågade för sin egen skull. Om en ond varg fanns i närheten var det bra att veta. Men den verkliga anledningen var en helt annan - Kanade skulle hjälpt. Hon skulle aldrig ignorerat någon som behövde det, och den simpla vetskapen hade fått orden att flöda ut innan Tsubasa varit medveten om att hon tänkt dem.

Silvervargen såg hur den andra tiken granskade henne, och sträckte lite på sig. Hennes ögon svepte runt. Chessy visste att det var en normal reaktion. Det såg antagligen ut som om hon hade varit med i ett riktigt våldsamt slagsmål. Å andra sidan var det ju just precis det som hänt. 
Chessy lyssnade till den andra vargens ord och blev lite lättad över att hon inte varit oartig. Tsubasa... Det var ett främmande namn, lät inte riktigt Numoorianskt, men det var vackert. 
"Tsubasa. Eller föredrar det Klinga?"sa hon lite undrande och nickade lite matt mot henne som satt sig ner. Chessy uppskattade gesten. Den fick henne att inte känna sig lika försvarslös, sårbar. En varg som ville anfalla skulle aldrig sätta sig ner.

De svala vindarna som verkade ha tillkommit alldeles nyss drog genom hennes päls och svalkade henne. Det feberheta såret sved fortfarande, men hon blev lite svalare. 
Inte för att det var varmt på Azhekaslätten. Det var ett kallt, ödsligt ställe som hon lovat sig själv att aldrig återvända till. Sedan hade hon trillat nedför ett berg, och flytt ut på den. Den hade tvingat ut henne på slätten. Sjuka varg. 
Ilskan bubblade upp i henne när hon tänkte på vargen hon aldrig fått skymten av. Eller hade hon? Minnet var så fyllt av adrenalin och smärta att hon sköt bort det. Tröttheten slog över henne som en tidsvatten våg och hon slöt ögonen. 
"Ursäkta mig för min oartighet, men... Vad har hänt dig Chessy? Kan du fortsätta tala om jag lindrar smärtan i dina sår?"
Var det oartigt? Kanske lite, men hon brydde sig inte. Frågan var menad som ett tecken på godhet. Chessy öppnade ögonen och tittade med lite dimmig blick mot Klinga. Blicken blev skarpare när hon fokuserade den, och den ljusgråa tiken såg rätt in i ögonen på den andra, innan hon skakade på huvudet. 
"Om du kunde mildra min smärta är jag dig evigt tacksam." Hon log ett kort men innerligt leende. "Beträffande vad som hänt mig.. jag är faktiskt inte helt säker än. Jag färdades uppåt i bergen, mot andra sidan. Jag hann inte särskilt långt innan jag stötte på en varg. Han var inte synlig, men jag visste ändå var han var. Från början var hans känslor så busiga, roade."[/volor] Hon tog en liten paus, vilade läpparna och tungan. Sedan fortsatte hon. 
"Men sedan, när han märkte att jag trots allt kunde se honom blev dem mer än busiga. Sluga. Elak. Förberedande. Och sedan anföll han. Jag kunde inte se honom, men han kunde se mig. Han tvingade in mig i en cirkel av mörk eld som han skapat. Det var i den jag svedde svansen."Hon slöt ögonen och drog efter andan, innan hon tittade på den mörka sotiga svansen. 
"Det var.. Inte en ojämn kamp, men jag måste säga att han hade ett övertag. Särskillt när han bet sig fast i min hals. Det krävdes mycket för att jag skulle våga slita av så mycket kött från min hals. Sedan sköt jag silverkulor på honom, och en träffade honom i ansiktet. Det gjorde så han tappade kontrollen, och skuggelden falnade. Så jag flydde." Chessy ruskade lite på huvudet. Att tala så här mycket fik henne att bli utmattade. Hon hade nog inte varit en så bra berättare heller, eftersom hennes röst var torr och sprucken. 

[Mobilinlägg~]

[Förlåt för så segt svar, men skolan kväver mig lite för tillfället. Det blir förhoppningsvis bättre snart. ^^']

Så snart hon fått godkännande från den andra tiken lät Tsubasa en svagt skimrande vind svepa runt de värsta skadorna. Hennes käke spändes av ansträngningen, men hon sätt trots det lika rakryggad som tidigare då hon lät vinden svepa bort smärtan. En svag, något morbid, röst i hennes undermedvetna sade henne att det var bra träning. Hon fäste ingen uppmärksamhet vid den utan vände sin fulla uppmärksamhet mot den andra tiken. Hon lyssnade spänt och förblev tyst, men hennes ögon blixtrade till av ilska då Chessy berättade om det oprovocerade anfallet. Blotta tanken på att anfalla utan en ärlig varning var någonting så skamligt, så fegt. Att den dolda hanen förblivigt just dold gjorde saken värre...

Tsubasa slöt ögonen och andades långsamt ut. När hon åter såg på den andra vargen var det men en blick fylld av beundran. Den var väl dold, men ändå synlig för uppmärksamma ögon. Hon lade huvudet på sned och granskade det djupa såret på tikens hals med genomträngande blick. "...Det måste krävts mycket mod för att orsaka sig själv ett så djupt sår..." Orden var endast ett svagt mumlande, men Tsubasa kunde inte stoppa dem. Hon var bara vagt medveten om att hon talade. "...Och lika stora mått beslutsamhet för att lyckas fly i det tillståndet." Hon log svagt, men spanade samtidigt in i dimman. Den dolde hanen var uppenbarligen störd. Vem kunde veta om han följt efter?

Det var även något med slätten som störde henne. Hon kunde inte säga vad, vilket gjorde henne illa till mods. Hon vände åter blicken mot Chessy, som för att värdera henne. Tiken verkade matt och svag, och hennes röst hade varit hes. En tyst suck lämnade de ljusa läpparna. "Jag kan bara beklaga att den här platsen blev din tillflykt." Medlidande fyllde de klarblå ögonen. Hon ville själv försvinna härifrån - hon kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att befinna sig i de kyliga dimmorna, oförmögen att försvara sig själv.

Chessy kände en svag bris i pälsen, och smärtan i dem värsta såren tonades ner. Tacksamt log hon mot Tsubasa. Leendet gjorde ont. Hon hade inte lett mot någon på så länge. 

Chessy betraktade den andra vargen när hon slöt ögonen. När denne öppnade ögonen igen kunde Chessy känna beundran i hennes hjärta. Tsubasa kände beundran.
"Det måste ha krävts mycket mod för att kunna orsaka sig själv ett så djupt sår..." Chessy hörde hennes röst, även om den bara mumlade. Ett bistert leende dök upp på hennes läppar. Ja, mod hade krävts.
"Och lika stora mått beslutsamhet för att lyckas fly i det tillståndet."
Denna gången var det nära att hon sa emot. Det var inte beslutsamhet som fått henne att fly. Det var skräck, smärta och de överväldigande överlevnadsinstinkterna. 
Chessy släppte inte Klinga med blicken, och missade inte hennes spanande blick. Chessy log lite bistert och slöt ögonen. Hon kunde se Tsubasas virvlande känslostorm. Den var vacker.
"Han följde inte efter. Han är inte här." Hon öppnade inte ögonen, men rösten var säker.

En lite kliande känsla fick henne att känna sig betraktad. Tiken öppnade ögonen och mötte hennes blick. 
"Jag kan bara beklaga att den här platsen blev din tillflykt." Ja, mer än så kunde hon inte göra. Chessy var fast här tills såren läkt tillräckligt. Åh, vad hon skulle komma att hata den här platsen när hon lämnade den. Just nu var den det närmaste ett hem hon hade. Hennes silvriga päls smälte in i dimman, trots de röda fläckarna.
Chessy kunde se medlidandet i de blåa ögonen som tillhörde tiken framför henne. 
"Ja. Men vad jag än gör verkar jag alltid återvända hit." Hon suckade lite.
"Det känns som om jag har riktat in mig lite för mycket på mig själv. Vad gör du här, Tsubasa?"

Var det hennes fantasi?
För ett ögonblick hade det sett ut som om den skadade tiken ville säga emot henne. Tsubasa försökte förstå vad hon sagt, men såg inget som var förhandlingsbart. Det krävdes mod att skada sig själv i strid... Och beslutsamhet för att fly och överleva, istället för att kämpa tills man stupar. Tsubasa var väl medveten om att hon själv ofta fattade dåraktiga beslut i strid, speciellt om hon var arg.

Tiken fortsatte dock prata och Tsubasa skakade av sig den envisa tanken. Hon tvingade sin kropp att slappna av då Chessy slog fast att den dolde inte följt efter, och skällde mentalt ut sig själv för att hon låtit oron skina igenom. Ända sen hon anlänt i detta land verkade hon bli allt sämre på att kontrollera sina känslor, men det var ändå oförlåtligt att en skadad varg tvingades lugna henne.
Inte för att hon var rädd. Nej, den känslan hade hon inte känt på länge. Hon var stridsredo, beräknande och spänd. Och kanske en aning blodtörstig - som hon längtade efter att återfå sin styrka och börja jaga ondska...

Hon hade verkligen förskräcklig koncentrationsförmåga. Tsubasa lyckades precis hundra ett leende från att nå hennes läppar. Hon var road av sin egen tankspriddhet, det var så olikt henne. Leendet siddades dock ut och förbyttes av en spänd käke när den andra tiken bytte ämne.
'Det känns som om jag har riktat in mig lite för mycket på mig själv. Vad gör du här, Tsubasa?'
Ja... Vad gjorde hon där? Hon vägrade låta minnesbilderna komma och lyckats pressa fram ett litet leende. "Jag kommer inte från det här landet... Men efter en händelse i mitt hemland beslutade jag mig för att börja vandra. Jag rörde mig stadigt söderut, genom en glaciär. När jag slutligen tog mig igenom den fortsatte jag stadigt söderut... Och nu är jag här." Leendet dröjde sig kvar, men hade nu en sorgsen ton. Hennes röst var dock opåverkad - den var fortfarande klar och melodisk. "Kort sagt så vandrar jag planlöst." Lögnen i hennes röst var omöjlig att upptäcka. Kanske för att det inte var en ren lögn? Att vandra planlöst och försöka vandra ifrån sina minnen hade sina likheter - hon skulle aldrig nå sitt mål i båda fallen.

Det kändes som om det var många känslor som rörde sig inom Tsubasa. Även om Chessy kände allt Klinga kände beslöt hon att inte gå in på dem. Att hon kunde läsa av andras känslor var ibland något som hon ignorerade. Känslorna styrde så mycket av ens sätt att röra sig, tala och tänka. Att då snoka runt i någon annans känslor var på sätt och vis att snoka i någons privatliv.
"Jag kommer inte från det här landet... Men efter en händelse i mitt hemland beslutade jag mig för att börja vandra. Jag rörde mig stadigt söderut, genom en glaciär. När jag slutligen tog mig igenom den fortsatte jag stadigt söderut... Och nu är jag här."
Denna "händelse" var något som intresserade henne, och hon spetsade öronen ifall Tsubasa skulle nämna något mer om den.
"Kort sagt vandrar jag planlöst."
Sedan var tiken tyst. Chessy lade huvudet lite på sned. Med hela huvudet försökte hon lista ut vad det var som hade hänt. En brand? Ett förräderi? Alternativen var så många, och antagligen hade bara ett skett. Hon frågade inte. Händelsen verkade personlig, och hon ville inte rota i Klingas förflutna. Chessy gillade denne. Inte minst för att hon hade tagit bort smärtan i hennes sår, men hon gillade personligheten också. Tsubasa var ingen varg som gav sig, det trodde hon verkligen på.
Chessy ville säga något, men när hon öppnade munnen fanns det inga ord. Hon visste inte vad hon skulle säga, eller vad hon förväntades säga. Ändå kände hon att hon borde säga något, så hon harklade sig lite.
"Jag har bott här i hela mitt liv." Kort, dumt och meningslöst.

Ett mycket tacksamt leende spred sig över Tsubasas läppar, och hon lyckades precis hejda en lättad suck när den andra tiken bytte samtalsämne. Hon var medveten om hur vagt hon yttrat sig... Men att tala om Kanade var ännu omöjligt för henne. Hon kunde knappt hantera minnesbilderna - att låta dem uttryckas i ord skulle fördärva henne. Hade Chessy förstått..? En blandning av lättnade och oro fyllde Tsubasas hjärta, men hon valde att kväva oron. Tiken framför henne utgjorde inget hot, kanske var hon bara skicklig på att läsa sinnesstämningar?

Tsubasa lade instinktivt huvudet på sned, som hon alltid gjorde då hon funderade. Hon behöll dock leendet och nickade lite. "Jag har inte sett mycket av det här landet... Men de verkar vara en spännande plats att kalla hem." Den skarpa blicken vandrade än en gång ut över stäppen. Med ett styng av förvåning insåg den vita tiken att hon inte längre kände obehag inför den täta dimman. När hon väl accepterat dess närvaro kände hon sig istället trygg och beskyddad. Hon log svagt över sin nya insikt innan hon fortsatte tala. "...Var kommer du ifrån, Chessy? Är det en plats värd att besöka?" Frågan slank ur henne innan hon hann hindra den, och den överraskade henne. Tsubasa hade aldrig varit nyfiken till sin natur. Men en välbekant röst, ett minne, sade henne att hon borde upptäcka det land hon stapplat in i. Hon hade mött Chessy där, på den dunkla, kyliga stäppen, av en anledning. Kanske var det för att hon behövde vandra någonstans för att äntligen kunna läka.

[Off: Jag skrev ett ganska långt inlägg, men sedan kraschade datorn, och jag orkar inte skriva om allt :c]


Den skära tungan gled tankspritt över tänderna. Tiken hade varit på många vackra ställen som valp. Men var kom hon ifrån? Hennes dåtida flock hade rest runt, aldrig stannat för länge på en plats. Så hade det varit innan De dök upp. Flocken hade varit i ett klipplandskao, och det snöade. Och plötsligt stod dem där. De som dödade hela hennes familj, hennes nära och kära. De hade gjort det, utan att blinka. Som den gråa valp hon varit hade hon kunnat smälta in bland klipporna och snön. 
Hennes syskon hade inte lika stor tur.

Påminnelsen om att hon var betraktad fick henne att slita sig från sin tankegång, och höja blicken från tassarna upp mot Tsubasa. 
"Jag kommer inte direkt från en speciell plats i Numoori. Min flock reste runt, så jag är inte säker. Men ett ställe jag tycker du ska besöka är Silverpile och Itrozo. Det är väldigt vackert. Lövskogen är också en väldigt vacker skog."

[Off: Förlåt för ett så segt svar, men jag hinner inte skriva ordentliga inlägg för än mina slutprov är avklarade. ^^']

 
Ett mjukt, längtansfullt uttryck gav sig tillkänna i Tsubasas ögon. Att vandra runt... Hon hade lärt sig älska det. Som valp satte hon aldrig sina tassar utanför revirets trygga gränser. Men när skuggorna kommit och dödat hennes mor och hennes älskade storebröder, hade hon inte haft något val. Vandringarna var det som höll ihop henne - det enda som fick henne att inte lägga sig ner och ge upp. En tass framför den andra, det var så hon levt. Och vandringarna hade lett henne till en person att dela livet med. 
Nu, när den oersättliga vän och funnit var borta? ...Vandringarna räddade henne än en gång. 

Tsubasa log vänligt, fortfarande med ett något nostalgiskt uttryck i ögonen och talade kanske mest till sig själv. "Det måste ha varit spännande att växa upp och få se så många platser." Hon ruskade på huvudet för att dra sig tillbaka till nuet. "Jag ska söka upp de skogar du nämnt. I min tidigare..." Hon tvekade. En flock bestod av fler vargar, det begreppet passade inte in. Men ordet Tsubasa ville använda brände i halsen. Hon bet trotsigt ihop och tvingade undan klumpen som bildats i hennes hals innan hon fortsatte. "Min tidigare familj vandrade ständigt från skog till skog, vi var sällan stilla. Att återuppta det livet skulle säkert göra mig gott... Speciellt om jag kan se fram emot att stöta på vackra omgivningar." Det snövita huvudet nickade uppskattande, även då hennes tankar återigen svävade iväg.

Hon skulle vandra ensam den här gången. Hon skulle aldrig upprepa sitt tidigare misstag och fästa sig vid en annan varg. Det var ett löfte hon vägrade bryta.

[Förlåt för väldigt segt svar!]




Hon nickade flera gånger mot den andre, som för att bekräfta att hon hört. Chessy lyssnade på Tsubasa med slutna ögon, och om hon var ärlig så registrerade hennes hjärna inte riktigt vad den andre sa. 
Nu när smärtan var dämpad hade hon tid för andra känslor. Hat. Vrede. Oro. Rädsla. Skulle hanen komma tillbaka? En upprorisk del inom henne ropade och skrek efter att de skulle få mötas igen, ville känna smaken av hans blod. Men en annan räddare, mer eftertänksam del kurade ihop sig vid tanken på att en osynlig fara kunde smyga närmare. 
Samtidigt var hon arg på sig själv för att hon lade ner så mycket av sina tankar på den osynlige. 
Hon tänkte inte låta honom bräcka henne. 
Han skulle inte stanna kvar och hemsöka hennes medvetande. Nej, det var hon för stolt för.
Så med ett enda andetag gömde hon minnet och gick vidare i livet. 

De gula ögonen öppnades igen och betraktade tiken framför henne. 
"Du verkar ha gått igenom mycket." Det var bara något hon slängde ur sig efter att ha betraktat Tsubasa's känslor.

[Det är helt okej, svara när du har lust! ^^]

Tsubasa var till synes oberörd av den andra tikens uttalande, hennes ansiktsuttryck noggrant konstruerat. "Kanske en aning mer än de flesta... Men jag har fortfarande mycket kvar att lära."
Ett snett med ärligt leende tvingade sig fram. Ja, Tsubasa var visserligen mognare än många andra ungvargar, hon hade sett mycket mörker. Men hon var trots det likt en nyfödd i detta okända land - ett land fullt av överraskningar.

Omedvetet klippte Tsubasa med öronen och lade huvudet på sned. Det var en gest hon aldrig vuxit ifrån - en av de få saker som förblivit oförändrade.
Hon lade nyfiket huvudet på sned och betraktade den andra vargen. "...Du nämnde tidigare att vargen som skadade dig använde en mörk eld. Jag är bekant med begreppet, men jag har aldrig stött på en "eld." I vissa avseenden är jag fortfarande blott en valp."
En nyfiken glimt skymtades i de blå ögonen. Detta nya land var hem till så mycket som ännu var okänt för Tsubasa. Månvargar, solvargar, isvargar... Och en del vargar fyllda av mörker och gift. Det var allt. Tsubasa hade aldrig stött på andra raser. Tanken på att möta nya vargar var upplyftande - hon kunde aldrig önskat sig en bättre distraktion.

Kanske en aning mer än de flesta... Men jag har fortfarande mycket kvar att lära. 
Chessy nickade. Alla hade de något lära, varje individ som någonsin satt sin tass på Numoori. Ingen var fullärd, och ingen skulle heller bli det. 
Den andre log och klippte lite med öronen. Just gesten den sistnämnda gesten var Chessy väldigt bekant med. Hon brukade klippa med öronen som yngre, och hon hade inte riktigt slutat än. Ett litet flin smög sig fram på hennes läppar och hon klippte med öronen. 
Tsubasa lade huvudet på sned. Ytterligare en gest hon använde ofta. Alla har vi våra likheter.
Du nämnde tidigare att vargen som skadade dig använde en mörk eld. Jag är bekant med begreppet, men jag har aldrig stött på en "eld." I vissa avseenden är jag fortfarande blott en valp.
Chessy granskade Klinga noga, försökte se om tiken drev med henne. Chessy trodde inte det. Hennes uppfattning om den vita hittills var inte en sådan varg. Så hon utgick från att den andre talade sanning. 
"Eld? Vad eld är?" Hennes tonfall var lite tankfullt och hon lade huvudet på under på sned. 
"Eld.. Det bränns, och är väldigt väldigt varmt. Tänk dig känslan av att ligga helt i solen en varm sommardag. Man blir varm, väldigt varm. Eld är mycket varmare. Eld är värme, mycket varm värme. Det går liksom inte att säga en eld till elden. Det är inte som vargar.. Det är något speciellt, något vackert. Något levande samtidigt som det är något dödligt, ett vapen. Men det har en väldigt vacker djup röd färg med orange och gula stråk. Och längst ner kan du skymta lite blått.." Chessy samlade sig lite och insåg att hon svamlade. 
"Väldigt många vargar här i Numoori har eld som en kraft, så det är inte ovanligt. Och allt det här vet du säkert innan." Chessy's sista ord fick väldigt snabbt och hon avslutade tvärt. Klinga visste säkert redan vad eld var. Det var klart. Chessy ville ge sig själv en smäll för att hon missförstått frågan.