En tjock vit dimma. En mörk snårig skog. Det hade kanske kunnat vara mystiskt och spännande om det inte vore för att kombinationen gjorde vandrandet svårare än det behövde vara. Det var svårt att tro att solen fortfarande spred sitt sken över världen då det nere bland de fasligt täta trädkronorna inte sipprade igenom mycket ljus. Hade inte den här skogen varit död? Den svartvita och bruna honan hade hört diverse berättelser om den här platsen, men det var första gången som hon satte sina tassar i den. Inte var det väl kanske det bästa valet hon gjort heller. Visserligen var dimma ingenting hon var ovan med, Kaiwood täcktes ofta av det, men bland okänd snårig vegetation så var det som att be efter problem. Den fuktiga luften förvred många av dofterna och den vita väggen försämrade synen märkbart. Hade hon inte hört om en flock som bodde på dessa marker? Hur stod de ut? Hon kunde inte riktigt minnas vilken av dem som sades hålla till här, eller vilket av syskonen som fått i uppdrag att undersöka dem, men något var det. Hade modern fått reda på hennes ovisshet så hade hon inte varit nådig. Nåja, det var väl en av fördelarna med att vandra, att få upptäcka saker själv. Då ett ljud skar igenom tystnaden så skärptes med ens honans sinnen. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det hade varit nära. Det var ju inte som att hon hade något bättre för sig, gick väl troligen endast omkring i cirklar. Hon tvivlade på att hon skulle kunna hitta ut ur skogen för tillfället så hon lät stegen styras åt det hållet som ljudet kommit ifrån. Kanske var det en varg som kunde visa henne vägen ut ur denna hopplösa labyrint.

| Paxat till Leviathan |

Vargen och illern skuttade sida vid sida genom Döda Skogen. Över rötter, under grenar, över omkullfallna träd och över rötter igen. Leviathan hade blivit otroligt säker på tassen i skogen nu, och kunde för det allra mesta ta sig fram utan större bekymmer. I alla fall när det inte var så tjock dimma. Idag var den tätare än vanligt, och han och Frihet kunde inte alls ta sig fram lika snabbt som de annars brukade göra. Levi sökte ständigt av med blicken för att kunna urskilja vart han skulle sätta tassarna för att inte snubbla på någonting. Han hade dock tagit sig vatten över huvudet denna gången, för helt plötsligt snubblade han till över en trädrot. Med huvudet före slog han en kullerbytta och rullade nerför en liten backe. Det var ingen vidare lång eller brant backe men när Levi tillslut slutade rulla var han rätt så omtumlad. Längst upp i backen stod Frihet kvar och bara tittade på honom. Levi kunde svära på att hon nästan flinade åt honom.
~ Hem? ~, Illerns röst i hans huvud var definitivt road och levi slängde en surmulen blick på henne.
"Hem", svarade han högt. Han reste sig försiktigt upp, fortfarande en aning yr efter allt rullande, men han hade inte ont någonstans i alla fall. När han började gå tillbaka uppför kullen förde vinden med sig en doft till honom. Han ryckte till och vände hastigt på huvudet. Han stack nosen i vädret och insöp doften. En främling, tik. Mer än så kunde han inte avgöra av endast doften.
"Verkar som vi inte ska hem riktigt än", sade han och började röra sig mot denne främling som vågat sig in i deras skog. Kanske var det någon som likt honom hade svårt att navigera sig i dimman?

Hon kunde nu utan större problem urskilja främlingens doft, en hane. Han befann sig inte särskilt långt bort heller. Det låg även en annan doft i luften som hon inte riktigt kunde placera, men det var ingen varg åtminstone. I en lugn takt tog hon sig fram över rötterna och snåren, var noga med vart hon placerade sina tassar för att inte råka falla. Det var knappt att hon kunde urskilja de mörkbruna tassarna så tjock som dimman var på vissa ställen. Väldigt märkligt. Då en röst hördes en kort ifrån henne så spetsades öronen och sinnena skärptes. Vart befann han sig? Och vem talade han till? Det var nästan så att hon höll på att gå in i hanen innan hon upptäckte vart han befann sig. ''Åh, hej''. Hälsningen slank ur henne då hon fick syn på honom utan att hon hann tänka över ordvalet.  En vitfällad hane, såklart, inte konstigt att hon hade haft svårt att se honom. Hon backade bak ett par steg för att ställa sig på ett avstånd mer passande för en främling och lät den röda blicken studera hanen en kort stund. ''Har du också problem att hitta vägen i den här dimman?''. På sätt och vis så hoppades hon att svaret skulle vara ja, då skulle hon inte vara ensam om att ha problem, samtidigt som det vore bra om någon kunde vägen ut.

(Mobilinlägg, ursäkta eventuella konstigheter)

De hade inte vandrat speciellt långt innan Frihet plötsligt stannade upp. Leviathan vred på huvudet för att se varför hon stannat, och sekunden senare hörde han ljud framför sig. Hastigt vände han på huvudet och stod öga mot öga med en främmande varg. Den främmande vargen, troligtvis. Den främmande tiken hälsade, och backade sedan snabbt några steg. Han själv stod dock kvar där han var och studerade henne så gott han kunde genom den tjocka dimman. De intensivt röda ögonen fångade hans intresse och först så missade han hennes fråga. Han ruskade sedan på huvudet som för att slita sig med blicken.
"Vägen till dit jag ska kan jag utantill", svarade han henne lugnt. Detta var ju en skog som han nästan kunde utan och innan vid det här laget, så att hitta hem var inga svårigheter alls för honom. "Det är dock lite problematiskt att veta exakt var man ska sätta tassarna i nuläget", fortsatte han med ett leende. Frihet kikade fram bakom hans ben, något orolig men samtidigt nyfiken på denne främling.
"Är det så att ni är vilse?" frågade han sedan. Kanske kunde han hjälpa henne, om han visste vart hon skulle.

Hanen verkade vara i ungefär samma ålder som hon själv. Blicken fästes vid de gröna ögonen som stod ut mot den annars så snövita, perfekta fällen. För ett kort ögonblick drogs hennes tankar till den vitgrå sjukliga systern, men tanken sköts bort lika fort som den dykt upp. De var egentligen inte ens lika. Hanen verkade frisk och kry till skillnad från systern. Då hanen sedan svarade henne, sade att han kunde vägen han följde utantill så nickade hon vagt. Kanske han hade sitt hem i skogen? Kanske han tillhörde flocken som hon bara inte kunde minnas namnet på? Spekuleringar alltihop. Hon tyckte sig kunna urskilja dofter av andra vargar blandade i hans egna, men det behövde inte betyda någonting. Det fick henne dock att smått sakna doften av sin egna flock, den som för länge sedan tvättats ur hennes päls. ''Det har jag lagt märke till. Ett felsteg och så står man där med en stukad tass, eller värre''. Ett flin drog sig på hennes läppar då hon talade, smått ironiskt. En rörelse kring hanens ben fångade hennes uppmärksamhet, drog blicken till det djur hon till slut kunde urskilja där. Doften hon känt tillhörde uppenbarligen djuret, men vad var det för något? En utter? Nej, de levde ju vid vatten och var betydligt större, för att inte tala om bruna. Mård? Nej. Kanske iller? ''Är det där en...iller?''. Stämman var frågande, nästan lite osäker till tonen. Hon hade inte sett många illrar, och aldrig någon vit sådan. Det fanns dock ett vagt intresse blandat i hennes uttryck. Intressant att djuret vågade sig så nära två vargar. Då hon hörde hanens fråga så drog hon sig ut ur sina tankar och vände tillbaka blicken till honom. Skrattade kort. ''Jag får nog erkänna mig besegrad av denna skog. Dimma är inget jag är ovan vid, men aldrig har jag sett någon riktigt så här tjock. Blandar man det sedan med att besöka en plats för första gången så blir inte resultatet särskilt lyckat''. Hon var egentligen allt annat än glad över faktumet, smått irriterad, men hon fick erkänna att det var rätt så skrattretande ändå.