[Reserverad för Black.]

Området omkring honom hade förändrats. Han hade vandrat genom en skog med brinnande färger. Sedan hade han kommit till något som kunde liknas vid träskmarker. Och efter det hade han nått detta till detta område.
Han hade klivit in i en djungel.
Luften var varm, fuktig. Träden omkring honom var högresta, exotiska. Och färgerna var helt otroliga. Aldrig hade Kian sett ett område som detta tidigare. Och det fascinerade honom, både växtligheten och de underliga fåglarna som flög omkring.

Men än större hade hans förvåning blivit då den vita väggen av dimma reste sig framför honom. På avstånd hade han sett den, och av nyfikenhet hade han sökt sig närmare. Nu var han inte långt ifrån den alls, bara några meter, och inom honom kröp en förväntan. Han ville ge sig in i den, utforska.
Men samtidigt... Han tvekade. Vad fanns där inne? Han tyckte sig kunna skymta gestalter som svepte förbi, men trots att han hade ropat hade inget svar getts. Kanske han bara inbillade sig? Men de såg så verkliga ut...
Obeslutsam stod han och stirrade in i allt det vita.
Vad skulle han göra?

[Ursäkta för skumt, men är kass på att starta xD]

Han var van vid att det var dimmigt i djungeln, men så här mycket hade det aldrig varit. Black tog sig fram mellan träden på hög höjd, dit dimman inte nådde. Ovanifrån såg den ut som ett landskap av snö. Han klättrade, hoppade och fäste tassarna i trädens bark med hjälp av sina kattlika klor. Den långa svansen hjälpte honom hålla balansen och ögonen mätte alltid grenarnas styrka. Han var ute på vaktpass eftersom flockens två väktare ensamma inte hann med allt. 

Han kunde snart känna närvaron av ett främmande medvetande, en lång stund innan doften nådde hans nos. Han brydde sig inte om att snoka, utan tog bara reda på att det var en hane han aldrig träffat förut. Utav ren nyfikenhet - för hanen kändes inte ovänligt sinnad - klättrade han nerför den långa trädstammen han befann sig på och landade på den varma, fuktiga jorden med en mjuk duns. Öronen vinklades framåt, huvudet höjdes och ögonen kisade. Han såg knappt någonting i dimman så nära marken, men började gå i riktning mot medvetandet som han lokaliserade tack vare sina krafter. 

Eftersom ögonen inte var till någon nytta slöt han dem, och såg därför inte de andar som vandrade runt honom när han gick. De nästan strök förbi hans sidor, men han hade ingen aning om det. 
Eftersom det var i djungelns västra utkant han befann sig stod träden glesare och det var lättare att ta sig fram utan att se. 
Efter en stund kände han att han närmade sig främlingen, så han öppnade ögonen. Längre fram glesnade vitheten och dimman tog slut. Black vandrade ut ur den, lättad av att kunna se, och fick syn på hanen. Det var en tanig, brun figur med ovanligt långa öron som såg obeslutsam ut. 
Black stannade några meter ifrån hanen.
"Var hälsad, främling."
Bakom hans rygg rörde sig andarna i dimman.

Han ville gå in i allt det där vita. Det var som om det lockade på honom, men där fanns också rädslan för att aldrig hitta ut. Och Kian ville inte bli fast där, förlorad i något okänt, med alla de otydliga skepnaderna som svepte förbi i den tjocka ridån av dimma.
Smått oroligt trampade han med framtassarna på marken. Borde han vända sig om, eller borde han fortsätta framåt?

Så plötsligt kunde han se en skepnad som var tydligare än de andra. En mörkare, fastare, som var påväg emot honom, ut ur dimman. Han frös fast i marken igen, medan han med skräckblandad förtjusning följde den mörke med blicken.
Och så klev en svart varg, vars huvud pryddes med en röd man, fram ur dimman. Fascinerat såg Kian på denna, som dessutom hälsade på honom.
"Hej," kom det svaga svaret från Kian. Tankarna susade genom huvudet på honom. Han kunde inte riktigt fokusera, och som vanligt sade han det första han kom på. "Jag ropade åt dina kamrater som vandrar i dimman. De svarade mig inte." Undrande såg han emot den främmande vargen.

"Hej." hörde han främlingen svara. Den svarte studerade honom nyfiket för en sekund och mötte sedan hans blick. Vänligheten i Blacks ögon stod i kontrast tills hans utseende. Främlingen hade ett annorlunda utseende och han kunde sig inte minnas ha sett någon som liknade honom förut, trots sin långa levnad. Black tyckte om variation och uppskattade hur naturen förmåddes skapa olikheter och skillnader, det var det som gav den skönhet. Han brydde sig inte om vilken sorts varg hanen var biologiskt, utan var mer intresserad av personen som såg ut genom de blå ögonen. 
"Jag ropade åt dina kamrater som vandrar i dimman. De svarade mig inte." sa hanen.
Black rynkade ögonbrynen och såg aningen förbryllat på honom. 
"Jag kom hit ensam, du blåögde. Vad talar du om?"

De stora öronen ovanpå Kians huvud ryckte till då den mörka hanen svarade honom. Med en smått förvånad min såg han mot den andre. "Åh, jag tyckte jag såg..." Blicken flackade mot det tjocka täcket av dimma, samtidigt som han försökte spana efter de skepnader han tidigare sett vandra där. Ingenting fanns att se. Lätt ruskade han på huvudet innan blicken vändes tillbaka mot den främmande hanen.
"Strunt samma," sade han lättsamt och ett litet leende trädde fram på hans läppar. Han sköt tankarna på de kusliga gestalterna åt sidan, då det kändes både bättre och tryggare att lägga fokusen på hanen som nu stod framför honom.
"Jag är Kian. Och du är..?" Med ett naivt, nästan valpigt uttryck i det avlånga ansiktet såg han mot främlingen, väntade med spänning på dennes namn. Svansen viftade svagt bakom honom och i den blåa ögonen fanns en värme och glädje.
Kian hade alltid gillat att möta nya vargar. Dock var det väl inte alla som gillade honom, men det struntade han faktiskt i. Han var den han var, och han tänkte inte ändra på det bara för att passa någon annans krav och standard.

"Jag är Kian." Han lade namnet på minnet. "Och du är?"
"Jag är Black, ledare av flocken Isil Anar." svarade den svarte. Han satte sig ner medan ett leende smög sig fram på hans läppar.
"Det är ett nöje att träffa dig, Kian. Var är du på livets vandring? Kommer du från någon av landets flockar?"




(Bättre kort än inget xD)

De stora öronen klippte på Kians huvud. Jaså, detta var en sån där flockledare? Han hade hört talas om dessa ledare av flockar, men han hade aldrig mött en... Åtminstone inte vad han visste av. Detta gjorde det hela mycket mer spännande.
Med gnistrande ögon såg han emot den mörka hanen, spänd av förväntan över vad detta möte kunde leda till.
"Åh, nej, jag... Jag vet ingenting om flockar." Han skrattade till, en aning nervöst. "Jag är bara... jag. Ensam. Vandrare kan man väl säga, om man så vill." Ett brett flin bredde ut sig på hans läppar och en oskyldig min spelade i hans avlånga ansikte.
"Men du då, Black... som är flockledare. Hur... hur är det att leva i en flock?" Han bubblade av frågor, ville vet mer om flockar. Han visste bara det som Oscuro hade berättat åt honom, allt annat var främmande. "Du förstår, jag träffade en varg som talade så gott om sin flock. Jag vill veta mer. Och nu, en ledare... Det blir inte mycket bättre!"
Svansen viftade bakom honom med en iver som var svår att ta miste på. Kian dolde på intet vis hur uppspelt han var.

Black kunde inte annat än le åt den uppspelta främlingen. Vågor av känslor sköljde från dennes medvetande mot väggarna kring hans eget. Hanen var en ensam vandrare. Han mindes en tid då han själv kunnat sagt samma sak. Utan ansvar, utan bekymmer - men också utan hem och familj. Han fick frågan om hur det var att leva i en flock.

"Det är tryggt." svarade han. "Jag kan inte tala för de andra flockarna, för jag vet att ingen flock är precis som någon annan, men i just vår flock är det så. Varmt, tryggt och stabilt. Vi tar hand om varandra, skyddar varandra." Leendet blev lite större. "Det blir inte mycket bättre än så om du frågar mig."

Han betraktade hanen. "Trivs du? Med att vara en ensam vandrare, vill säga." Han hade mött vargar av alla sorter vad gällde vilken livsstil som passade dem bäst. Vissa var födda som ensamma vandrare, deras hjärtan krävde att alltid vara på resande fot. Andra var skapta för den stabila gemenskap som en flock innebar.

Med en iver lyssnade Kian till den mörka hanens svar. Att han hade haft en sån här otrolig tur, det var ju nästan ironiskt. Han hade gett sig av efter mötet med Oscuro på jakt efter mer information om dessa flockar som han nu hade fått upp ögonen för, och att han träffade en ledare... Sån otrooooolig tur!

Det är tryggt.

Ja, han kunde tänka sig det. Att ha en flock, det måste vara äkta trygghet. Bättre kunde det nog inte beskrivas. Som Kian hade förstått det var en flock enkelt sagt en grupp vargar som alltid ställde upp och tog hand om varandra. Som en stor familj, fast ännu bättre. Plus det faktum att de var starkare i grupp än ensamma.
Det här flocklivet lät allt mer lockande för varje ord som Black sade, och Kian kunde riktigt känna hur ivern kröp inom honom. Han ville veta mer, han ville lära mer. Kanske det här verkligen kunde vara något för honom?

"Jag har alltid varit vandrare, förutom då jag var med min familj. Jag gillade det, att vara med dem. Att ha ett hem, en plats där vi alla var tillsammans." Det smärtade honom lite att tala om familjen. Han saknade mor, och han saknade sina syskon. Han önskade att han snart skulle få återse dem. Även om han var övertygad om att de hade det bra, började det nu bli längesedan de sist mötts. "Förutom det känner jag inget mer än livet som vandrare."
Han tystnade. De ljusa ögonen såg på Black med en förhoppningsfull blick samtidigt som de enorma öronen stod spetsade på huvudet.
"Kanske du kan visa mig?" Kian talade med en röst som var full av glädje och hopp. Han såg Black med en bedjande blick och det riktigt syntes på hans kroppsspråk hur exalterad han var. "Det är med flocklivet och så... Jag tänkte... Att kanske... Ja, att jag kanske..." Orden svek honom, tack vare den nervositet och den iver som han bar inom sig. Det var nästan så pass att Kian kände för att hoppa upp och ner på stället, men han hindrade sig från det. Istället drog han ett djupt andetag och gav Black sitt bredaste leende tillsammans med sin vänligaste blick. "Kan jag inte få följa med dig, till din flock?"

Black lyssnade till hanens ord om dennes familj, och hans leende försvann för att ersättas med en bekymrad rynka mellan ögonen då han uppfattade ett sting av saknadens smärta från främlingen. Han undrade hur denne hade skiljts från sin familj. Frivilligt eller inte? Om det varit det senare kunde han nog relatera mer än någon annan. Det var dock inte sin biologiska familj han saknat mest under sitt liv - även om han alltid skulle undra varför hans mor lämnat honom till att dö - utan det var hans fadersfigur, Mercer. Må han vila i frid...

Han vaknade upp ur sina tankar när Kian exalterat undrade om han kunde få följa med till flocken. Black blinkade, innan han återfick fattningen och nickade. 
"Ja, självklart!" 
Ynglingens upphetsning över tanken på flocklivet som gjorde att denne nästan såg ut att studsa fick Black att roat dra på munnen med värme i blicken.

(Ett passande ställe att börja avsluta? c: )

Glatt viftade Kian på svansen när Black svarade honom. Det här var något helt nytt, att få prova på det här med en flock... Vilket äventyr! Och han kunde knappt hålla sig från att skutta fram från all iver som kröp i kroppen.
Vid Moriko, så spännande det här var!

[Avslutat. Ska vi säga att Kian är med i flocken nu? Haha, efter ett så sjukt jävla seeegt rollspel... ]