Meilyr hade lämnat sitt sällskap för stunden. Det var kväll och mörkret hade börjat lägga sig men han hade ändå känt att han inte kunde få någon sömn ännu. Kanske kunde han hitta något ätbart? Dimman låg som ett tjockt täcke över slätten, Meilyr hade aldrig uppfattat dimman med sitt kraftfällt, så allt såg bara ödsligt ut för hans inre. Slätten kunde vara en så fruktansvärt tråkig men obehaglig plats, han var glad över att ha Yina och Murg som sällskap. Han hoppades att han inte skulle behöva återvända till slätten på ett bra tag efter det här. Meilyr gick planlöst framåt, stannade då och då upp för att försöka fånga upp nya dofter. Det var vindstilla och att hitta nya dofter än de han redan kände började kännas lite hopplöst. Så istället började han lätt humma för sig själv när han gick där, först svagt och ohörbart men sen lät han orden höras. Det var en gammal ramsa i rävtunga som han fått lära sig under sin tid med guldrävarna. Eller snarare en vaggvisa som användes flitigt och hade därför etsat sig fast i minnet. Han svängde lätt med svansarna i takt med orden och lät rösten bryta ut i en tyst sång. 

Han skulle precis avsluta sin lilla vaggvisa när en blyg vindpust svepte fram och fångade med sig doften av varg. Han pausade mitt i sina ord och sträckte ut kraftfälltet framför sig, jovisst där var någon, inte alls långt borta. Nästan överraskande nära. Meilyr fortsatte sin sång till slut “Tada, watashinoyume no naka de, futatabi au no ka..” (Only, in my dreams, do we meet again). Det skulle ju vara skamligt att inte avsluta nu när han kommit så långt. Han stannade därefter upp, väntade på att se om främlingen märkt av honom. Man kände sig mer vaksam mot främlingar på den vida slätten, speciellt när mörkret lagt sig.