Natt hade åter fallit över Numoorislätten och deras lilla läger och alla valpar hade äntligen somnat. Månen stod högt på himlen och fick hennes måntecken att glöda genom hennes mörka päls likt glöden under de svaga lågorna. Hon, Astrid och Asker var de sista att hänga kvar runt brasan, och diskuterade för ögonblicket favoritmat från sina resor. När det inte var myter och sagor eller region så var resorna, alla landets magiska platser och deras mat, ett ämne de ofta återkom till.
Asker var uppenbart trött och gäspade var fjärde sekund, men verkade vägra faktiskt lägga sig. I takt med att valparna växte hade såklart också han gjort det, och han tog till vara på alla extra vuxenprivilegier han kunde. Men det var uppenbart att dynamiken inte skulle förändras i familjen, han skulle alltid vara Astrids lilla lillebror.
"Tror det hälsosamma vore om du gick och la dig.."
Fnissade Hanok efter att för sjuttioelfte gången blivit avbruten av en högljudd gäspning.
"Eller hur syrran, tänk på de små!"
Svarade Asker rappt med en retsam blick mot sin storasyster. I vanliga fall hade hon antagligen inväntat och låtit Astrid hantera det, men hon såg på irritationen i vännens ögon att det inte var den bästa idén.
"Jag pratade med dig Asker-Snasker"
Kontrade hon och såg genast hur Astrid slappnade av lite, lättad att Kokhanok faktiskt inte försökt bestämma över henne. Hon hade helt klart haft en lite kortare stubin det senaste månvarvet, kombinerat med att fortfarande vara samma envisa själv. Inte alltid den bästa kombinationen, men i Hanoks ögon hade Astrid hur många frikort hon ville. Och det viktigaste var att hon fortfarande var rättvis med valparna.
Asker å andra sidan blev desto tjurigare och blängde trotsigt på henne, men hans blick flyttades till något bakom henne. Lev stegade lugnt genom mörkret och anslöt sig till deras samling.

[Astrid och Lev]

Det här var precis vad Astrid behövde efter en lång dag med massa lek och bus med valparna. Hon hade hjälpt Myrda att tvätta sig trots demonstrationer, försökt att hindra Mackie från att reta hål i huvudet på Odd och samtidigt städat upp lite runt omkring dem. Det var fullt med pinnar och hål överallt, och man fick vara noga med att inte snubbla på det.
    Hon, Asker och Kokhanok befann sig utanför hyddorna och njöt av en värmande brasa. De hade samtalat om allt mellan himmel och jord och nu njöt hon av brasan, och månljuset som smekte hennes päls. Hon hade ögonen slutna och nosen något pekande mot himlen. Det enda hon saknade vid sin sida var Lev, och faktum var att hon inte visste vart han höll hus nu.
    Astrid öppnade långsamt blicken av Kokhanoks kommentar, för att sedan låta den glida mot sin bror som var snabb med att inflika en retsam kommentar. Irritationen välde över henne direkt, och hon var precis på väg att öppna munnen när Kokhanok tog till orda istället. Hon gillade inte det här korta stubinet, och trots att hon försökte behärska sig själv var det som om hennes kropp bara reagerade på ett visst sätt nu.
    “Asker-Snasker,” flinade Astrid och sträckte ut tungan i en retsam gest. Trots att de båda var vuxna nu betedde dem sig fortfarande som två små barn ibland. Det var väl hela charmen med att ha sina syskon vid sin sida hela livet.
    “Vadå jag tänker inte lägga mig innan er, någon stor och stark måste ju vakta ifall det skulle komma typ - en björn eller någoåååt-” gäspade Asker men tystnade till när Lev kom gåendes.
    Astrid mötte Levs blick, och direkt mjuknade hennes uttryck i ansiktet. Hon var så kär i honom, och varje gång han såg på henne kändes det som om hennes hjärta skulle hoppa ur bröstet på henne.
    “Vart var du?” Frågade hon mjukt.

     “Klev i en grop,” svarade han förläget. En lerig, kletig grop som han sedan halkat i. Pälsen var fortfarande våt efter att han tvättat av sig i ån. Man kunde tycka att man med tiden lärde sig se efter vart man gick, men inte Lev. Han var ett Odds största offer, och alla visste det.
     Lev slog sig ned på fällen intill Astrid, omfamnade henne och drog henne närmare. Det undgick ingen hur kära de var i varandra, och om än alla uttryckt sin glädje för deras skull, så var det förstås inte alla som uppskattade hur den alltid skyltades.
Asker suckade ljudligt åt dem och grimaserade med spelad avsmak, om än det fanns riktiga känslor där bakom. Lev log obrytt åt honom.
     “Är det inte jobbigt att vara en sån toffel?” hånade zimaerbrodern. Ett lågt skratt brummande ur honom. Det fanns inget som kunde ta hans kärlek till Astrid ifrån honom. Lev var stolt över den. Varför skulle han låtsas som något annat?
     “Avundsjuk?” kontrade han retsamt. “Om du frågar snällt kan ‘Strid säkert låna ut mig då och då. Eller så kanske Hanok kan ställa upp om du vill ha någon att kramas med.”

Ett rungande skratt lämnade henne vid Levs ord.
"Jaså, det skulle jag kanske?"
Den retsamma tonen var lika mycket riktad mot Lev som Asker. Men likväl skiftade hon sin vikt åt sidan och lyfte ena frambenet.
"Men det är klart, kom här, du kanske somnar lättare i min famn huh?"
Nu var den retsamma glimten i hennes ögon direkt riktad mot Asker. Men det fanns också en ärlighet i hennes inbjudan. Hanok sa aldrig nej till en mysstund.
"Men du då, Levskij? Vad är det bästa du ätit på dina resor?"
Hon riktade om uppmärksamheten tillbaka till Lev, men sänkte inte tassen, ifall Asker skulle svälja sin stolthet och komma krypande.