Asami visste inte längre hur lång tid som gått sedan hon och Akira gick skilda vägar, men hon var ganska säker på att hon egentligen borde ha kommit ut ur Kaiwood vid det här laget om hon hållit rak kurs. Nu var hon fortfarande kvar i skogen och såg inga tecken på att träden började glesna. De växte så tätt och gjorde det svårt att hitta någon egentlig väg att följa. Himlen var mulen med löfte om regn, och den kyliga fukten fick pälsen att ställa sig på ända. 
    Tiken hade slagit av på takten och travade nu långsamt mellan träden i en riktning som varken kändes mer rätt eller fel än någon annan. De stora grå öronen klippte uppmärksamt och plötsligt uppfattade hon en mjuk, glidande rörelse i utkanten av synfältet. Asami stannade till och såg sig omkring, ungefär samtidigt som lukten av främlingar började sticka i nosen. 
    "Hallå?" Hon skärpte blicken, och ja! Snett bakom sig såg hon verkligen ett par ljusa gestalter närma sig. Asami tog ett par steg mot dem. "Hallå! Ursäkta mig, får jag ställa en snabb fråga? Ni råkar inte veta om det här är rätt väg till Lövskogen? Eller rätt håll, eller ... ja." Hon log mjukt, som för att ursäkta att hon var tvungen att slösa deras tid. 

[Privat roll mellan Asami, Nomë och Molok!]

Molok hade fått vittring om en främmande doft, och det hade räckt med en blick mellan honom och Nomë innan de ljudlöst närmat sig källan. Det var inte första gången en främling korsat deras väg och trampat rätt ned i djävulens käftar under de senaste veckorna.
    Likt två vålnader rörde de sig framåt. Dimman som alltid följde Nomë sträckte sig tillräckligt långt för att snudda vid hans egna ljusa tassar. Det hade blivit en vana, att vandra i dimmans skugga. Alla hans barn hade ärvt sin mors förmåga, och övade dagligen runt lyan och på alla de kunde komma åt.
    Det gick inte att ta miste på främlingen bland de täta träden. Hon stod i kontrast till de brinnande färgerna i omgivningen. Ett kallt leende växte sig fram på hans mörka läppar. Molok var medveten om att han inte var en vacker syn. Det groteska brännmärket i pannan, det ärrade och förblindade ögat samt de många ärr som täckte hans ansikte och kropp. Fjädrarna längs hans vingar hade återigen tagit form, men han var och skulle alltid vara bunden till marken. Att få lära sina barn att flyga var något Blair eller Bael skulle få göra i hans ställe.
    “Lövskogen?” Upprepade han neutralt trots att kugghjulen börjat spinna bakom skallbenet. Platsen gav honom kalla kårar, och han kunde inte låta bli att undra varför främlingen var på väg dit. Säkerligen fanns det många anledningar, men han visste vad och vem som höll till där.
    Moloks mörka blick vändes för en kort stund mot Nomë. Hon behövde inte tala för att han skulle tolka hennes blick.
    “Det är åt det hållet.” Molok gjorde en gest med tassen samtidigt som han åter mötte främlingens grå blick. Han visste inte om det var den rätta riktningen, men det spelade ingen roll. Hon skulle inte hinna till Lövskogen i tid ändå.

Främlingarna hade ett minst sagt originellt utseende, särskilt den större hanen som var täckt av ärr och vad som liknade ett brännmärke i pannan, men Asami var inte den som anmärkte på sådant. Utseendet behövde ju inte nödvändigtvis spegla insidan, och förresten verkade de vilja hjälpa henne — hanen pekade ut riktningen och Asami vände på huvudet för att se ditåt. När hon återigen vände sig mot främlingarna fick hon intrycket av att de nu befann sig lite närmare än tidigare, men hon avfärdade tanken som inbillning. 
    "Tack för hjälpen", sa Asami medan dimman som de båda vargarna fört med sig långsamt sträckte sig mot hennes tassar, rörde vid dem och slutligen kom att slingra sig runt benen på henne. Med ett ursäktande leende drog hon sig några steg bakåt. 
    "Jag ska väl …" Främlingarna iakttog henne fortfarande med neutrala ansikten, och känslan av fel tilltog. Något var inte som det skulle. Till och med Asami, som brukade kunna ha överseende med det mesta, var tvungen att erkänna att vargarnas beteende skrämde henne. 
    Plötsligt tog den mindre, vita tiken ett steg framåt. Det var ingen stor rörelse, men den överraskade Asami. Tikens bleka ögon borrade sig in i Asamis och hjärtat ökade takten. 
    "Varför så bråttom?" Rösten var len och ytligt bekymrad. "Vad har ni för ärende i Lövskogen, lilla vän?" När Asami såg sig omkring upptäckte hon att dimman hade tätnat till en nästan ogenomtränglig vägg av vitt; hon såg knappt en halvmeter åt något håll. Så hördes tikens halvsjungande röst igen — "Vad det än är så hoppas jag att det kan vänta" — och en brännande smärta sköt plötsligt genom kroppen.

Det gick inte att ta miste på Nomës diskreta uppmaning. Molok kände henne väl. Hon var hans andra halva, och de läste av varandras rörelser och tankar bättre än sina egna ibland.
    Med hjälp av dimmans döljande vägg rörde hans sig runt främlingen samtidigt som Nomë så ljuvligt talade till henne. Det dröjde inte mer än ett par sekunder innan han gjorde sitt första och harmlösa drag.
    Han tog spjärn med hjälp av baktassarna och slängde sig framåt. Ur dimman och med blottade tänder fick ett grepp om den mindre vargen. Hans käftar slöt sig kring hennes ryggrad, och samtidigt som tänderna borrade sig djupare lät han den brinnande elden som vibrerade längs hans ådror pulsera från honom till henne.
    Tiken under honom föll hårt till marken i en krampande smärta, och han kunde känna hur kroppen gjorde motstånd — men hon var i betydligt underläge. Inte bara var de två, hon var numer i eldens grepp.
    Molok släppte hennes ryggrad samtidigt som han backade undan något. Den mörka blicken sökte sig till sin juvels i den tjocka dimman.
    “Hon är din, hjärtat mitt.” Där låg en hint av kärlek över den raspiga och dova rösten.