Det späda skottet gungade kraftigt när han slog till den med tassen. Han såg på medan den gungade en stund och viftade sedan åter med tassen några gånger för att få den att fortsätta gunga. Det var ovanligt att se något grönt i Döda skogen. Han hade hört historier om en fruktansvärt brand som lämnat de förkolnade träden, nakna och döda. Men kanske var inte allt dött ändå? Livet hade en makalös förmåga att fortsätta leva. Stjärtfjädrarna gav ifrån sig ett mjukt frasande när han lutade sig lätt i sidled och höjde tassen för att sedan vifta på nytt mot plantan. Han hade inte suttit där länge. Det var svårt att sitta still medan tankarna rusade av och an. Han hade tänkt länge, men det hindrade inte samma frågor från att upprepas nu som då. Med en frustrerad fnysning stampade han ned tassen i marken bredvid det gungande skottet och reste sig upp. Vad skulle han säga? Hur skulle han säga det? Gjorde han rätt, även om det kändes fel? Fast det kändes rätt. Eller? Han morrade åt sina egna tankar. Med rynkade nos började han vanka av och an med tunga steg. Rösten mullrade dovt i hans strupe. Det skulle säkert bli fel hur han än sade det. Vad han än sade. Han kunde föreställa sig dem skrikande, gråtande. Han hade spelat upp så många olika scenarion för sig själv att han inte längre visste vad han skulle hoppas på. Vad hoppades han egentligen på?

Han hade älskat Saturn. Han älskade fortfarande den randige saten, men inte på samma vis. Det hade varit en förälskelse, en varm och härlig sådan. Men den nykära känslan hade med tiden växt och lugnat ned sig. Han älskade Saturn som en vän. En broder. Kanske mer, men inte på samma vis längre. Hur skulle han förklara det utan att såra honom? Det skulle aldrig gå. De behövde båda vandra genom grumligt vatten för att nå det klara. Han önskade att han kunde ge sig av direkt. Fly från platsen. Men han skulle aldrig fly. Inte från den han hållit så nära så länge. Närmast i sitt hjärta. Det smärtade honom att tänka så. Han ville Saturn väl, önskade honom allt gott. Att såra den randige var något han aldrig velat göra.

Solen hann påbörja sin vandring ned mot horisonten medan han väntade. Han visste inte när mötet skulle vara över, eller när Saturn skulle välja att dyka upp. Om alls. Kanske hoppades han att falken skulle välja att inte komma. De mörka träden kastade längre och längre skuggor för var timma som gick. Dimman var inte lika tjock såhär nära öknens rand och marken var torr och hård. Den lilla, gröna växten, knappt en tass hög och med två små blad i toppen som såg på tok för stora ut för den sköra stjälken, kämpade tappert mot värmen. Den fick liv av den fukt och svalka dimman bar. Azazel satte sig ned igen med en djup suck. Mellan de stora framtassarna stod livet. Hans huvud hängde tungt när han såg på det. Han visste att Zayev väntade inne i skogen. Han hade bett den blå gå i förväg. Även om han kände att han gärna haft någons stöd så behövde han prata med Saturn ensam. Han behövde försöka lösa det hela på egen hand, hur ont det än gjorde. Med ännu en djup suck vek sig frambenen under den kraftiga fakargen, och han lade sig ned på sidan med en duns. Skottet gungade försiktigt.

När solen knappt var mer än två gånger sin egen höjd över horisonten uppfattade Azazel ljudet av breda tassar. Han kom på fötter med ett ryck och vände snabbt blicken efter ljudet. Himmelen hade börjat skifta i gulgröna och orangea nyanser. Längs horisonten, ofantligt långt borta, låg ett tunt mörkt streck som vittnade om moln. Han stod stilla, stel ända in i märgen. Pulsen susade i de runda öronen och det kändes som om hjärtat krupit upp i halsen. Så snart han skymtade den välkända kroppen bland de tunna, krokiga trädstammarna skyndade han mot Saturn. Han visste inte vad han skulle säga, visste inte vad han skulle göra.

"Saturn!" Det kändes som om rösten fastnade i hans strupe och namnet blev hest när han uttalade det. Så snart han kunde se den andre utan förkolnade träd som stod emellan stannade han abrupt. Han hade förväntat sig att det skulle pirra nervöst i hans bröst, men han kände sig tom. Skrämmande tom. En tom rädsla.

När den brune uttalade sig på flockmötet och bad att få lämna flocken så hade Saturn först känt sig förkrossad. Han hade gett sitt hjärta till lejonet. Han hade öppnat sig och blottat sitt innersta. Sin svaghet. När den randige sen hade fått tid för sig själv. Att tänka och försöka samla sig så bestämde han sig. Han skulle åter igen sluta sig själv. Tvinga upp murarna kring sitt innersta. De murar som den brune så oförsiktigt rivit. Och Saturn hade hängett sig åt känslan. Känslan som den brune väckte inom honom. Aldrig hade han känt så här för någon. Hade. Saturn har bestämt sig. Han tänker sluta känna. Aldrig mer. Istället ska han hänge sitt allt för att tjäna Devils. Han ska skapa sig ett syfte där. En plats. Ett hem.

Saturn hade först tänkt strunta i lejonets bedjan om att få tala med honom. Vad tjänar det till. Han vet redan vad som ska hända. Han känner det på sig och det är endast det som spelats upp om och om igen i hans huvud. Ett farväl. Att det aldrig kan bli. Att det aldrig var. Öronen ligger platt mot nacken och trots att han nu med bestämda steg vandrar genom Döda skogen så snörps hjärtat åt lite mer för varje steg. Det känns som att han ska kvävas. Lungorna fungerar utmärkt men det är känslan som hindrar. Saturn är arg på sig själv. För att han lät sig känna. Men det kändes så bra. Men det var fel. Det var fult. Det var inte menat. Det var underbart. Men... det är inget för honom. Hur han än försöker så blir han alltid lämnad, eller undanknuffad, eller ratad. Det är hans öde. Så det är lika bra att strunta i allt. Släppa allt. Bli ett redskap. Låta sig styras. Han ska tjäna Devils. Det är hans syfte.

Men när han hör lejonets röst uttala hans namn så faller allt igen. För känslorna är så starka. Det är inget han bara kan blunda för. Varför? Det är frågan. Men det är många Varför. Varför? Varför? Varför? Den randige stannar. Han har fortfarande inte bestämt sig för om han ska vända upp blicken och se på den brune. För de där blå han bär är något av det vackraste Saturn kan tänka sig. Och det är inte mycket i denna värld som han tycker är vackert. Han bara står där. Med hängande huvud. Han stirrar rakt ner i marken. Försöker komma på något att säga. Nej, hur han än vrider och vänder på det i huvudet så kommer han inte på något att säga. Vad förväntas han säga? Han orkar inte ens uttala den brunes namn. Det gör ont.

Han drog in luft genom nosen och släppte ut den mellan öppna käkar. Mer än en gång försökte han säga något utan att få fram ett ljud. Jag vill inte såra dig. Det fanns inget han kunde säga som inte skulle såra den andre. Du har betytt världen för mig. Du betyder fortfarande mycket. Vad han än kunde säga skulle allt bli fel. Jag vill inte se dig ledsen. Var stark. Du har så mycket att ge. Han knep ihop ögonen och vände bort ansiktet. Lungorna fylldes i ett djupt andetag.

"Låt inget - ingen - hindra dig." Öronen lade sig bakåt, försvann in i den tjocka manen. Efter en stund öppnade han ögonen igen och såg på den randige med beklagande min. "Glöm inte att leva." Han stod kvar ett ögonblick. Tvekade innan han sänkte hakan mot bröstet och vände sig om. Det darrade i hans bröst, i tomheten som bildats där. Han ville att Saturn skulle förstå. Men så som han kände den randige var han rädd att denne skulle glömma livet. Gömma sig för det, när han hade så mycket att ge. Det fanns för mycket vackert i världen, för mycket kärlek för att Saturn skulle sluta se sig om och glömma att leva. Men han var rädd att det skulle bli värre om han sade mer. Han ville inte såra den vän han höll så nära. Han visste inte om han skulle vänta sig att få höra den andres röst. Kanske förtjänade han inte det. Men det var det rätta han gjorde. Han hörde inte hemma här. Och att ta Saturn med sig, bort från det som han visste betydde mycket för den randige, vore fel. De hade två skilda liv. Med tungt hjärta började han att med snabba steg röra sig bortåt.

[Om Saturn vill säga något får han gärna göra det, då stannar Zazz upp och lyssnar. Annars travar han iväg

Låt inget hindra dig? Vad ska det mena? Ska det likna något som en förklaring på varför Azazel valt att lämna Devils? Lämna Saturn? Den brune kanske menade orden som en uppmuntran. Men de träffade fel. Glöm inte att leva. Det ska han inte. Han har funnit ett syfte. I alla fall försökt. För i Devils kan han leva. Han kan ha ett syfte. Han kan ha något att kämpa för. Saturn tiger fortfarande. Är det meningen att han ska ta till sig orden? Begrunda dem djupt och sedan använda dem? Men de känns bara hånande i hans öron. Det känns som att de inte har någon mening. Det är det för ett farväl?

När lejonet sedan vänder sig om och börjar vandra bort med snabba steg blir Saturn alldeles kall inombords. Öronen stryker sig hårdare mot nacken och argt kastar han upp huvudet.
"Var det allt!?" Han ryter ut orden. Försöker inte ens dölja hur sårad han är. Han tar tre snabba steg framåt. I riktning mot lejonet. Stannar sedan igen. Svansen piskar hårt bakom honom och det skallrar i fjädervippan på tippen.
"Är det allt du har att säga!?" Överläppen är uppdragen och tänderna blottade. Han skäms. Han skäms för att han öppnade sig så för lejonet. Det känns som att han blir trampad på. Som om han görs till åtlöje.
"Jag..." Han tystnar. Vänder bort huvudet och biter ihop. Det vibrerar i bröstet av återhållen vrede och sorg. Han vi skrika högt. Han vill slå och sparka. Men det tjänar ingenting till. Han kniper ihop ögonen och försöker tvinga tillbaka tårarna som hotar att välla fram.

Han stannade när han hörde Saturns ord. Stelt tog han emot orden, sorgen i rösten, ilskan. Lungorna fylldes i djupa andetag. När den randige slutade vråla vände Azazel långsamt på sig så att han stod snett vänd bortåt, med huvudet vänt mot den andre. De blå fästes vid Saturns ansikte, glimmande av betydligt fler känslor än vad som visades utåt. Öronen förblev vända mot nacken.

"Tror du det är lätt, det jag gör?" Rösten var dov, hes. "Vad hade jag kunnat säga för att inte såra dig? Det finns inget jag kan säga som berättar hur jag känner utan att det blir fel." Det ryckte i hans kinder när käkarna spändes. "Vill du höra mina förklaringar, kommer något jag säger spelar roll?"

Lätt? Det är inte lätt för någon av dem. Men Saturn kan inte se det ur den brunes synvinkel. För han förstår inte. Han förstår inte varför den brune gör så här. Varför han valt att göra så här. Saturn vänder upp blicken igen. Rätar på nacken och ser rakt på lejonet som halvt vänt sig mot honom.
"Lätt? Tror du det var lätt att samla tillräckligt med mod för att berätta vad jag känner? Du sa att vi skulle mötas igen i öknen. Men jag betydde tydligen inte tillräckligt för att du skulle vilja berätta det till mig först". Han försöker hålla sig från att skrika. För det blir inte bättre av det i alla fall.

"Jag hade i åtminstone kunnat acceptera det bättre om du sagt det till mig direkt. Det krävs bara fyra ord. Sedan är allt över". Saturn vet inte vad han väntat sig. Men han hade varit dum nog att hoppas. Han hade verkligen velat höra att hans känslor var besvarade. Att han faktiskt var värd lite lycka i världen. Att allt inte bara var hopplöst för honom. Men Azazel hade inte gett honom vad han önskade så hett. Lejonet behöver bara säga de fyra orden. 'Jag älskar dig inte'. Så är allt över. Visst kommer Saturns hjärta krossar i miljontals bitar och förmodligen aldrig kunna helas igen. Men det skulle ändå vara lättare att handkas med. Lättare att acceptera. Om Azazel bara ville säga det till honom. Men Saturn kommer alltid älska lejonet.

"Du är en fegis, Azazel!" Han tar ett till steg framåt. Stannar mitt i. Med ena frambenet längre fram och ena bakbenet längre bak. Ögonen är blanka av tårar. Men han vägrar låta dem falla. Aldrig mer. Aldrig mer tänker Saturn tillåta sig att känna så här igen. Aldrig mer känna så här för någon annan. Det gör för ont. Aldrig mer. Det kommer vara så enkelt att bygga upp murarna igen efter det här. Aldrig med känna.

"Jag har aldrig sagt att det var lätt för dig, för någon av oss." Han stod kvar, tyckte synd om Saturn. Såg hur frustrationen bubblade under ytan hos den han velat skona sorgen. "Tror du det är av feghet jag valt att stanna nu, när jag lika gärna kunde gett mig av direkt?" Han tystnade och blängde in i de blanka, gula ögonen med hårdare blick än han menade. "Jag ville möta dig i öknen, berätta för dig först. Jag trodde inte att Tramptass skulle samla flocken än, trodde att jag hade tid att berätta för dig när vi båda återvänt. Men jag fick inte den tiden, och det är inget jag kan ändra på." Han höjde huvudet medan han talade. "Det finns inga ord jag kan säga som inte skulle såra dig. Jag vill dig inget ont, ska du veta. Men det finns inget jag kan säga som gör det lättare." Han bet ihop utan att släppa Saturn med blicken och tog ett par djupa andetag. "Jag älskar dig. Jag älskar dig fortfarande. Men inte som då." Han tvingades ta en ny paus när orden svek honom. Rösten förblev sträv, nästan hård i hans försök att hålla sig lugn. "Jag har älskat dig och kommer se tillbaka på den tid vi haft med glädje, för jag har varit lycklig med dig. Men min kärlek till dig har blivit som kärleken till min närmsta broder."

Det låter som undanflykter i Saturn's öron. OM Azazel älskade honom ser han ingen ursäkt till att den brune inte sökte upp honom så fort han anlänt till öknen igen. Och Saturn vill fråga vad som fick Azazel att ändra sig. Vad som fick kärleken att byta skepnad. Men vill han veta? Det gör ont att älska. Det gör ont att vara kär. Men när man är där och då känns det så rätt. Som om allt är bra. Men de har aldrig mötts och bara kunnat vara. Det har alltid varit något ivägen. Var det ödet som talade om att det de hade aldrig kunde vara? Och att det fick Azazels känslor att ändras? Om det nu är som Azazel sa. Och han inte bara säger det för att bespara Saturn's känslor. Men det gör bara ondare. För Saturn undrar vad som är fel på honom som fick Azazel att sluta älska honom.

Som en bror? Saturn morrar till. Inte ens det är lätt att höra. Det darrar i läppen på honom när morrningen mullrar ut mellan sammanbitna tänder. En bror? Vad ska det betyda? Han hade bröder. Men de ville ha lika lite att göra med honom som fadern. För Saturn var inte som de. Han var ett missfoster. Han var inte deras bror eller ens en son. Det gör honom inte gladare att höra att Azazel inte ser honom som något mer än en bror. Om möjligt så gör det ännu ondare.
"Jag vill inte ha någon bror". Svarar han. Vänder sig sedan om och börjar gå iväg. Faderns sista ord till honom ringer i öronen. Den rösten hade han länge trott att han skulle slippa höra igen. Många år var han jagad av mardrömmarna. Men åter igen har de kommit tillbaka till honom. För att jaga honom.

[D': Snyft. Säger som du. Har Azazel mer att säga så får han stoppa Turn. D':]

Fanns det något han kunde säga för att de inte skulle gå skilda vägar som ovänner? Han ville inte se Saturn arg, ville inte lämna honom i vredesmod. Men när den mindre hanen sade att han inte ville ha någon bror och vände om kände Azazel att det inte fanns mer att säga. Under bråkdelen av en sekund ville han svara att han kunde älska Saturn som en syster istället, om det var lättare. Men han hejdade sig själv omedelbart, skämdes nästan över tanken. Skämt hörde inte till situationen. Djupt inom sig hoppades han att den randige skulle förstå, om inte förr så senare i alla fall. Han ville att Saturn skulle leva, se sig om, få hitta kärleken igen hos någon som passade bättre. Någon som hade samma mål, samma lust att tjäna flocken. Han hade inte den lusten. Han krävde frihet, en frihet han aldrig skulle få hos Devils. De hade olika mål, olika liv. Om Saturn kände honom så väl så skulle han förhoppningsvis förstå, en dag.

Det var med tomt, tungt bröst han såg vännen gå. Han skulle aldrig sluta se på Saturn som en vän, även om den randige valde att hata honom för det val han gjort. Han hade verkligen önskat att han fick tid att möta den randige i öknen, efter sökandet. Men han hade återvänt precis i tid till mötet. Där hade inte funnits någon tid. På savannen? Han hade inte varit redo. Det hade bara förhindrat deras uppgift. Han skakade på huvudet och vände sig bort från den andre. Han ville säga farväl, men var rädd att vad han än sade skulle göra allt värre. Han ville önska Saturn all lycka i världen. Med en djup suck återupptog han sina snabba steg och rörde sig bortåt. Bort från flocken, bort från öknen och bort från den han en gång älskat.

[Vill du skriva något, eller om Saturn av någon anledning vill säga något mer, så skriv, annars kan vi avsluta här. Stackare. De slogs i alla fall inte (var lite rädd att de kanske skulle ryka ihop). Hoppas de kan bli kompisar igen en dag :C ]

Han kunde höra stegen när Azazel vänder sig om och vandrar iväg igen. Han kunde känna det. Varje steg. Saturn är arg och ledsen. Han är arg på sig själv. Att han aldrig kan vara bra nog. Han är aldrig tillräckligt. Och han är arg på Azazel som fått honom att inse det ännu en gång.

Saturn börjar springa. Bort bort. Han vill bara bort. Han vill försvinna. Aldrig finnas mer. Aldrig känna mer. Vart ska han springa? Vart ska han ta vägen? Han har ingen att springa till. Han kan bara gömma sig och lida i det tysta. Som alltid. Inte visa någon. Aldrig känna mer.

Han lämnar lejonet bakom sig. Lämnar snabbt platsen. Han fick inte höra det han ville höra. Han fick inte känna att han kan gå vidare. Acceptera. Istället hade Azazel bara gjort det svårare för honom. Som en bror? Det gör det bara ännu svårare att acceptera. Kunde inte Azazel ha sagt att han inte älskar Saturn mer? Nej. Saturn är inte ens värd något sådant. Han är inte värd att kunna hantera det för att kunna gå vidare. Han får bara mer smärta att brottas med. Hur kan Azazel vara så hjärtlös?

[Saturn ville riva och bita och slåss. Men han vill inte skada Azazel. Han får väl hitta någon annan att släppa ut sin vrede och sorg över]