Det hade hunnit gå en liten tid sen det hela hade skett, ett visst typ av lugn hade hunnit lägga sig bland dom kalla hårda väggarna. Ingenting var sig likt längre, en lustig känsla som inte hade lämnat henne sen den dagen. Lite osäkert styrde Poppel stegen mot Levs rum, hon hade tappat räkningen på hur många gånger hon hade försökt kontakta honom men fegat ur. Hon älskade sin äldre bror mer än något annat men det var något som hade fått henne att backa. Men det var nu eller aldrig, rädslan skulle inte få ta över. Gjordes inte detta idag så skulle Poppel nog aldrig förlåta sig själv eller komma över den lustiga känslan inom henne.
Med stilla andetag stannade hon upp framför dörren in till flockbroderns rum. Poppel drog efter ett djupt andetag och steg in i det mörka rummet. "Är du vaken?" frågade hon med en låg och nervös röst och tittade mot den stora kroppen.

Sömn hade aldrig kommit till honom lätt, och än värre sedan händelsen. Mardrömmarnas hot var alldeles för påtagligt. Men tröttheten var inte lättare att handskas med trots motståndet. Lev satt upp, lutandes mot väggen med ögonen halvt slutna, kämpandes mot sömnen när Poppel steg in.
     “Dа,” svarade han med skrovlig röst. Han öppnade ögonen ordentligt och såg på henne. Något stämde inte riktigt. Hon verkade nervös. Men han hade mötts av den känslan ständigt sedan hans utbrott, och klandrade ingen för det. Hans blotta närvaro tyckte stundvis plåga dem. Det var ju trots allt därför han gjort beslutet att lämna.
     “Det är mitt i natten,” påpekade han med en frågande ton. “Varför är du vaken?”

Hon betraktade Lev försiktigt och satte sig bredvid honom. Dom vuxna hade förklarat att det som skedde den dagen var inte den riktiga Lev. Poppel ville tro på dom orden, hon trodde på dom men samtidigt var det så svårt. "Jag kunde inte sova." ett litet leende växte fram. "Jag måste få fråga innan det är försent." Poppel gruvade sig lite vid tanken, hoppades att känslan inte var sann. "Kommer du komma tillbaka?" enda sen Lev hade berättat att han skulle iväg så kunde hon inte låta bli att känna en viss oro. Oron att han inte kommer tillbaka. "Jag har bara en lustig känsla av att, du inte kommer göra det."

Lev såg på henne med en trött tillgivenhet när det lilla, välkända leendet bröt fram. Lev gjorde en inbjudande gest, osäker på om hon skulle våga närma sig. Medvetet försökte han göra sina rörelser långsamma, i hopp om att de andra skulle känna sig säkrare med honom då.
     “Kommer du tillbaka?” Han mötte hennes tvåfärgade blick. Vemod gömde sig i hans gröna ögon. Om han ändå kunnat ljuga. Det hade varit så mycket lättare.
     “не знаю*,” svarade han henne långsamt, “ska vara ärlig med dig, Poppel.” Precis som hon varit med honom när hon erkänt sin kraftlöshet. “Ser inte hur. Men vill. Vill kunna komma hela mitt hjärta. Men mer än det, måste ni vara säkra, trygga.”

*vet inte

Orden från honom gjorde så ont, skar i hennes hjärta. Det sista hon ville var att aldrig mer få se honom, aldrig hade Poppel trott att det skulle sluta såhär. Hon ville inte att det skulle vara på detta vis, var hade det hela gått så fel. Snälla säg att det kommer bli bättre, eller kanske var det en önskedröm som alltid skulle förbli en dröm och önskan. Öronen hängde och hon tittade på Lev med trötta ögon. "Betyder detta att vi aldrig mer kommer ses?" dom tvåfärgade ögonen tittade djupt in i dom mötande gröna och letade, letade efter något som skulle ge henne svaret hon ville ha. Svaret som hon visste att hon inte skulle få. "Snälla, säg att vi kommer ses igen." hon försökte få ut orden rena men rösten var istället låg och ojämn. En hård vass klump hade bildas i strupen, en klump av vassaste glas. Plågsam och tung "Snälla." en varm tår rann ned för den mörka kinden och hon tittade bedjande på honom.

Poppels känslor var inte helt oväntade, men ändå förvånade de honom. Oroade honom.
     “Nej, nej, Poppel,” hans röst var låg, inte tillräcklig för att bryta genom hennes. Han gick fram till henne och drog henne till sig. Hon kändes så liten och spänd i hans famn. Det var svårt att tro att hon varit mindre än såhär. Hon var inte så ung längre, men skulle alltid vara hennes lillasyster.
      “Vi kommer ses igen, Poppel. Är säker på det. Lovar det.” Han hade inte kunnat säga det om det inte var sant. “Har aldrig brutit ett löfte,” påminde han henne med den låga rösten brummande nära hennes öra. “Правильно?*”
      Det gjorde ont för honom också, men han tillät sig inte känna det. Det handlade inte om honom, försökte han påminna sig själv. Det handlade om dem han älskade.

*eller hur?

Hon kunde inte hejda sig när Lev kramade om henne, gråten var tyst men påtaglig. Det mörka ansiktet borrade in sig i hans tjocka varma päls som fläckades blöt. Poppel nickade åt hans ord och kramade om Lev. Må detta inte vara sista gången hon känner hans närhet "Går det bra om jag stannar här inatt?"

“конечно*,” mumlade han lågt till henne, nosen begravd i pälsen på hennes nacke. Någonstans i sitt inre hade han hoppats på att de inte skulle sörja hans avresa. Det hade varit så mycket lättare då. Att Poppel bara var ett undantag var önsketänkande. Han hade sett det i Ayiras blick, hört det i Lunes röst. Det var svårt att ta till sig hur alla verkade se på honom med ömhet och kärlek när han allt han kände var självhat.
     Men Poppels känslor kunde han relatera till. Han hade upplevt dem själv. En fruktan utan gränser. Att se sin bror går, och inte kunna göra något åt det. Ovissheten som kom därefter.
     Lev höll Poppel nära hela natten. När hon somnat kunde han inte hindra sina egna tårar längre. Det här skulle vara det svåraste han någonsin skulle behöva göra.

*självklart
[Avslutat]