Han hade inte berättat om sin resa till syskonen, inte till större delen av flocken heller för den delen, men syskonen, den tanken var vad som skavde mest inom honom. De stod alla så nära varandra, ville han själv tycka, men han hade varit så otroligt upptagen med att bearbeta allt vad som hänt, och nu planera sin avfärd att det helt enkelt inte kommit på tal. Nu var det så nära, och de förtjänade att veta. Förtjänade en förklaring, ett farväl.
Med en viss osäkerhet liggandes över honom så hade han sökt upp syskonen, funnit dem alla tre mitt uppe i en diskussion om något träningsrelaterat som han inte ägnade särskilt många tankar till. Han harklade sig lite symboliskt då han stannat upp en kort bit ifrån dem för att fånga deras uppmärksamhet.
''Hörrni, jag behöver prata med er''. Det låg ett visst allvar över stämman. Inte nödvändigtvis ett dåligt ett, bara ett som understrykte att det var viktigt det han ville få sagt. Han väntade tills de alla tre hade uppmärksammat honom innan han fortsatte. 
''Jag kommer inte vara här på ett tag'' började han, osäker på hur han skulle formulera det hela. ''Mamma berättade för ett tag sen att det finns en grupp helare i Civitas som har satt upp ett sjuktält där de tar in skadade och sjuka''. Han försökte läsa av deras reaktioner, se om de förstod vad han pratade om. ''Efter Vassya så känner jag mig så otillräcklig och okunnig, som att jag behöver vägledning. Och det finns inte här, inte på det sättet, så jag har fått tillåtelse att stationera mig i Civitas ett tag och se om jag kan få lära mig av helarna där'' avslutade han och väntade spänt på vad de skulle säga om nyheterna han just släppt över dem.

| Lurlei, Hassel, Poppel |

Lurlei stelnade omedvetet till lite då Timo kom in i syskonens hetsiga diskussion med en harkling. Den senaste tiden hade något mörkt legat över brodern och hon hade upplevt honom som distanserad, svår att nå fram till. Trotts hennes försök, och att de vanligtvis var så nära, hade han stängt henne ute - distraherad av egna tankar och samtal med andra i flocken. Det gjorde ont, och bådade inte gott för vad det än var han kunde tänkas ha att prata om nu. Med osäker blick mötte hon hans klart blå ögon och det ryckte svagt i mungipan. Hassel och Poppel tystnade då de märkte av den spända stämningen Timo fört med sig in i rummet och alla tre lyssnade uppmärksamt.
Timo skulle lämna dem. Lurleis mage sjönk som en sten men hon lyssnade noga på vad han hade att säga. Kopplade genast att han ville lära upp sin kraft, något han själv bekräfta sekunderna senare. Läpparna darrade svagt, osäkra på om hon ville ge honom ett stöttande leende eller bryta ut i gråt. Så fort han tystnad slöt hon avståndet mellan dem och gav honom en stor kram. Hennes fina, modiga och häftiga brorsa.
"Kommer sakna dig."
Viskade hon, kämpade för att hålla rösten någorlunda stabil.

”Springer man bara tillräckligt snabbt så”. Hassel är mitt uppe in en träningsdiskussion med systrarna och han ler stort och lite busigt. Hassel reser sig från platsen han suttit på och vänder sig om när han för en välkänd röst harkla sig bakom honom. Blicken fästs på brodern och Hassels svans börjar genast vifta. Men viftandet och likaså leendet på hans läppar fallnar när Timo börjar talar. Han har något han behöver prata med dem om. Allvaret i broderns stämma får nästan nackhåren at ställa sig på ända. Hassel ser på sina systrar och fäster sedan åter blicken på brodern. Det har inte undgått honom att brodern har haft tankarna någon annanstans ett tag nu. Hassel har känt sig liten som inte kunnat göra något.
Kommer inte vara här på ett tag. Hassel tippar huvudet på sned. Han förstår inte. Vart ska Timo ta vägen om han inte ska vara här? Han står tyst och lyssnar på Timos ord. Civitas. Plötsligt känns det som att brodern ska resa bort till andra sidan av Numoori. Hassel är såklart glad över nyheten. Finns det en plats där Timo kan lära sig att utveckla sin kraft så är det klart han ska dit. Hassel önskar bara han kunde följa med honom. Leendet är tillbaka på Hassels läppar och svansen viftar åter bakom honom.
”Du har potential till att bli en av de bästa, Timo. Helarna i Civitas kommer se det med. Och du har din egen hejarklack precis här”. Han ser åt systrarnas håll igen.

Dom verkade diskutera mer än dom tränade och Poppel låg inte i lä med att säga som hon tycker. Så det blev vara ord fram och tillbaka istället för att hämta deras mor som faktiskt hade svaret, på det mesta iallafall. Ett bekant harklande och dom tre syskonen stannade upp och vände deras blickar mot Timo som hade klivit in. Dom alla tre lös upp och viftade på svansarna, men lyckan blev inte långvarig. Broderns röst var allvarlig och Poppel lyssnade med spända öron. Tanken att Timo inte skulle vara här smärtade henne, först Lev och nu hennes broder. Men han visste vad han ville och hon kunde inte bli mer stolt över honom. "Om du tror att du slipper undan oss för att du hamnar i Civitas så har du fel."sa hon med en skämtsam stämma och gick fram för att hårt krama om sin bror och syster. Varma tårar rann ner för kinderna och Poppel svalde hårt. "Vi kommer be för dig varje kväll, du kommer ta dom alla med storm." dom tvåfärgade ögonen tittade mot Hassel och hon viftade lite med en tass innan han drogs in i syskonkramen. Skulle dom skiljas åt så skulle det inte ses utan deras typiska syskonkram.

Lurlei var den första att komma fram till honom och krama om honom. Viskade att hon skulle sakna honom med en röst som bara knappt höll ihop. Inte långt efter slöt Poppel upp med dem och innan han visste ordet av så var de alla fyra indragna i en stor guppkram. Det var inte helt ovanligt för syskonen, något han alltid uppskattade och hoppades att det alltid skulle bestå, oavsett hur gamla de blev.
''Tack hörrni''. Han hade också blivit något tårögd av syskonens positiva reaktioner. ''Jag kommer sakna er också, jättemycket''. Det skulle han. Han ville helst ta med dem alla så att han slapp skiljas från dem, men det här var någonting han behövde göra ensam, en resa som inte endast handlade om att lära sig om sin kraft, men också om sig själv. Han tog efter ett tag ett litet steg tillbaka så att han kunde se dem alla igen. Studerade dem noga. De alla hade börjat bli så stora nu, så vuxna, och det var väl bara en tidsfråga tills de också skulle söka sina egna vägar och försöka hitta sig själva.
''Ni är de bästa syskonen en kan önska'' sade han med en känslosam och varm röst. Det var sant. De var bäst. De fanns alltid där i vått och torrt, var roliga att både umgås, träna med och spela spratt på. 
''Det här är en resa som jag både vill och måste göra, och jag vet inte hur länge den kommer att ta, men jag lovar att komma hem förr eller senare''. Stämman nu lite mer nedstämd innan ett leende sprack upp på hans läppar och han kastade sig in i högen igen. ''Det är bäst att ni kommer på besök!''.

Lurlei fnös nästan förolämpat till svar på broderns uppmaning.
"Skoja inte, du kommer inte ens hinna fram till Civitas innan vi är där å hälsar på dig!"
Halvt fnissade, halvt snyftade hon fram och kramade sin brorsa ännu hårdare.