Bara ett par steg till, sen var han framme.
Käftarna slog upp, tappade greppet om den andre som livlöst föll till marken. Inte en enda bloddroppa befann sig på marken bakom dom. Det var alldeles "rent". Inte ens något spår utav blod kunde man finna på den vita vampyren.
Han såg helt oskyldig ut.
Det långa öronen tippade framåt och han satte sig ner vid den andre, lät blicken mjukt vila på henne och ett försiktigt leende drog sig över hans ansikte. Han sade inte ett ord, han såg inte ens hånande på denne. Han bara satt där tyst och försiktigt, precis som om han väntade på att något skulle hända.
Några kajor skrek bland träden, och en och annan mörk gestalt bredde ut sina vingar för att lämna platsen. Dödligt vackert, enligt honom själv.
Demetri reste sig upp, såg rakt genom skogen, gav den livlösa tiken en sista blick innan han vandrade bort en bit, tvärstanna och gick tillbaka. Sen samma sak igen, och igen. Han verkade vela över något, ena sidan ville gå vidare, samtidigt som den andra halvan ville stanna. Mest av allt ville han inte alls vara här just nu.
Den vite suckade tyst för sig själv, slöt ögonen och bara lyssnade. Inga hjärtslag, inga andetag. Tiken var helt död. Borta.
Återigen slog han upp blicken, sneglade mot hennes håll och beslöt sig slutligen för att slå sig ner igen i en sittande ställning vid henne. Hon rörde sig inte ur fläcken och strupen var nästan helt öppen. Kroppen hade många skador, både gamla och nya. Men fortfarande, inget blod.
Öronen drogs bak mot nacken och han mumlade tyst för sig själv. Grubblade. Han tänkte tillbaka på allt, ända från första början.
Det hade gått en lång tid, och hon hade lagt sitt förtroende på honom och kanske var det även just därför han hade gjort detta. Han gillade inte att andra hade någon slags tillit kopplad till honom, dom alla skulle frukta hans namn och vem han var. Inte tro sig att han skulle stå där för att beskydda dom. Den enda gång något liknande skulle hända skulle det enbart bara vara för hans egna skull och ingen annans. Inte ens hennes... Aldrig hennes. Hon för honom hade bara vart ett litet hinder, medans han för henne hade vart någon att se upp till. Någon att ta lärdom av. Ja, hade det inte vart något sådant?
Ett tyst lämnade den vita vampyren och blicken sjönk ner mot den livlösa igen.
- Död. Du är död.
En konstig, och udda kommentar. Kanske inte direkt något man kommenterade bara sådär. I alla fall inte om den andre aldrig skulle få höra orden.
- Men det har du ju vart en längre tid, allt för länge.
Ögonen tycktes mörkna då han sade orden, och snabbt hade han fort upp på bena igen, slitit tag i tikens huvudet och dragit med all sin kraft samtidigt som han tröck tillbaka hennes kropp mot marken med en utav sina framtassar.
Och under dessa sekunder svor han på att han hörde hennes röst en sista gången. Hennes hesa, väsande stämma som viskade något. Och den kolsvarta blicken. Var det inte så du gjorde en gång förr... Mot henne, V.... Sen vart allt tyst. Han kunde inte längre höra hennes ord, han ville inte ens höra henne.
- Du vet ingenting!
Röt han ilsket och ännu fler fåglar lämnade både mark och träd.
Han höll på att bli galen. Han va även nära på att låta sig själv gå under. Gå under på grund av alla känslor som spökade i hans inre. Han hade tagit in så mycket, och så hade det liksom stannat.
Demetri skakade snabbt på huvudet och såg ner på den vita tiken.
Ingenting hände. Inte ett piss. Vad han själv hade hört skulle dom snabbt ruttna och försvinna, bli till en svart dimma och sen vara borta. Men det var precis som om att hon klandrade honom. Envisades med att fortsätta existera.
- Zafrina..
Han hann precis säga sina ord innan hennes kropp snabbt sjönk ihop, liksom drogs samman och torkade ut. Bit för bit föll av och förvandlades till något askliknande som försvann med vinden som så plötsligt bara dök upp.
- Förlåt..?
Demetri slog ner blicken mot marken då askan virvlade runt honom. Det var precis som om han inte vågade se på Zafrina efter allt som hade skett och hennes aska hängde envist kvar i luften runt om honom. Hon, Zafrina, hade vart en vampyrinna han haft vid sin sida i flera hundra år. Hon hade offrat sig många gånger för hans skull. Även när hon hade vart vid "liv" som varg, det var så allt hade börjat. Hon hade trott sig förstå Demetri, men hon hade fel. Så fel. Hon hade vart den han avskydde. Gett honom respekt, inte för att hon var rädd utan för att hon ville. Hon hade gett honom allt, men inte på det sättet som han ville ha det.
Varför bad han då om ursäkt? Menade han det ens? Knappast. Även om kroppen smått ville sänka sig och blicken borra ner sig i marken. Och det var just detta som han avskydde med den vita vampyrinnan. Hon fick honom att ta del av det dära som höll alla andra vid liv. Han ville inte slåss mot verkliga känslor. Han offra endast sig själv för sig själv. Liksom som han offrade alla andra. Och han var tvungen att visa Zafrina att han menade allvar.
Därför fanns det ingen annan utväg.
- Farväl.
[Avslutat]
[ 
tis 05 mar 2024, 12:23 av 
Rubrik: Ett förevigt farväl 