Färden hade känts längre, även om alla involverade hade varit äldre nu. Det var som om varje steg han tog både varit befriande och fjättrande på samma gång. Han lämnade livit de byggt upp bakom sig, flocken han fått vänner i, som hjälpt honom på hans resa, familjen de blivit och de flesta av hans valpar. Döttrarna stog honom närmre hjjärtat än något i livet, men de förtjänade mer än ett trasigt renorverings objekt, och han trodde faktiskt han förtjänade mer också. Mer än den konstant dunkla skogen och döden som den förmedlade. De krokiga träden som var likte fingrar som sträckte sig dött ner efter honom, viskandes om att han skulle ansluta sig till deras döda tillstånd. Ajani som viskade i hans drömmar, lockade i vinden. Han ville hem. Hem till henne, till sin mor. Han ville bli hel igen, och den döda skogen gav honom inget av det. Kanske hade han hoppats att orden om den lummiga skogen, de vackra blommorna och lysande insekterna, gemenskapen i templet och historierna skulle ha lockat hans döttrar att följa med. Att de skulle velat se sin födelseplats. Men den enda som just nu stod vid has sida var Alinan.
 Marken under dem kläddes av mossa, och månblommor glödde i takt med deras egna tatueringar. Båda stod stilla, Ethan stelare än en pinne med hjärtat hårt slåendes i bröstet. De hade hunnit vara här ett tag nu, i skogen. Blivit accepterade i templet. Han kände sig redan bättre, och de trötta viskningarna i huvudet hade falnat sen han kom hit, även om de fortfarande fanns där.
 Men nu var det som allt det gamlá vällde upp igen. Tänderna låg hårt mot varandra och knastrade lågt mellan de hårt ihooppressade käkarna. Ögonen värke av illa återhållna tårar och den lila blicken låg på den lilla förhöjningen. Marken var högre i en liten kulle framför dem, men jorden som förut varit störd och kal var nu täckt av grönska, och gravens markör hade klätts i de vackraste glödande blommor, och till och med några rosor som planterats från Itrozo slingrade upp på den. Det var vackert, och passande för ängeln som vilade i graven.
 Den lila blicken sökte sig till dottern och han drog henne intill sig medan han tyst grät i hennes päls. De hade kommit varandra ännu närmre under resan, och hon hade stannat med honom under varje svårighet.
 De stod där länge i varandras sällskap, och sörjde den moder Alinan aldrig fått lära känna, innan de sakta började återvända till templet, där Ethan nu funnit sig i att ha plikter, i att sakta kuna helas med hjälp av prästerna och prästinnorna. Han hade funnit sig själv i trån, och under månens ljus kände han sig nu starkare. Han kände äntligen att det var en bra tid att leva, och det var nu han förförsta gången i sitt liv skulle få hela, leva och vara sig själv.

[Ensam inlägg featuring Alinan! Ethan blir härmed NPC i Templet som lärling!! <33]