Kvällen kom fort och mycket märkbart. Det var första gången som Ama kunde se hur solen rörde sig över himlen för att slutligen försvinna bakom horisonten. Hemma i djungeln var det alltid molnigt och de stora träden gömde solen, gjorde ljuset mjukare och svagare. 
Ama låg på en hopflätad matta gjord av tort långt gräs. Ovanför henne fanns det en rund kupol, även den gjord av gräs och växter och skyddade naktakin för regn och vind. Vinden här var otroligt stark, eller kanske bara Ama var ovan vid sådant. 

Ama beundrade natthimlen. Hon har aldrig trott att det fanns så många och stora stjärnor. Natten var idag månlös. Som speciellskapad för den unga tiken för att låta henne beundra natthimlens skönhet. 

Bredvid tiken låg en vävd av tjockt och tåligt gräs vandrarpåse. I den påsen låg det några smala rötter som smakade något sötad mint och hade en uppiggande egenskap. Den hittade hon vid en flod när hon stannade upp för att dricka. Hon valde att stanna kvar vid floden för att fortsätta vid soluppgången. Vatten garanterade henne liv.

[Utspelar sig innan Månlanet.]

Adena vandrade ensam under stjärnornas svaga sken. Ett medvetet val som hade varit det bästa både för henne och för resten av gänget. Det var inte långt kvar nu till platsen där hon skulle få återse Blair igen och de återigen skulle gå igenom stormningen.

En främmande doft sökte sig till hennes nos och Adena var inte långsam med att styra stegen åt dess håll. Ett stort flin klädde hennes läppar. Såret från slagsmålet var fortfarande relativt färskt och smärtade vid minsta lilla min hon gjorde. Inte för att hon brydde sig om det, smärtan satt endast i huvudet. Flera dagar hade gått sedan hon haft en konversation med en annan varg; och hon behövde det. Om inte den ville tala, skulle hon allt se till att göra det.

Den brinnande blicken landade på en liten varg med regnbågens alla färger. Adena kunde känna irritationen blossa upp inom henne endast av tikens utseende. Att främlingen dessutom byggt sig en slags lya ovan mark fick henne att oförstående rynka pannan.
“Är du rädd för regnet eller varför har du stängt in dig själv?”, fnös hon fram. Adena brydde sig inte om vad hennes ord skulle kunna ha för konsekvenser, brydde sig inte om hur den andra färgglada tiken skulle reagera.