Vasilisa hade inte överdrivit, fann han nästan direkt då han mötte fler medlemmar. Viss tveksamhet fanns att finna mot honom, med hans öronlösa och allmänt ärrade yttre, men mellan dem såg han en pur gemenskap. Han hade bara som hastigast träffat de flesta av dem, inga djupare samtal eller frågor. Men det gjorde honom inget. De hade all tid i världen att lära sig mer av varandra nr de kom fram till fortet. När de kom hem.
  Vandringen var inte som han kunnat föreställa sig av en flock. En samlad trupp med målmedvetna steg. Det var mer likt när han vandrade med sina fäder och vänner. En vandrande familj med glatt småprat, valparna som lekte emellan åt och tid till att både delta och vara för sig själv.
 Han gick lite vid sidan av, blicken följde några av valparna, som stolt underrättat honom om att de var ninjor vi första bästa tillfälle, där de lekte. Eller tränade som de så bestämt rättade honom när han frågat. Ett mjukt leende låg över de brännmärkta läpparna. Han hade känt av en viss tveksamhet ifrån den familjen, något som hänt under festligheterna hade han förstått, men inte velat gräva djupare in i. Bredvid honom slöt Ezekiel upp. Achak skulle ljuga om han sa att han inte fann hanen attraktiv. en mörk enfaldigt svart fäll med välhållna vingar, och djupa gröna ögon.
 "Här för att kolla upp nykomlingen?" han log snett och blickade emot ledaren. De hade bara presenterats kort innan de gick, Ez verkade lita på Vaselisas omdöme gällande honom. Något som i hans sinne bara var ännu ett tecken på banden mellan flockens medlemmar.

Det var Vasilisa som värvat Achak och Ezekiel tog första tillfället i akt att bekanta sig med honom när det dök upp. Achaks yttre — ärren och avsaknaden av öron — tydde på ett hårt förflutet men ett vänligt leende mötte honom när han slöt upp intill honom, ett leende som Ezekiel själv inte var sen med att återgälda. 
    "Äsch, jag hoppades nog mest på ett trevligt samtal", svarade han lättsamt på Achaks fråga om han var där för att kolla upp honom. Nej, någon stel ordningspolis tänkte han inte vara, och förresten litade han fullt på Vassyas omdöme. Hon hade ett bra öga för vilka som passade med Cirkeln. 
    "Så, Achak, vad tror du om alltihop så här långt? Känns det bra?" Det var trots allt en stor omställning att gå från ensam vandrare till en del av en flock, och inget man vande sig vid i en handvändning. 
    "Jag kan tänka mig att vi kan verka lite ... röriga, i början", fortsatte Ezekiel med ett lätt skratt när ett par av valparna sprang ikapp alldeles intill dem under ljusa, högljudda rop, "men jag lovar att vi har mer koll än man kan tro när man ser oss så här." 
    Han blinkade leende åt Achak. Det var ändå det han älskade mest med flocken — kravlösheten, icke-dömandet — och han skulle aldrig önska att de vore på något annat sätt, ingen av dem.

"Inte haft tillfälle att resa med en grupp på länge, så jag hoppas att ta igen på många Trevliga samtal" rösten var genuin och varm. Sedan han och brodern gått skiljda vägar igen så hade han för det mesta vandrat ensam, och även om det kunde vara skönt ibland kunde han inte förneka att han var en social varg som föredrog sällskap av andra.
"Skulle jag få Vända om ifall jag säger nej?" flinade han retsamt. Lämnade Ezekiel hängandes innan han skrockade lätt och skakade på huvudet.
"Nejdå, i all ärlighet tycker jag det är mysigt" flinet mjukades upp i ett varm leende och han blickade åter på valparna. Var de fick all energi ifrån visste han inte men det hade varit fullrulle sen innan de börjat vandra för dagen.
"Vasilisa överdrev inte när hon sa att ni var som en familj. Det syns att ni bryr er om varandra, en dag hoppas - och tror - jag att jag kan finna en plats i det" Han förstod att det var inget som kom direkt. Förutom sitt första möte med Vasilisa så var han en främling för flocken, och även om de var varma och vänskapliga ifrån första start så var det självklart att han inte skulle vara lika självklar i sin plats i flocken. Speciellt då Achak aldrig varit flockvarg förut.

Även om Ezekiel just hade träffat honom tyckte han om lawarens utstrålning, värmen som fanns under ytan och inte verkade vara svår att locka fram. Att Achak skulle kunna finna sig väl tillrätta i Cirkeln tvivlade han inte på.
    "Det är jag säker på", svarade Ezekiel och gav ifrån sig en liten suck. "Jag ska inte ljuga, vi har … gått igenom en tuff period på sistone. Det har hänt en del saker som har påverkat oss. Som fortfarande påverkar oss. Jag tror att det kommer att dröja innan vi verkligen kan bli som vi brukade vara, om vi någonsin kan det. Men så länge vi har varandra står vi starkt, och det har vi alltid."
    Han menade vad han sa och det hördes. Om det inte hade varit för allt som följde med flocklivet, alla vardagssysslor som måste utföras och naturligtvis gemenskapen … Under en period hade det varit det enda som förankrade honom vid marken, det enda som hindrade honom från att ge sig av och fly när det blev svårt. Att fly brukade trots allt vara hans första instinkt, hade alltid varit. Men inte när det gällde flocken. Aldrig då. Det kändes nästan som om han hade vuxit upp i Cirkeln, och på sätt och vis hade han väl det också - han hade ju faktiskt inte varit särskilt gammal när alltihop började. Utanför flocken fanns ingenting för honom. 
    "Fast vi har ett kriterium, förstås", sa Ezekiel och flinade när valparna som precis spurtat förbi dem började sjunga högt och falskt i kör längre fram. "Man måste vara beredd på att risken för spontan allsång alltid är överhängande. Särskilt under vandringar."

Leendet falnade aldrig från hans läppar, en värmande utstrålning han för det mesta försökte hålla. Öppen och vänlig. Man kunde alltid komma långt på det.
 "Alla måste stöta på motgång någon gång" den gula blicken sneglade emot hans nya ledare, någon dag kanske en vän. Achak hoppades på det.
 "Man kan ju inte direkt säga att jag glidit lätt genom livet" skämtade han och gjorde en gest emot de många ärren, ett lågt skrockade lämnade honom. Inte bara striden med den galna tiken, utan också förlusten av hans familj som liten, de många vandringarna, resan utanför Numooris gränser, förlusten av hans fäder. Resan tillbaka. Han var inte gammal, men han hade hunnit genomleva mycket. Det hade format honom till individen han var idag.
 "Men de som kommer igenom på andra sidan blir starkare" att han trodde på det han sa var uppenbart.
 "De gäller flocken också, tillsammans, som du sa" Achak hade inte svårt för nya koncept, och även om han var ny i flocken, sen bara någon dag tillbaka, så räknade han sig redan som en av dem. Han tog inte beslut lättvindigt, men när han väl bestämt sig för något så engagerade han sig till det fullhjärtat.

 "Ack att behöva sjunga, min svaghet" han slog dramatiskt en tass emot bröstet. Men kunde inte hålla leendet borta ifrån läpparna. Ett roat flin.
 "Vet inte om det kommer funka" beklagade han sig falskt.