Snön knastrade bekant under tassarna, en hemtrevlig känsla och ljud. Glaciären kunde inte kallas gästvänlig, men han hade vandrat över området tillräckligt många gånger för att med lätthet tyda farorna innan han stod övre dem. Kylan låg tät runt dem, och varje andetag fick en tjock dimma att flyta ut som moln i den isande luften. Solen stod högt på himlen, och snön och isen framför dem gnistrade bländande vackert.
Ännu ett djupt andetag som brände kallt i hans lungor innan den gula blicken sökte sig bak mot den gråa brodern, ett leende klädde de mörka läpparna och man kunde se entusiasmen i blicken. De var här. För första gången sedan de bara var små oknytt stod de i tillsammans i moderlandet igen, och även om de vandrat tillsammans länge nu, utanför landet, så visste han redan att detta skulle vara annorlunda. Här fanns det minnen, oändligt många, skuggor av ett förflutet de blivit nekade att dela, och nu såg de emot en framtid där de skulle återta det allt. En svindlande tanke.
"Vårt första steg" andades han exalterat och började återigen röra sig över den enorma glaciär isen. Inte det första de tagit, inte ens det första de tagit tillsammans. Men det första på en stig som äntligen skulle väva samman deras förflutna med deras framtid. Första steget emot sanningen.

Kylan var bitande men Cae hade vandrat kring glaciären utanför Numooris gränser. de höll för de mesta till i den stora barrskog som fanns på andra sidan glaciären. Dock hade Cae med tiden blivit allt otåligare och han ville se mer. Hans fosterföräldrar hade förstått men han visste att han alltid hade ett hem hos dem. Så under sin vandring från barrskogen hade han av en slump störr på brodern och minnena kom rusande tillbaka. Lyckan då han träffade brodern hade varit tydligt och de hade nu under en längre tid vandrat tillsammans för att slutligen ta beslutet att återvända till helandet. 

Nu stod dom här på den kalla vita glaciären och hade tagit de första stegen mot att komma hem igen. Att leta efter resten av sina syskon och försöka hitta sina föräldrar. Även om deras fäder var olika så var blodsbandet ändå starkt mellan bröderna. Då brodern såg bak mot honom mötte han denne glas blick med sina egna udda ögon och han log stort. Även i hans blick kunde man se ivern att få komma framåt. "Ja vårt första steg tillsammans men inte våra sista" han log brett och då brodern började röra sig framåt igen skuttade han fram och nöp honom lätt i den korta svansen. "Kom igen nu brorsan snabbare kan du väl gå" Sade han retsamt och skuttade ivrigt förbi brodern men försökte undvika eventuella ´hämd´ aktioner från brodern. Även han visste farorna som kunde lura på glaciären men just denna plats kändes ändå trygg.

I den tvefärgade blicken såg han samma känsla som bodde i honom, och även om han varit säker på sin sak sedan de kommit överens om att återvända så kände han den stärkas av broderns entusiasm. Inte deras sista. Det var som om brodern kunde läsa hans tankar perfekt, det var exakt vad han tänkt. Men han hann inte reflektera eller kommentera över det mer än så innan Brodern nypt honom i den lilla stumpen han hade till svans.
Ett roat och lekfullt morrande lämnade honom och han kastade sig efter brodern i vida lekfulla skutt. Kanske något barnsligt, men det var bara dem två så långt ögat kunde nå så vad gjorde det egentligen? Han gläfste två gånger i snabb följd och puffade brodern med skuldran i förbi farten och skrattade då denne snubblade lätt, men fortfarande lyckades stå på benen.
"Se upp med vem du muckar med" tonen var road och retsam, det fanns inget hotfullt eller hårt att finna i den. Deras gemensamma barndom hade tagits ifrån dem, och de hade många år av lek att ta igen, men för tillfället behövde de också ta sig så långt över Glaciären som de kunde under dagtid, och hitta ett bra skydd inför natten. Man ville inte gå över Glaciären i mörkret. Förrädiska sprickor och tunn is fanns överallt, och inte ens deras glödande markeringar skulle hjälpa dem då. Det blev också kallare än vad någon av dem skulle orka stå ut med. Gräva ett skydd skulle vara en prioritet.
Han hade hunnit om brodern igen, då denne snubblat, och travade på framför honom med ett flin på läpparna.
"Häng med nu, du ville ju gå snabbare" retades han med varm ton och skrockade.

Han hade försökt ta sig undan men han kikade över fel axel så hans bror lyckades få in en knuff med bogen så han stapplade till men han ramlade inte. Han skrattade till. Många skulle nog se dom som omogna då de ibland kivades på detta sätt som valpar men dom hade mycket att ta igen och det fanns ju ingen så långt ögonen kunde se. 

Då brodern travade på framför honom travade han ikapp honom. nog för att det var kul att retas med brodern så var det även en rätt allvarlig situation. Han kom upp vid hans sida. "Ska vi söka oss till lövskogen då vi kommer bort från Glaciären?" Dom hade inte bestämt om vart dom skulle härnäst. "Om mor lever och våra syskon så har jag svårt att tro att dom har stannat i lövskogen hela denna långa tid men det var ju där vi kom bort ifrån varandra" Han riktade de udda ögonen framåt. Tankarna på modern och syskonen fick honom att bli mer allvarlig.

Deras små lek gnabb höll inte i sig länge, trots att de ibland föll in i den barnsliga leken var de fortfarande vuxna, och samlade sig snabbt igen. Speciellt när de hade viktiga saker att utföra.
Caedmond kom ikapp och de travade med lugna, men långa, steg.
"Nordan är närmre" tänkte han högt och sneglade snabbt emot brodern innan han såg framåt igen, det hade varit lagom kul om han föll ned någonstans bara för att han tappade fokus.
"Då kan du se vart jag växte upp" han log vid tanken och den korta svansen slog lätt bakom honom.
"Sen går vi därifrån ner till Lövskogen" föreslog han medan han tänkte vidare. Det var en lättare väg än att först ta sig till Lövskogen och sedan gå till Nordan, och sen vända tillbaka igen, och Achak ville verkligen visa brodern där han vuxit upp. Kanske var det också en viss del hemlängtan. Han hade inte varit där sen han och föräldrarna lämnade skogen, det kändes som en hel livstid sen. Kanske skulle platsen kännas tom utan dem?
Bestämt sköt han undan tankarna och sökte snabbt med blicken över marken, längre fram var snön mörkare. Det kunde betyda att det fanns en spricka där, och sprickor i Glaciärer kunde sträcka sig nedåt i flera kilometer, de ville verkligen inte ramla ner där. Men samtidigt, om det var en mindre spricka, kunde man hitta vatten som rann igenom Glaciären, som en underjordisk flod, och där det fanns vatten var det alltid en bra idé att slå läger.
Om de stannade tidigt skulle de också kunna se om de hittade någon liten gnagare att äta, mat på Glaciären var inte den lättaste att hitta, och så här på vinter sjönk solen fort.
"Det kanske finns vatten därframme" noterade han och nickade i den mörkare fläckens riktning. Om det inte fanns vatten var det bara att äta snö, vilket var den lättaste lösningen, men han föredrog faktiskt vatten.

Han travade bredvid brodern med långa lätta steg. De udda ögonen var riktade framåt med då brodern tog till orden veks ena mot honom och han sneglade på honom. "Ja men det låter som en plan. Jag vill gärna se vart du växte upp innan vi fortsätter mot lövskogen." Ett leende spelade på hans läppar men inners inne kände han ett stygn av sorg. Han hade inte hunnit visa brodern sitt hem för han hade inte velat att hans föräldrar skulle tro att han kom tillbaka. Han blickade framåt och även han såg hör snön antog en mörkare färg och han började sakta in. Sprickor kunde vara förrädiska så det var bäst att ta det försiktigt nu. "Ja vi ser efter. Har vi tur kan vi funna något att fylla våra magar med" Då de kom närmare gick han allt mer försiktigt för att inte råka på någon spricka som inte syntes. En gång hade han trampat igenom en men som tur var den inte så djup och den mynnade ut i ett litet vattendrag där han kunde ta sig upp till ytan igen. Skräcken han känt då hade gjort honom mer försiktig och han hade fått en ny respekt för glaciären. "Mörkret kommer snart så vi borde tänka på att gräva oss en lya för natten också." Att sova tätt intill varandra gav både trygghet och värme. Nätterna blev riktigt kalla och han var tacksam att han slapp spendera dessa isande kalla nätter ensam. "En av oss kan försöka jaga och den andra kan gräva lyan. Om du vill kan jag sköta grävandet i kväll" Han log snett mot brodern.

Leendet på broderns läppar nådde inte riktigt blicken, och Achak hade lärt känna honom tillräckligt för att kunna gissa vad det gällde. Achak hade gärna sett broderns hem, men han förstod också viljan inte inte vilja inge falsk hopp. Han valde att inte kommentera ämnet, ingen idé att gå ner för den stigen och strö salt i sår.
De närmade sig den mörkare delen av snön och ju nämre de kom desto mer försiktiga och beräknade blev stegen, att ramla ner i en spricka och inte komma upp skulle prompt sätta stopp för deras vandring och äventyr.
Mat lät som en otrolig idé och han hummade med hållande medan han skrapade undan skaren ifrån den mörka sprickan. Ljudet av ett lätt sorl var välkommet och han log nöjt emot brodern.
"Det låter som en plan" vätska var fixat, och om han jagade medan brodern fixade en snögrotta att skydda ifrån nattens kyla så skulle de kunna hinna bli klara innan solen gick ner, det var idealt att inte vara ovan snön under de mörka timmarna, sprickor skulle vara omöjliga att se då.
"Vi syns snart" hälsade han och begav sig ut på egenhand för att hitta mat, troligtvis skulle det inte vara annat än lämmel, dess kött skulle de onekligen hinna tröttna på innan de kom av den enorma ismassan.

Avslutat