Harli hade tillsammans med en flocksyster fått i uppdrag att leta örter i utkanten av Lövskogen. Dock hade flocksystern haft en dold agenda att möta upp sin stora förälskelse och Harli hade snällt fått fortsätta uppdraget ensam, givetvis efter att ha lovat att inte berätta för någon om den hemliga romansen. Ack, om flocksystern hade vetat om Harlis förflutna. Harli hade stått där med sina ljuslila ögon och nickat lydigt. Till och med försökt verka glad åt flocksystern passionerade kärlek, trots att hennes inre hade slitits i tusen delar.
Efter att de hade skiljts åt hade Harlis tankar susat iväg. Meteus ömma viskningar i natten. Riens varma andetag mot hennes nacke. Aces starka kropp tätt intill hennes. Skulle hon någonsin få uppleva romans igen? Eller var Meteus ord sanning? Ingen skulle någonsin kunna älska henne så som han. Ingen skulle någonsin vilja ta i hennes värdelösa kropp efter att han var klar med henne. Tankarna var i ett enda stor törne och det hade lett till att hon totalt tappat fokuset på vart hon var. Harli var ju fortfarande rätt ny på området i Lövskogen och det var knappt att hon märkt hur hon klivit in i Eldskogen.
Nu började solen gå ner och hjärtat slog lite fortare vid varje prassel i buskarna. Grönskan här var fantastisk och kanske skulle hon uppskattat den mer om hon inte varit så vilse och rädd. Hur skulle hon hitta hem? Skulle Meteus dyka upp i natten och avsluta det han hade påbörjat? Klumpen i halsen blev större och större.
Hennes smäckra, små tassar tog sig försiktigt fram över det småfuktiga gräset. Solen färgade himlen alldeles röd. Snart skulle det bli mörkt. Vad skulle hon ta sig till då? Hennes tiara glimmade till i solens strålar. Så plötsligt kände hon doften av någon. Var den bekant? Nej. En hane. Hjärtat rusade iväg och hon pressade sig ner i det höga gräset för att försöka gömma sig.
"Snälla snälla, gör mig inte illa" bad hon med en pipig stämma. Hon pressade ihop ögonlocken och öronen låg slickade mot hennes ljusa huvud. "Jag har bara gått vilse, förlåt"