Blair önskade att han hade lyssnat mer på Valeries lektioner.
   Lövskogen var lysande vacker tidigt på våren. Ett tunt lager snö hade fallit under natten, men solens strålar höll stadigt på att smälta bort det. Även temperaturen höll på att stiga. Ljudet av blöt snö som föll från träd fyllde nästan hela skogen. 
   Den bruna fakargen bökade runt under snötäcket. Regelbundet gav han ifrån sig irriterade grymtningar, och gick vidare till ett nytt ställe. Att leta efter växter under snö kändes som ett uppdrag dömt att misslyckas, men Blair höll i. Det kändes inte som att han hade något annat val.
   Hans skador läkte frustrerande långsamt. Det ytligare bettet i ansiktet var det som läkte bäst, och inte ens det hade hunnit bli mer än sårskorpor än. På sätt och vis var han lättad. Blair hade oroat sig över att giftvargens bett kanske skulle smitta honom. Det hade varit en skada att ta på allvar. Som tur var verkade de värsta skadorna vara de dussintals revor på buken - om man kunde kalla det tur. De hade inte varit så farliga, innan den ljusa tiken rivit djupare. Såren smärtade när han gick. Det var inte en hållbar situation. På ett eller annat sätt behövde han snabba på läkningen, annars skulle han vara sårbar längre än han önskade.
   Flitigt arbetandes med förvarningen vid sidan om så sökte Blair snabbt igenom stora ytor. Den hjälpte honom att utesluta partier där han visste att han inte skulle hitta något, och lät honom istället fokusera på de delar som innehöll någon sorts växtlighet. Fakargen slet upp det med tänderna och la det i sin lilla tornado, som förflyttade alla hans fynd.
   Det var därför han inte ens blev förvånad när en ljus varg dök upp mellan träden. Blair sände den - honom - bara en kort blick, och återvände sedan till sitt letande.
   "Åh, hej", sa han disträ, som om han hälsade på en gammal vän, "kan du något om läkemedel?"

[Du får säga till om du vill ha bild på skadorna, så att du ungefär vet hur de ser ut :') <3]

Han hade slunkit iväg från systerns sida ett tag, det var en överenskommelse de hade. Föräldrarna kände sig tryggare om de vandrade tillsammans men som alla unga vargar ville de ha sin självständighet och då tillät de sig separera sig ibland. Det var inte för att lura föräldrarna som de gett sig av tillsammans, för ofta var dem också tillsammans, men bara inte alltid.
Han strök runt i den förtrollande vackra skogen och såg sig om, hade som med de flesta platser i landet aldrig varit här förut och var storslaget imponerad. När han stötte på den gråbruna hanen så stannade han upp och såg med en typiskt nyfiken tonårsblick åt hans håll. Sättet han hälsades fick Nyke att tippa huvudet lite på sned. Det var en avslappnad inställning, speciellt från en varg som verkade skadad.
"Inte direkt"
Sade han med en röst som var otroligt lik hans faders. Han hade mycket kunskap inom sig det visste han, och han kunde säkert meditera på det och hitta någon lösning, men han visste inte vad skogen hade att erbjuda. Men den unga snövita hanen som matchade så väl till björkarna och de kämpande snödropparna ville hemskt gärna hjälpa.
"Kan du? Alltså letar du efter något speciellt?"
Sade han, stod lite på tå och försökte få en överblick över området. Det var ett svårt uppdrag i en skog.
"Vad har hänt?"
Frågade han sedan och den svarta nosen vädrade i luften för att försöka känna dofterna som kom ur hanens skador. Dem var inte sjuka, än, men han förstod varför hanen ville få dem att läka snabbt. Buken var sårbar, och att inte kunna använda kroppen fullt ut i rädslan för att sår ska gå upp var ett tydligt hinder.
"Det enda jag vet sådär direkt är att det är bra att tvätta ofta och om det börjar vattna så kan mossa hjälpa, och groddblad... Vet inte hur det ska hålla sig kvar på magen dock, du kanske får sova med de..."
Han tystnade och såg på hanen.
Kände sig plötsligt lite dum. Lövskogen hade vatten från bergen, kanske det renaste vatten som fanns i numoori, men det visste säkert främlingen. Och Nyke hade ingen erfarenhet i att ta hand om sår, den andre verkade ha betydligt mer erfarenhet i livet än vad han hade. Den nätta femtonåringen kunde inte ens föreställa sig hur ont det skulle göra att skada sig på buken, han hade levt som i ett vadderat rum med sina föräldrar. Aldrig en skråma.

"Kan du?" Blair skrattade lågt.
   "Nä, det är problemet." Med ena tassen kallade han till sig sin tornado. Prydligt släppte den ner växterna på rad. Fakargen såg mot sina upptäcker. Han hade ganska många små gröna blad, ett mer gråaktigt och två i en brunaktig nyans. När främligen undrade vad som hänt så Blair upp. För första gången noterade han utseende. Det var en relativt ung varg, ljus i pälsen och snälla ögon. Han såg så.. ren, så orörd ut. Det var en sådan kontrast mot Blairs mörka, redan ärrade ansikte, vars blick alltid var intensiv.
   Fakargen såg bort, tillbaka ner på sitt arbete.
   "Jag muckade gräl med en arg giftvarg och en argare fakarg", svarade han obekymrat. "Och jag letar efter något som kan snabba på min läkning." Blair tystnade, och lyssnade på vad den yngre hade att säga. Vatten, mossa och groddblad? Det var mer än vad Blair visste. Han var så bortskämd med helare att det kändes helt omöjligt att läka på egen hand.
   "Groddblad? Är det någon av de här?" Han pekade med tassen ner mot sina fynd, pinsamt medveten om att Valerie hade gått igenom det här.

Hanen lät så nonchalant, som att det var det naturligaste i världen att slåss mot giftvargar och fakarger. Nykes ena öra strök sig långsamt längs med nacken för att sedan spetsas igen. Den här vargen kändes inte farlig, men de intensiva gröna ögonen som såg upp på honom var inte heller snälla.
Den vita hanen bet sig lite i läppen då han närmade sig, synade hanens lager av växter.
"Groddblad är ganska stora ovala blad, de samlar ofta dagg.."
Sade han medan han såg på blad efter blad. För att inte veta någonting om läkemedel så hade hanen ändå ganska desperat plockat på sig en hel del. Majoriteten av det hanen hade samlat hade Nyke inte den minsta aning om vad det var för något. Till slut nickade han mot ett lite hoprullat grönt blad, några centimeter i storlek.
"Det där tror jag är ett groddblad faktiskt... Så de finns iallafall i skogen.."
Sade han lite tvekande. Det var ganska uppenbart att hanen skulle behöva betydligt många fler.
"Jag heter Nyke förresten.." trevande sökte han främlingens intensiva, hårda blick. "Vad heter du?"

Blair såg föga imponerat ner på sitt enda groddblad. Det var litet och ovalt. För att kunna göra som hanen sagt, och lägga ett täcke på magen så skulle han behöva många fler. Om han även skulle göra ett försök för sitt ansikte, så skulle han behöva ännu fler. Å andra sidan så hade han inget annat för sig på resten av dagen. Det verkade åtminstone finnas en lösning i skogen.
   "Jag heter Nyke förresten... Vad heter du?" Blair tog en paus i sitt arbete och satte sig ner. Han mötte den andras blick och log snett.
   "Mitt namn är Blair", sa han. "Du får förresten ursäkta situationen. Jag brukar vanligen inte bli skadad." Fakargen fuktade nosen.
   "Så Nyke, vad för dig till Lövskogen?"