Dimma drev genom den kalla nattluften och vinden jämrade sig och stönade likt en vidunderlig ande. Trycket i luften vittnade om en annalkande storm. Natten hade börjat gå mot sitt slut men mörkret höll i sig tack vare de tjocka, svarta molnbankerna som rullat in. Det kunde inte ha varit mer lägligt för henne. Ju längre hon hann komma desto bättre. Om ovädret höll i sig en bit in på förmiddagen skulle hon hinna över bergskedjan. Mer än så vågade hon inte hoppas på. Men bättre än det var doftspåret av en varg som låg tydligt framför henne. Det var en risk, men det kunde också visa sig vara en fördel. Varya hade inte ätit på några dygn och det blev allt påtagligare med varje kilometer.
     Dolt bakom hårda vindar så kunde hon höra dova ljud av steg och andetag. Dimman låg som en slöja framför henne och hon kunde inte se mer än några språng framåt. Allt hon kunde förlita sig på var sin hörsel och sitt luktsinne. Men tillslut kunde hennes skarpa ögon urskilja konturerna av en vit skepnad.
     “Hallå?” prövade hennes kraxande röst. Hon var inte säker på om det faktiskt var någon där eller om det bara var hennes sinne som spelade henne ett spratt. Det tillhörde trots allt inte ovanligheten.
     “Jag ser dig inte. Dimman är ovanligt tät,” klagade hon bittert men stannade aldrig i sitt steg utan fortsatte närmare i samma ljudlösa takt. Vinden ven när den blåste genom skrevor och sprickor i bergen.
     “Kom fram, lilla varg. Du behöver inte vara rädd för mig,” uppmanade hon i ett försök att låta inbjudande.

Vad gjorde han i bergen egentligen? Det var en bra fråga. Hade han varit smart hade han tagit passet till andra sidan. Men istället hade han irrat sig in i tät dimma. På toppen av det verkar det vara en storm på väg. Nej, det var inte så smart att ta sig genom bergsvägen. Men han får helt enkelt göra det bästa av situationen. Det bästa han kan göra är att försöka röra sig bort från stormen, om det är möjligt. Och samtidigt söka efter skydd. Vilket inte är det lättaste i den här dimman. Inte heller har han mött på en endaste varg som han kan fråga om vägen. Han väljer även att inte använda sin kraft för han kan behöva energin till senare. Ljus skulle inte hjälpa honom särskilt mycket i dimman ändå, mer än att kanske synas som ett ledljus för icke önskvärd sällskap. Men rovdjuren i bergen kanske är smarta nog att hålla sig undan dimman och stormen.
Hallå?
Den vita vargen stannar upp och öronen vippar fram och tillbaka på huvudet för att lokalisera ljudet.
"Hallå?" Det tycks vara en annan vandrare som irrat in sig i dimman. Äntligen någon han kan fråga om vägen.
Jag ser dig inte. Dimman är ovanligt tät.
Nyke sätter kroppen i rörelse igen och följer ljudet.
"Jag vet, jag kan inte se dig heller. Det är löjligt". Svarar han med lätt stämma. Nyke är faktiskt glad över lite sällskap. Det blir lätt ensamt i bergen. Trots att han är van vid att vara ensam så är det en speciell stämning i bergen.
Kom fram, lilla varg. Du behöver inte vara rädd för mig.
De där orden får en varningsklocka att börja pingla i Nykes medvetande. Han skrattar lättsamt.
"Det där är precis vad någon man borde akta sig för skulle säga". Ändå stannar han inte. Trots det fortsätter han mot röstens känna. Driven av en enormt stark nyfikenhet. Är det något Nyke vill så är det att upptäcka så mycket som möjligt och hans nyfikenhet är i en klass för sig. Förmodligen borde han vara mer försiktig, men Nyke har ett sådant lättsamt sinne att han mer än ofta låter nyfikenheten leda honom.

Varya stannade upp när hanen lösgjorde sig ur det vita grådaskiga diset. Hon log emot honom vänligt, ändå blänkte hennes tänder vassa under läpparna. Ett hest, kraxigt skratt lämnade henne.
     “Förstås,” erkände hon roat. De röda ögonen såg forskande på honom. Han såg nätt och hälsosam ut. “Jag tyckte det kändes passande.” Hon höjde ögonbrynen lite nonchalant och snörpte på munnen på ett sätt hon hoppades var medkännande. “En kuslig natt. Och värre verkar den bli,” sade hon och såg menande upp mot den stjärnlösa himlen. Kallpratet blev bara en täckmantel för hennes egentliga agenda. Hennes blick var skarp när den fäste sig i hans. Ljudet av hans hjärta skvallrade om att han inte verkade besvärad av hennes närvaro. Men den eggade på hennes eget. Trösten fick hennes kropp att stelna när alla muskler spände sig. Hennes egna hjärtas dunkande överröstade snart hans.
      “Jag är förbannat hungrig,” klagade hon ömkande när hon kände sitt eget ansikte förvridas till något som bara kunde efterlikna lidande, “du har inget att dela med dig av?” Hon tog försiktigt några steg närmare. Men rörelserna kändes styva och mödosamma.

"Så sant. Det är en natt passande för en spökhistoria".
Nyke flinar lätt när han kliver fram och stannar sedan framför tiken. Hon är mycket högre än honom själv och hennes kropp och ansikte pryds av massor med ärr. Hon ser ut att ha utstått en hel del. Det mest framträdande ärret, som Nyke inte riktigt kan slita blicken från, är det cirkelliknande ärret i tikens panna. Nyke lägger huvudet lätt på sned.
"Men du ser ut att redan ha gått igenom en riktig tuff historia". Nyke rätar på nacken igen.
"Hej. Mitt namn är Nyke". Hälsar han glatt.
Jag är förbannat hungrig.
Nyke möter tikens intensiva blodröda blick. Han har tidigare mött vargar med röda ögon. Men tikens blick är något extra. Aldrig har han sett sådana intensiva ögon tidigare. Han känner sig faktiskt lite tjusad av de där ögonen. Nyke skakar på huvudet.
"Tyvärr. Det senaste jag fångade var en liten gnagare men den kunde inte erbjuda tillräcklig tillfredställelse". Han önskar att han hade något att bjuda på. Nyke gillar att hjälpa till där han kan.
"Vi kanske kan jaga något tillsammans? Är vi två kan vi nerlägga större byten". Erbjudandet är öppenhjärtligt och genuint. Nya bekantskaper är alltid uppskattat och det finns få saker som kan knyta band så bra som att jaga tillsammans.

Varya nickade bara stelt till svar när han presenterade sig. Ett litet, malplacerat leende drog i läpparna. Hungern hade nästan börjat smärta henne. Det var med en ansträngning som hon ens lyckades höra vad han sade genom det dova dunkandet av deras hjärtan. En vinande bris förde med sig hans doft. Ensam. Det fanns inget annat där, och det gjorde henne bara ännu otåligare. Hon hade inte tid att ta det försiktigt, men hon hade inte heller längre någon anledning till det. Varya hade bara sig själv att stå till svars för nu, och den tanken gjorde att något illavarslande blixtrade över hennes ansikte.
      “Det hade varit ett bra förslag,”  svarade hon med en torr, ansträngd röst och tog ett steg närmare. Munne gläntade när hennes andhämtning blev tyngre. Hon kunde inte hålla sig. I en enda snabb rörelse kastade sig Varya fram över det lilla avståndet mellan dem, greppade efter hans nacke och använde sin tyngd och styrka för att tvinga honom till marken. Varya var utmattad, försvagad och utsvulten. När blodet nuddade vid hennes tunga förmådde hon sig inte att byta grepp, om än det hade varit det mest effektiva. Ruset fick det att kännas som om ögonen sjönk in i hennes huvud och hela hennes inre vidgades, blomstrade. Det var en alldeles säregen, men överjordisk, känsla.

Han var inte beredd på vad som hände och plötsligt känner han tikens tänder sticka hål i hans nacke. Med ett överraskat gny slår han i backen och tiken lägger sin tyngd på honom för att hålla honom nere. Nyke hann inte tänka. Tikens rörelser hade varit snabba. Snabbare än någon han mött tidigare. "Vem är du?" Orden pressas fram efter att luften pressats ur lungorna vid nedslaget och den vita hanen kippar efter luft. Det börjar pirra i kroppen, adrenalin pumpas ut i kroppen när tiken börjar suga i sig av hans blod. Något sådant här har han inte varit med om tidigare. Vem är hon? VAD är hon? Nykes tankar pågår endast sekunder innan han samlar sin kraft och låter det yttre ljuset blixtra till. Bländande. Sen låter han ljuset ligga kvar över kroppen, om än dämpat.

Lyckan hann knappt nästla sig in riktigt förrän den avbröts obarmhärtigt. Ljus, bländande och skoningslöst, brände plötsligt bort henne. Ljudet av hennes frätande hud och kött överröstade snabbt allt annat. Det enda som bestod var smärtan. Instinktivt kastade sig Varya bakåt, bort från ljuset och hanen, med ett plågsamt skrik. Det ekade kort mellan bergsväggarna innan vinden fångade upp det. Tankarna hade slutat att upphöra och allt hon gjorde var snarare instinkt och reaktion på den överväldigande smärtan.
     Blind av ljuset som exploderat och bränt hennes ögon kastade sig Varya mot en bergsvägg med en sådan kraft att hon kunde känna något knäcka när hon slog i. Hennes hyperventilerande andetag var fyllda med plågsamma rop när och vred och vände sig i smärtorna. Den enda sammanhängande tanken som lyckades bryta sig fram i det brutna sinnet var att fly. Fly. Fly!
     Fortfarande blind snurrade hon förvirrat runt på platsen. Hon kunde inte ens säga om hon lyckades stå riktigt eller inte. För allt hon visste i ögonblicket kunde världen vara upp och ner. Ändå förmådde hon sig att använda sin hörsel tillräckligt för att utvinna varifrån ljudet av den andra vargen kom ifrån. Fortfarande oförstående över vad som egentligen hänt vände hon om för att fly från platsen medans hennes syn långsamt började återhämta sig.

När tiken med ett plågsamt skri släpper honom rullar Nyke över på magen. Han ruskar på huvudet och känner sig yr. Lukten av hans eget blod och bränt kött fyller hans nos och den violetta blicken söker sig mot tiken. Oförstående ser han på henne. Han hade inte menat att ta i så mycket men i stunden känner han sig inte det minsta skamsen över att han skadat henne. Hon var ju den som skadat honom först. På darrande ben reser han sig upp och fokuserar sin sinande energi på ett nytt angrepp. Men tiken, förblindad för stunden, verkar försöka ta sig bort från honom. Nyke tar chansen och vänder sig om och halvspringer från platsen, bort från främlingen. Han känner inte för att stanna och ta reda på mer. Kanske skulle det bara resultera i att någon av dem mister livet. Det är något som Nyke inte vill vara med om just nu. På ostadiga ben snubblar han bort.

[AVSLUTAT]