I jakten på sina systrar hade Schifoso fört sina steg längre bort, till Ken-Yaks stentäckta slätter. Han skrattade hest till när han efter ett hopp landat snett på sitt dåligt läkta ben. Flämtande försökte han klättra upp för en av klippavsatserna, klorna skrapade i den hårda ytan med små rispiga ljud. Väl uppe hade han en fin syn över hela stenslätten, och han kunde inte låta bli att smått undra hur alla stenbumlingar hade hamnat här. Utan att vilja ägna för mycket tid till tanken fortsatte han sin vandring, gled ner för klippan, stötte i det skadade benet igen. Han grimaserade, välkomnade smärtan med ännu ett hest skratt. Kanske var det bättre om han läkte sina skador ordentligt så han kom någonvart. När hans ben fungerade som de skulle var han faktiskt relativt snabb - de långa, seniga benen kunde bidra till långa, vältajmade språng.
"Me wirrr do it forr sisterrs, then.." mumlade han, lade sig ner bekvämt på marken förde upp det felläkta benet till sina kraftiga käkar för att återuppliva frakturen och läka det hela rätt igen:

paxat till; flor/león (vilken som helst av dem ;D )

Denna steniga plats var inte något i hennes smak. Massa stenbumlingar överallt som man
måste klättra över. Allt var så ojämnt. Hon fnös missbelåtet och längde på stegen och den rosa svarta svansen svepte mjukt bakom hennes men hennes öron var en aning bakåtstrukna i en irriterad gest. Den slanka och eleganta kroppen såg att mjukna lite i morgonljuset från solen som höll på att stiga upp på himmlen igen.
Hon gäspade och blinkade lite, det var varmare än det brukade vara nu i vintertid.
Flor visste inte riktigt varför hon hade tagigt sig hit, hon sökte efter sin familj och var inte ute efter annat och här hade hon inga minnen att hämta.

En doft fick den lilla nosen att rycka till och öronen spetsades. Dethär var en doft av en hane. Och hon kunde endå inte undgå att vända på klacken och börja gå mot en annan riktining mot främlingenns håll. Det var för att hon inte hade några minnen av sin familj därför kunde hanens doft lika väl vara hennes bror. Och troligen så hade familjen börjat skingras nu. Ögonen glimmade till av hopp, iallafall såg det ena ut att göra det. Det andra var dolt under den tjocka rosa pannluggen.
Hon satte av i en mjuk "trav" mot doften och hon skuttade lätt över några stenar och tog sig upp på en klippa utan större ansträngningar.
Så fortsatte hon en bit tills hon såg den främmande hanen och ögonen blev nu en aning mer vaksamma då hon saktade av och gick med högt buret huvud, lika stolt som alltid och hon gick mot främlingen som inte syntes så väl.

Så då hon kommit närmare stannade hon upp och de vaksamma ögonen spärrades nu upp i en förfärade och ogillande gest och munnen öppnades en aning då hon såg vad hanen höll på med. Han försökte riva upp ett sår han hade på bakbenet. De var nu cirka 10 meter från varan men hon öpppnade ändå munnen för att tala.
"Är detdär värkligen nödvändigt?" frågade hon och fast hennes så förvånade uttryck sade hon allt med en nonchalant röst.
Men öronen var en aning bakåtstrukna.

[Hahha aaw min diviga flicka xD <'3]

Ett kvickt knyck på nacken, och det felläkta benbrottet var där igen. Små benflisor rörde sig därunder, bidrog till ett knastrande ljud. Schifoso log ett tillfredsställt leende som suddades ut lika hastigt som det kommit till. Smärtan skulle knappast bistå länge. Med en lätt deprimerad suck började han läka det brutna benet - rätt den här gången.
Yttre sår var lätta att läka - det kunde han klara av på någon minut, beroende på storleken. Men benbrott och inre frakturer var med komplicerade än så - det var muskelvävnader, ben, ibland även vener och artärer som var tvungna att läkas ihop på rätt sätt - en process som skulle ta tid. Kanske skulle Fossa bli kvar på den här stenslätten längre än han trott.

Schifoso hade hela tiden varit så upptagen med att läka sitt ben att han inte ens hört den andra honan närma sig - och nu så stod hon helt plötsligt där och talade till honom. Till honom. Han betraktade varginnan med sina svarta ögon, bestämde sig för att han tyckte om sättet hon såg ut på. Hon såg inte alls ut som hans systrar, nej, den här var vacker. Avundsjukt lade han märke till hennes slanka, eleganta kropp, hennes blanka päls. Han själv var mager med stympad svans, avsaknad hud runt munpartiet och hade istället för en nos två smala hål.
Men hennes ord fick honom bara att skrocka till, ett hest, väsande skratt.
"Mig har Mina anredningarr." väste han, lät den långa, ormlika tungan snabbt fukta den blodfläckade, kala nosen. "Fast Mig kan värrr knappast förrvänta Mig att en ssådan som Dig ska förrstå~."

[she's so pretty~<3]

Hon tittade på honom och hon var lite förvirrad över att hans ben värkade läka så snabbt hon rynkade pannan. Kanske något av en kraft, det fanns alla de sorter hade hon kommit fram till. Alla var olika. Hon rörde sig sen lite närmare och ögonen var nu nyfiket vaksamma då hon rörde sig runt honom i en halv cirkel och granskade honom. Han hade brun färgad päls, mager med en kort svans. Hon undrade om den bara var utväxt så eller om nån hade bitit av den. Hon rös till av tanken och svepte själv till med sin egna, nej att ha så kort svans skulle inte vara något vidare. Och då han kollade in hans huvud ryckte hon en aning till, päls var bort från munpartiet och han hade ett par svarta ögon. Denna hane skulle hon sannerligen inte glömma i första taget. Hon stannade upp och satte sig lugnt ner och lade svansen kring tassarna och strök bak öronen då hon hörde hans hesa skratt.
Sen fnös hon åt hans ord och himmlade med ögonen åt det sista han sade.
"Nej just det.. förvänta dig inte nått" muttrade Flor men flinade sen vagt.

Hon satt sen en stund stilla innan hon öppnade munnen för att tala igen.
"Mitt namn är Flor"
"Vem är du själv som biter av sitt egna ben?!" sa Flor och sänkte huvudet lite och gav honom en frågande blickk.

[Sorry svarade med fel konto ^^'']

Han kände sig obekväm när hon inspekterade honom sådär, nästan som om hon lade märke till varenda liten detalj.
Det kanske hon gjorde, förrsten. Men det kunde inte Schifoso veta.
Hennes fråga fick honom att skratta igen, och han glömde nästan helt bort att han skulle läka sitt ben så han kunde bege sig vidare för att hitta sina tre systrar - en av dem redan funnen, men han hade tappat bort henne igen.
"Mig heter Sc-Schifossso." svarade han hest, avundades även hur den andra tiken kunde uttala så svåra ord. Bokstaven L var nämligen en bokstav Schifoso inte kunde uttala alls, den byttes automatiskt ut mot ett R.
"Det kännsss brra. Mig tyckerrr om när det görr ont." erkände han skamlöst, fick plötsligt lust att dra hela historien om hur han bröt det med vilje, och sedan läkte det fel, men beslöt för att hålla tyst om det. Han kanske skulle skrämma iväg henne, för trots allt kändes det bra att vara mindre ensam.

Hon tittade på honom och gav honom en manande blick så han skulle presentera sig. Han kallade sig Schifoso, han värkade ha problem med att prata rätt. De var rätt motsatsen till varandra. Hon suckade då hon hörde hans ord, vad hade hon förväntat sig? Att bita av sitt ben av nöjes skull var nog inte det smartaste.
"Men vet du, jag tror inte din kropp gillar att du biter av dig benen" påpekade hon och vinklade lite öronen medan hon höll koll på honom. Han värkade vara lite sjuk i huvudet, men inte skulle hon gå därfifrån för det. Dethär kunde ju bli riktigt intressant.
Hon kunde ju t.ex ta och läsa hans tankar, så kanske hon skulle få lite mer klarsak i det hela.

Men hon gillade inte riktigt tanken att smita in i andras huvud.
Det hon brukade se kunde ibland inte vara så trevligt och hon gissade att Schifoso inte bar på de trevligaste tankarna.
Hon pillade lite med tassen på en liten sten framför sig och puffade ner den med tassen så den rammlade ner för stenen hon satt på.
[i]"Vad gjör du här då?" frågade hon sen lika nonchalant som alltid med en söt röst och vände upp huvudet och log vänligt..

Hennes påstående fick honom att skratta till återigen, lika hest som innan. Men han svarade inte på det, utan skakade bara sakta på huvudet och återgick till helningen av det skadade benet. Snart var processen färdig.

När tiken talade till honom en gång till slängde han en snabb blick åt hennes håll innan han tittade ner på benet igen.
"Mig rretar efterr mina systrarrr." svarade han, blinkade ett par gånger. Honan kanske hade sett dem, eller? Nej, troligtvis inte. Han skulle nog inte vilja fråga i alla fall. Så han lade full koncentration på att läka sitt ben, så att han kunde hitta dem fortare själv. Schifoso bävade dock inför mötet med Putredine, hans yngre, sadistiska syster. Nej, han skulle nog hellre hitta Brucia och Vergogna innan dess. De kunde kanske bjuda på ett visst skydd mot hans skrämmande lillasyster.
"Varrförr stannar en sssådan ssskönhet som Dig kvarr här förr att prrata med Mig?" frågade han sedan, smått nyfiken.











"

Hon höll kvar det lilla leendet som lekte på hennes läppar medan han lyssnade vad han ade att svara. Hon spetsade öronen och vippade dem sen lite snabbt åt sidan då hon lyssnade vad han sa. Båda var sökare, hon efter sin familj hon inte mins och han efter sin familj. Men det som förvånade henne var att han och hans systrar fortfarande höll ihop. För han såg nog äldre ut en vad hon var, snarare vuxen.

Men hon han inte fråga innan han ställde henne en fråga och om vargar skulle kunna bli röd om skinderna av att bli skenerad så skulle hon blivit det. Men istället sänkte hon blicken och piskade lätt med svansen, halvt irriterat.
"Äsch..." mummlade hon men flinade sen lite vagt åt sig själv och höjde huvudet igen och tittade på honom "Måste jag ha nån anledning, señor?" sa hon och höjde lätt på ett ögonbryn och log sen hastigt.
"Håller du och dina systrar ihop ännu?" frågade hon sen och la huvudet på sne och hade kvar den samma mjuka söta rösten som innan som kunde ibland förvirra andra.
Hon visste själv att hon skulle vara bra på att manipulera andra om hon skulle försöka.
Men det var något hon inte hade använding för, eller inte nu iallafall.

"Mig vet inte." blev hans korta svar. Nu när läkningen var färdig kunde han pusta ut, sätta sig upp ordentligt. När han inte kände någon smärta i tassen längre kände han en våg av besvikelse skölja över honom. Det kändes så tomt. Melankoliskt.

Till tikens följande fråga kom han att tänka på dem igen, alla tre. Brucia, den näst äldsta av dem poppade först upp i hans tankar. Systern han tyckte så mycket om, var så förtjust i. Han hade brukat följa efter henne likt en vilsen hundvalp i deras yngre dagar, gjort allt hon sagt med ett leende och i gengäld hade hon gjort sitt bästa för att förhindra honom från att förstöra sig själv.

Hon hade lyckats ganska bra, men nöden att känna benen i honom krossas, se blodet flyta ut över marken, känna senor slitas av var fortfarande där. Han skulle aldrig komma ifrån det.
Automatiskt fördes hans tankar därefter till hans andra syster, Vergogna. Den näst yngsta, och den vänaste och mest rena av dem alla. Om hon inte hade varit så försiktigt, så blyg hade hon kanske kunnat uträtta stordåd. Kanske. Men sen var hon inte så värst trevlig att se på, heller.
"Uh, tja.." mumlade han lite frånvarande. Putredine, den yngsta, ockuperade hans tankar, fick honom att sudda ut leendet som vilade över hans läppar. Fick den ihåliga blicken att vidgas, fyllas med en viss skräck. Fick honom att nästan darra.
Han var faktiskt rädd för henne. Han, den äldste i kullen rädd för den yngsta. Märkligt, kanske, men det var inte den futtiga åldersskillnaden de bar som kullsyskon som spelade någon roll. Nej, Putredine var den masochistiske Schifosos raka motsats. Putredine var sadist - njöt av att orsaka och se lidande istället för att lida själv. Han förstod det inte. Nog för att det allra mest njutsamma var att se sina egna innanmäten rinna ut ur ett öppet hål i magen (detta hade hänt en gång, men Brucia hade snabbt övertygat honom om att ifall han inte helade sig själv fort så skulle han dö) men att se andra lida stod han knappt ut med. Schifoso ryckte till, vände en snabb blick åt Flors håll.
"Vvi harrr inte sssett varrrandrrra på någrrra årrr." erkände han, öronen klippte till på hans gråbruna hjässa och leendet spreds på nytt över hans läppar.

Flor satt stilla och väntade på att han skulle svara men han värkade försvinna lite in i sina egna tankar. Hon ryckte lite på axlarna
utan satt kvar och studerade honom. Stackare.. Flor tyckte nästan lite synd om honom, han såg så sargad ut. Hon äcklades nästan
av sin egna finhet då hon såg på honom. Hon suckade lätt och försvan i sina egna tankar ett slag men avbröts då hon hörde honom
prata. Inte sett varan på flera år, och nu springer han iväg för att söka reda på dem. Hah! Det påminde henne så mycket om sig själv.
Hon hade inte heller själv sett sin egna familj på flera år och nu sprang hon runt och sökte. Fast han hade lite bättre chanser på att hitta
dem. Han mindes ju dem iallafall.. Leendet som varit på hennes suddades ut och huvudet sänktes en aning.
"okej mummlade hon bara och nickade lite men satt sen i sina egna tankar medan hon tittade på då han värkade... hela sitt ben?

Hon rynkade pannan och öppnade sen munnen igen.
"Kan du hela dig själv?" frågade hon och hade huvudet sådär frågande på sne medan hon tittade forskande på honom
och hans ben som innan sett så söndertrasat ut.

[Blev lite kort ;P]

Han såg lite finurligt på henne, och lät ännu ett hest skratt undslippa hans läppar.
"Hee hee" Flinet på hans läppar växte sig bredare. Hans blottade käkar särades smått, prydda av tänder som enkelt kunde slita av ett ben eller en svans utan någon större ansträngning.
"Hon ärr obserrrvativ~" kuttrade han smått roat, höjde det före detta trasiga benet för att krafsa sig bakom örat. "Mig kan merrr än ssså, men Mig borrrde nog hårrrra det hemrrrigt ett rritet tag tirrr~." svarade han raspigt, lät en lång, spetsig tunga slinka ut ur hans käft och som hastigast fukta hans pälslösa nos. "Vad harrr frrröken för förrrmågor sjärrv?" fortsatte han nyfiket, granskade henne som om det skulle ge några som helst ledtrådar.

Hon hörde på vad han hade att säga men ryckte lite till första gången då han öppnade munnen för att tala. Det lät lite kusligt på ett sätt och hon kunde inte låta bli att rysa. Men log sen snett mot honom och nickade åt vad han sade. Hon frågade inte mer om hans kraft, hon skulle inte sätta sin nos i blöt. Hon nickade bara och gav honom en fundersam blick.
"Jasså".
Sen funderade hon lite på vad han skulle svara och vippade lite med de små öronen på hjässan som fångade upp en hares lågmänta tuggande en bit därifrån. Fågelvingar ovanför dem. Sen öppnade hon sin mun för att svara honom.
"Om man skulle sammansätta allt så skulle man kunna säga att jag har stridens gåva.. Min kraft är fysiskt styrka, i energier på nått sätt... Sen kan jag också läsa andras tankar så jag alltid kan vara steget före då jag vet vad den andre tänker" hon sade allt detdär med en belåten röst. Hennes krafter var hon stolta över. Sen kom hon på att hon kanske borde försäkra honom om att hon inte kunde läsa hans tankar. Det kunde ofta oroa andra.
"Men jag behöver inte läsa andras tankar om jag inte vill" sa hon sen snabbt där efter.

Han betraktade henne med sin lite elaka blick, som tyvärr inte nådde hans välmenande flin. Schifoso lyssnade åtminstone intresserat på vad Flor hade att säga om sina krafter, spetsade nyfiket på öronen när hon nämnde att hon kunde läsa tankar.
"Vet hon vad Mig tänkerr?" frågade han nyfiket, flinade ännu bredare. Många saker pågick för fullt i Schifosos tunnpälsade skalle, saker som egentligen borde hållas inlåsta där inne och aldrig släppas ut. Minnen som han inte kunde glömma bort, saker han sett som ingen borde se. Ofta väldigt groteska, bisarra scener spelades upp därinne, om och om igen. Det hände att han på sätt och vis njöt av det, men ibland äcklade han sig själv vilket dock hörde till det mer ovanliga. Allt möjligt från lemlästningar till dissikeringar på levande varelser. Han log smått för sig själv vid ett av minnena då han och hans älskade systrar slitit en hare i flera bitar innan den ens dött - de var bara små valpar då, små illvilliga, äckliga monster som ingen ville vara i närheten av. Goda tider, det.
Han rycktes ur sina tankar när Flor snabbt förklarade det sista.
"Hon får gärrrna rrota i Migs hjärrna - om hon nu vågarr~"
Han gav henne en smått utmanande blick, fuktade sin kala nos en gång till.

Flor tittade på honom han värkade ha en liten gnutta imponerande min.. eller något i den stilen. Hon var nöjd och log åt honom. Men ryggade lite tillbaks då hon hört vad han sade och rynkade pannan i en aning ogillande min.
"Jag fruktar ej. Jag är kanske inte som de vanliga tankeläsare, eller så är jag. Jag vet inte så mycket om andras tankeläsnings förmågor. Men jag ser bilder istället för att höra röster, klara tydliga bilder hur andra ser det, kommer ihåg det. Men att du vill att jag ska rota i ditt huvud förstår jag inte riktigt.." sade hon en aning irriterad och fortsatte sedan "Du vill väl inte att jag ska byta uppfattning om dig då jag ser vad du tänker, sett. För vem som helst ser nog att du har en del otäcka tankar bärande på dig..." sade hon uppriktigt och ryckte på axlarna.
"Men om du vill.. " sa hon och höjde lätt ett frågande ögonbryn och skakade på huvudet och flinade sen lite.

[Har IT, så sorry för kort ;/]

Schifoso plirade på henne med sina kolsvarta ögon. Missledande. Sådan var han.
"Mig tänkerr inte så ofta på Nu. Mig tänkerr merr på Då. Minnen."
Han fick en smått drömsk glimt i de annars så tysta ögonen. De som så ofta inte gjorde annat en missvisade de han mötte. Sa att han var elak, slug. Det var svårt att få folk att fatta att han bara blev elak ibland. När han mådde dåligt, när han kände för det. Han kunde kontrollera sig själv, han var inte ett monster.
"Nej, det ärr ingen brra idé att sse vad Mig tänkerr. Visssa ssaker kan varra knepiga att rägga bakom sssig~"
Han flinade slugt.
"Men vem ssa att Mig någonssin kom på brra idéer? Hon kansske äntrrigen inssser misstaget att ssrösa bort sssin tid på Mig. Kansske insser feret på Mig."
Han log bredare, skrattade hest.
"Insser hur hemssk Mig egentrigen ärr~"

[Hoppas det inte gör något att jag tar och avslutar, har så mycket roll så måste få bort några]

Flor tittade på honom och fnös och himmlade med ögonen.
"Vad du nu än tänker på, så tänker jag inte gå och rota i ditt huvud. Jag bildar egna uppfattningar" sa hon och log snett men ryckte sen lätt på sig och reste sig.
"Och Schifoso, du är inget monster." sa hon och ruskade på sig och höjde sen huvudet och tittade på honom en kort stund innan hon fortsatte.
"Men jag nåste gå vidare nu, om du inte har nått att invända?" sa hon och svängde lite med svansen bakom sig.
"Det var trevligt att träffas. Allvarligt. Hoppas vi ses igen" sa hon tillsist innan hon vände sig om och började gå därifrån. Hon hade klarat att lämna den andres tankar ifred, och det var hon faktiskt glad för. Hon hade sina tankar på att han inte bärde med sig det trevligaste.

Schifoso log för sig själv då varginnan, Flor, tog sin sorti. Han skrattade hest för sig själv, de trasiga öronen ryckte ovanpå hans glespälsade hjässa.
"Sssssså fint." mumlade han för sig själv. Ensamheten som omslöt honom när Flor försvunnit utom synhåll fick honom att tänka på sina systrar igen.
"Måsste hitta dem..." Han reste sig långsamt, avsaknaden av smärta ersattes av en melankolisk, tom känsla i magen. Schifoso sneglade mot sitt nyläkta ben, blev tvungen att kämpa emot viljan att bryta det igen.
"Måssste. Hitta dem."

[LEDSEN för att det tog sån tid att svara xD haft mycket.. att göra. säger vi. men då avslutar vi här, då :') ]