[Pax till nån av Mikkis karaktärer]

Vinden drog mycket kraftigt över slätten, och fick få snön som lagt sig ner på natten att flyga upp. Snön hade nu täckt mesta delen av slätten och mörkret hade redan börjat smyga sig på fast det inte var så sent ännu. León själv var inte ute för att jaga denna gång. Bara för att komma ut och röra på sig. Och denna gång hade hon tagigt sig till Mardouf, annars brukar hon bara undvika den platsen. Men denna dag hade hennes tassar fört henne hit. Hon hade besökt denna plats en gång förut, och då hade hon tagigt en annans vargs liv. Men.. det var knappt så hon höll det kvar i minnet längre.
León gick närmare avgrunden som klyften ledde till. Hon tog några steg närmare kanten, hon funderade lite för sig själv hur många liv denna klyfta hade slukat.
León gav branten en sista blick och backade bakåt för att hålla sig borta från avrgunden.

Hon satte sig istället ner och tittade ut över till andra sidan, placerade svansen kring de svarta tassarna. Och ånga kom upp från henne där hon satt. Elden höll henne varm i alla väder, och smällte ofta snön under henne.
Hon trivdes bra på numoorislätten, det hade varit hennes hem. Hennes hemplats.
Och Lavaöknen var kanske inte den bästa platsen att placera valparna på då det fanns knappt några bytesdjur där. Kanske då de blev äldre kunde hon flytta dem ut till numoorislätten. Det var ju endå en bit av TDN's jaktmarker.

[kort, men jao, det fick gå ;P]

Hon hade tagit sig från den frostiga slätten, där hon endast anade Qu's marker. Ravinen under henne såg motbjudande ut, en säker död. Men samtidigt var det så spännande, nästan så att den unga tiken ville ta steget ner för att se sig omkring. Men då vore hon helt bakom flötet.
Tiken ruskade på huvudet och det violfärgade ögonen upptäckte snart en andra gestalt. En mörk sådan, en annan tik. Överläppen drogs uppåt och hon himlade nonchalant med ögonen. Tikar.. Dom alla verkade vara så dryga. Undrar om någon såg henne på samma sätt?
Den långa tjocka svansen höjdes från marken och likaså hela hennes ställning. Lätt trippade hon över den hårda, smått kluvna marken. Tiken befann sig på samma sida som henne själv, så varför då inte passa på att testa dennes uppfostran med en simpel hälsning?
Likt en slug räv smet hon förbi den andra tiken, tvärstannade och gjorde en halv cirkel för att närma sig främlingen. Hon blickade i all hast ner i ravinen och återigen på tiken.
- Akta så att du inte, trillar?
Öronen vinklades bakåt och ett brett leende, flin, sprack upp över hennes läppar då hon hade talat.
Trilla, ramla, falla, nerknuffad. Det skulle minsann vara en säker död. Roande.
Echo satte sig ner, oberörd av den andres närvaro. Hon var inte feg, inte heller störde hon sig på främlingar så länge dom höll sig på en nivå hon kunde acceptera.

Doften hade snabbt smgigt sig i kapp, en hona hade kommit närmare. Hon hade suttit kvar, i ellafall så var doften okänd, och inget som hon kom ihåg heller.
Men snart hade främlingen kommit närmare och ljudet av trippande tassar mot marken hördes snart. Och inte långt efter såg hon en brun/beige färgad tik.
León höll ett vaktande öga på henne, och så kom hon närmare och hennes ord fick León att dra smått på munnen.

"Tror inte att det är så stor risk" sa hon och tillade sen "Eller?".
Om inte tiken hade avsikter att försöka få ner henne i ravinen, men det trodde hon inte.
León lade märke till de lila, klara ögonen honan bar (?), annurlunda, eller inte, de lila påminde henne om en annan, passade då inte på så sätt inte in på denna tik.
Huvudet lades kort på sne innan hon rätade på sig och höll lugnt kvar blicken på honan.

*peeet* SKa vi fortsätta elr avsluta? (;

Den korta luggen dolde precis hennes ögon, men ändå kunde hon smått snegla bort mot den andra tiken och ett snett leende lade sig över hennes ansikte. Eller? Eller.... eller. Hon upprepade ordet flera gånger i huvudet för sig själv, i tankarna.
Visst skulle det vara lite kul att smyga förbi, ge en lätt knuff och bara njuta utav sikten hon skulle få utav scenen. Men tyvärr, det skulle hon inte göra.
- Eller?
Upprepade hon nu högt och ett svagt flin lade sig över hennes ansikte.
Echo reste sig upp, sträckte på den slanka kroppen för att sen fortsätta sina steg mot tiken, hela tiden vilade blicken på den andra, och hennes egna sluga leende fanns kvar att skymta.
- Är du från dessa marker?
Hon talade nu lågt, nästan viskade med en hes röst. Men hon var självsäker det var hon alltid.
Något annat hade helt plötsligt fångat hennes uppmärksamhet, något stort längre bort. Mörka moln, nästan kolsvarta. Ögonbryna rynkades och en kraftig vind kom, lika snabbt som den försvann. Den mindre tiken kunde då inte undgå att flytta en bit åt sidan då vinden vart så kraftig, och hon vände istället blicken upp mot himlen, rakt ovanför dom båda. En spiral, och inte en liten heller och det såg nästan ut som om spiralen sög ner molnen mot marken, som om gravitationen lockade ner dem.
Echo tog ett steg bakåt och öronen la sig mot nacken.
Hon hann inte säga något, för precis då hon tänkt ge en varning började marken röra på sig, det kändes nästan som om platsen bestämt sig för att gå. Så mycket skakade det, stenar föll ner i ravinen och skulle dom inte vara tillräckligt smarta skulle även dom följa med.

Något med denna tik kunde hon ana oråd. León svepte irriterat med svansen bakom sig och hennes blick tittade snabbt ner i ravinen innan hon backade bort något steg. Att ramla ner dit skulle bli en säker död, det fattade ju vem som helst. Huvudet svängdes mot denna främling till tik. Hon utropade Leóns sista ord, León gillade inte denna tik alls. Hon fick väl bara stå ut med henne ett tag till verkade det som. Hon var för självsäker, León skulle gärna "råka" knuffa ner henne från stupet och slippa se hennes självsäkra sett. Hon frågade om hon var härifrån trakten, León skakade på huvudet.
"Nej, inte från detta land" sade León, det fick räcka med så mycket information. Hon skulle precis bolla tillbaks frågan, men hon såg då honans öron var bakåt strukna och blicken var en aning anurlunda. León tittade mot det håll tiken tittade, himlen. Men han knappt se något innan marken skälvde till under dem. Och våldsamma skakningar fick stenar att ramla ner för stupet. Marken gick sönder under dem, och om de inte rörde på sig så skulle döden komma kring hörnet. León tog ett hopp åt sidan för att undvika stenraset, jorden fortsatte skaka och det var svårt att hålla balansen, hennes bakben steg på en lös sten så att hon höll på att halka. Men hon fattade balansen igen.