Ajanis motpart här är Banshrae, "Banshee", en vren som verkligen inte behöver en anledning. Tänkte skapa henne, men det blev inte att jag kickade igång henne. Så jag tar med henne som NPC i detta roll. Kommer att blanda båda karaktärernas synvinklar. För övrigt är det fritt fram för Ethanimero att hitta hit.


Det var dag och Ajani var generellt inte särskilt aktiv under dagarna då hon föredrog nätterna. Med det sagt var hon trött och lite svag, svag för att månen inte fanns ovan för att ge henne den sortens styrka som underlättade för henne i princip allt. I månens sken var hon piggare, gladare, kraftfullare och slutligen självsäker. Mer självsäker, i alla fall, tack vare att månen såg hennes sanna potential och förstärkte dess förutsättningar att skina. Ajani hade lagt sig på en plats där solen som smått filtrerades ner, och hon rullade över på rygg. Hon sneglade upp mot himlen och sedan rullade hon tillbaka på mage för att falla i lätt slummer. Med sömnen kom frid och en särskilt angenäm dröm som tidigare varit en väldigt främmande tanke för henne. I drömmen hade hon legat, på ungefär platsen hon somnat på. Bland vackra luminösa blommor. Hon hade känt sig genuint glad och runt henne hade hon valpar, säkert bara någon månad gamla. Ajani både gnydde och ryckte i sömnen. En av dem hade till hennes förtjusning haft hennes teckning, men med grått som bas istället för hennes rödbruna. De flesta var, också till hennes tillfredsställelse, mycket vackert lika den hon älskade så och när hon vaknade av att någon hårt buffade på henne blev hon alldeles till sig tills hon insåg att det varken var Ethan eller valpar som vidrört henne. Hon låg på sidan vid det här laget och när hon nu sömndrucket öppnat ögonen var det både solnedgång och skymd sikt som hon vaknade till. Hon såg förvånat på den svarta tiken som puttat på henne. När Ajani visade respons genom att försiktigt resa sig upp ändrades attityden markant. Den mörka honans överläpp drogs sakta upp ovan tänderna och blottade två rader otrevlig syn. Ajani höjde lite på ögonbrynet medan hon av tiken uppenbarligen tilläts backa lite.
  "Kan jag hjälpa dig med något?" frågade Ajani oroligt och vågade inte ta blicken från tänderna.
  Saliv droppade ner i marken och tiken slickade sig om munnen. Hon sade inget särskilt. Ajani såg konfunderat på den främmande vrenen. Hon hade varken känt doften tidigare, eller sett nyllet. Tiken var verkligen ingen vacker syn. Ärren fick Ajani att ana oråd. Ungefär som vanligt, men lite mer intensivt än vanligt. 
  "Vill du mig... n-något särskilt?" frågade Ajani så tillmötesgående hon kunde även om rösten bröts.
  Vad hon inte visste var att tiken gått ensam ungefär lika länge som hon gjort det, innan Ajani kom till Ötamon. Bortsett från några enstaka möten som lämnat henne törstigare och törstigare. Tiken brann för utmaningar, hon brann för thrillen. Blod, lika väl andras såsom hennes eget, var beroendeframkallande. Mest smaken, men också synen. Den rödbruna tiken med inslag av kräm, eller tvärtom, såg inte ut som varken en match eller en utmaning så den mörka tikens blick var lätt medlidsam på ett samtidigt ganska hånfullt vis.
  "Jag har en fråga", sade tiken uttryckslöst. "Sätter du värde på livet?"
  Ajani svalde och nickade häftigt. 
  "Är du kapabel till att göra motstånd, för att behålla det?" frågade tiken med ett lurigt leende samtidigt som hon med smalnande ögon satte den slankare och mer högresta kroppen i rörelse.
  Ajani såg oförstående på henne och roterade för att se på tiken som cirklade kring henne. Tiken morrade med ens, och högg i luften mot Ajani. Ajanis ögon blev stora och hon hoppade åt sidan vilket satte igång ett begeistrat litet skratt hos tiken.
  "Jag tar det som ett nej", sade tiken dröjande och hennes cirklande hade omärkligt fört henne närmare och närmare. 
  Ajani strök öronen bakåt. 
  "Jag har... inte gjort något?" sade Ajani förskräckt och hennes ögon bad om benådning.
  "Det behövs inte. Inte alls, faktiskt. Men om du vill är du välkommen att göra något; tre, två, ett, nu."
  I samma veva som tiken knuffade Ajani hårt i sidan så började Ajani springa efter att ha tagit ett språng i motsatt riktning. Hon sprang som ett bytesdjur vilket såklart triggade rovdjuret. Fast, vad kunde Ajani göra. Hon var van vid att fly som en rädd liten kanin, och det var exakt den taktiken hon tänkte applicera på även denna situation. Tiken hade längre ben, så det var ju inte ett jättesmart drag även om det var det enda tänkbara alternativet. Inom loppet av sekunder hade tiken kutat ikapp Ajani och rammat hennes sida så att den mindre honan flög en bit. Ajani mosade en hel flock blommor när hon tumlade genom vegetationen. Hon försökte vara snabb upp på fötter men just som hon försökte undkomma vrenen genom att häva sig upp på fyra så sänkte vrenen sitt huvud och låste i farten sina käkar kring Ajanis framben. Ajani tjöt som om hon blivit stucken av en geting. Lite högre skrek hon kanske. Hennes ögon rullade lite och hon ryckte förskräckt i sitt ben. Vrenen släppte henne med ett rytande och gjorde ett nytt utfall. Ajani lyckades ducka och istället för att slå igen käftarna om hennes öra så högg vrenen i blotta luften.
  "Förlåt", andades Ajani hastigt med tårar i ögonen. "Om jag gjorde dig arg, det var inte meningen att göra dig aaaAAA-"
  Ajani tjöt till när tiken hakade sig fast i hennes krage. Kunde hon inte springa så fick hon väl byta taktik. Det såg inte bra ut för Ajani, alls. Hon försökte inte ens försvara sig. Hon hade gjort det om månen varit uppe, men hon ville i nuläget inte göra vrenen mer vred. Ajani lät benen vika sig under henne och hon skrek förtvivlat när hud och en stor tuss päls avlägsnades från kragen. Hon låg och sprattlade på marken och vrenen spottade ut sin trofé. Den krämfärgade pälsen vid halsen började fläckvis färgas djupröd. Ajani försökte åla sig därifrån. Hennes framben gjorde fruktansvärt ont, och om det inte vore för att hon skulle dö såhär så hade hon säkerligen klagat på smärtan ända tills det läkte. Dödsångesten var äkta. Vrenen kastade sig över Ajani som var hemskt noga med att markera att hon givit upp och bad om nåd med blottad mage och ryggen tryckt platt mot marken. Pälstussar yrde och blod började färga också de rödbruna delarna av hennes päls. Ajani skrek och ylade ständigt fram något sorts meddelande om att hon inte var värd tikens tid, att hon inte visste vad hon straffades för, att hon inte ville ha något bråk... Hon bad om ursäkt. Tiken slet upprepat i henne och rev hennes blottade buk med grova klor. Ajani gav upp. Hon blev tyst bortsett från ett lågmält jämrande. Hon var helt säker på att hon hört höger bakre ben krossas mellan de starka käftarna.

Det var dag, solen stod på himlen och spred sina klara strålar över månens skog. Ljuset som nådde marken var dock filtrerat av de uråldriga trädens kronor, dämpat av lager efter lager av löv. Långt under de väldiga spretande grenarna befann sig två vargar, blågrå och brun.
 Den mörka nosen pekade mot marken medan den lila blicken sökta av buskar, rötter och övrig mark efter några av de användbara växterna, hans adoptivmoder, den bruna -något mindre- tiken, gick en bit ifrån och höll på med smma uppgift. De talade inte sinsemellan, men uppskattade ändå varandras sällskap, det var inte ofta de kunde sköta letandet tillsammans, utan oftast var det Ethan som fick göra det medan hon skötte om diverse vargar med sina problem. Då och då sade någon av dem en blommas namn, som för att markera vart de hittat den, så de kunde komma tillbaka till dem sen.
 Allt som dager progresserade så började de två hamna och längre ifrån varandra i sitt sökande, och snart behövde Vitae gå till en ny patient. Ethan var inte ledsen över faktumet att han fick fortsätta ensam, han var mest glad över att de hunnit göra något alls tillsammans, och om han var ensam kunde han senare smyga iväg till Ajani, något han gjort allt oftare, för det mesta under moderns retsamma, men kärleksfulla, kommentarer. Han Log vid tanken på partnern, hon hade kommit honom så nära, och han tänkte på henne de flesta timmarna av dygnet, kom ofta på sig själv med at refera till henne i tankarna när han kanske såg en blomma, eller när modern pratade om något speciellt.
 Solen hade vandrat över himlavalvet och var i slutet på sin vandring ner för himlen, mot horisonten. Himlen hade förgats at en lätt rosa rodnad, något som itne var lätt att se med träden som skymde sikten, i skogen blev det för det mesta bara successivt mörkare. Öronen ryckte till på huvudet när ett ljud nådde honom och han frös till en början till. Is hade bildats i hans ådror och hela hans väsen rös till i kroppen. Han kände rösten väl, kunde de flesta av des toner och tonfall utantill, men han hade aldrig hört den skrika så. Det hade bara gått ett ögonblick mellan att det första skrikade ylet nått hans öron och den sekund hans ben sattes i rörelse. Han var rädd, så innerligt rädd, vart var modern när man behövde henne? Klorna rev i marken och han tog ingen hänsyn till månens blommor, de spelade ingen roll, var inte viktiga. Allt som var viktigt var ylen, de desperata ringande ljudet av smärta. Någon skadade henne, hur vågade dem? Hur vågade dem!
 Benen bar honom i rasande fart över skogens marker, men inte snabbt nog, de högsta ylandet började tystna. Nej, nej, NEJ! Han kunde skymta en svart skepnad mellan träden, som stog över en creme färgad, nu mer röd än något annat. 
Ett morrande, djupt nere i hans bröstkorg, dovt, bubblade med ilskan som väcktes inom honom. Vem var det som vågade sätta tänderna i henne? Som vågade slita de smärtsamma ljuden ur hennes strupe. Den skulle dö, dess blod skulle ligga för hans tassar. Det skulle han se till.
 Den gråblåa kroppen flög plötsligt genom luften och slog hårt emot den svarta, större vargen. Han såg till en början på Ajani, vågade inte, inte innan hotet var borta. Han hittade snabbt balansen, efter att ha krockat i den gänglige varelsen, och stod med frambenen särade, huvudet sänkt. Nosryggen var krusad och tänderna var blottade, svansen stod högt bakom honom, och ett konstand djupt morrande bubblade i bröskorgen.
"Försvinn" Ordet västes ut. Hela hans väsen skrek ut hotfullheten, egentligen önskade han att vrenen skulle utmana honom, så att han kunde sänka tänderna i dess skinn, känna dess päls på tungan innan han slet bort dess kött. Han ville skada henne.

Ajani mådde illa och skulle just till att spy när ett ihållande morrande delade ljudet av de vrenen gjorde ifrån sig. Ajanis blick vändes trött i morrandes riktning och hon reflekterade först inte över att det var Ethan. När hon insåg det sköt huvudet upp i luften och hon försökte se mer genom att höja på huvudet ännu mer, men hon fick en tass på tinningen som tryckte ner henne i backen igen. Efter det blev vrenen distraherad. Tyngden försvann från huvudet och de båda andra drabbade samman. Ajani flåsade tungt och försökte titta, men mödan var knappt värd det. Hon ansträngde sig när hon om ihåg att det var Ethan, att han hade kommit till hennes undsättning bara för att genomgå samma behandling som hon just sluppit undan. Vrenen verkade ha tagits ur spel för ett ögonblick när den for en meter åt sidan. Till slut stod den i samma position som Ethan, det kunde Ajani se. Ajani vred sig i förhoppningen att kunna följa scenen. Hon trodde på Ethan. Han skulle inte låta vrenen, trots storleksskillnaden, sätta sig över honom. Hon var så oändligt tacksam, och just som hon tänkte så varmt trots att hon var i större smärta än någonsin förut, då fräste Ethan att tiken skulle försvinna sin väg. Något verkade slå slint i tiken som verkade vara ovan vid att man sade åt henne vad hon skulle göra. Hon hukade sig för att ta ett språng mot Ethan och Ajani ryckte till när vrenen rusade mot Ethan med blodiga käftar vitt öppna. De stänkte av saliv och blöta pälstussar när hon gjorde ifrån sig, för Ajani, obehagliga ljud.

Öronen låg vinklade bakåt, nästan slickade mot nacken, och han hörde Ajani röra sig bakom honom, det gav honom en viss lättnad, hon levde iallafall, och då kunde modern hela henne, han behövde bara fåbort den här loppbitna skabbet först.
Den lila blicken studerade henne intensivt då hon kom på fötter, hon ställde sig likt honom, med benen särade, för balans, och huvudet sänkt, för skydd om halsen. Hon bar ärr, tydliga på hennes kropp, bevis på att hon stiridigt och överlevt, men också bevis på att hon inte var perfekt, hon hade tagit skada, men samtidigt. Hon hade kunnat ta stryk.
 Något slog fel i den svarta tikens huvud då han tilltalade och hon flög mot honom i blint raseri, han kunde inte riktigt flytta sig, inte med Ajani bakom honom, hon kunde landa på henne. Vrenen var också större än honom, men hade därför svårare att komma åt mjuka ställen, så som buk och hals.
 Han tog ett litet steg åt sidan, flyttade sig inte helt men öppnade upp möjligheter för honom. Han försökte inte stoppa hennes attack, men gjorde istället en mot attack, högg mot sidan av hennes hals, och i samma sekund kunde han känna tänderna sjunka ner i hans skuldra, men själv fick han tag på halsen, försökte få ett bra grepp om den med tänderna, hon skulle inte få komma härifrån vid liv, han skulle se till att hon drog sitt sista andetag.

Ajani hade förlorat en del blod och började bli snurrig. Det var dock svårt att avgöra om det var på grund av blodet eller situationen. Situationen var vrickad till max och Ajani var rädd vilket hade blivit en något sällsyntare känsla på sista tiden. Hon var osäker på hur det här skulle påverka henne senare, men smärtan var högst otrevlig nu. Intensiv, på många platser och hon var helst inte med om det här igen om hon fick leva den här gången också. Hon andades alltjämt, och lyssnade till striden som var igång. Den svarta vrenens vrede gick ut över Ethan, men samtidigt som hennes tänder - utan att Ajani riktigt såg - gled in i Ethans päls invid hans skuldra. Ajani försökte dra sig framåt med framtassarnas klor borrade i marken. Hon försökte häva sig upp. Inte för att hon kunde göra något särskilt om hon lyckades ställa sig upp, men det kändes bättre än att ligga pladask på marken. Det gick inte så bra. Vrenen sprattlade och vred sig för att komma loss utan att åsamka större skada på sig själv än den som redan var gjord. Hennes tänder grävde i krampaktiga käkrörelser i Ethans kött. Hon hade eventuellt gjort ett ödesdigert val i att flyga på en tik som visat sig vara en sådan lätt match bortsett från att hennes antagliga partner skulle komma och sabba det roliga.

Han tänder sjönk ner i vrenens hals, han kunde känna hennes päls på tungan, kunde smaka hennes blod. Smärtan pilade ut i från skuldran, där vrenens tänder fortfarande satt inborrade, han tänkte då inte vara den första att släppa taget. Käkarna pressades samman hårdare, medan han ryckte och skakade på huvudet, allt i ett försök att få henne släppa honom. Tillslut gav vrenen upp med sitt grepp och försökte själv åla sig ur hans, något som egentligen bara hjälpa honom. Hans tänder red upp ett stort köttsår och han fick med sig en bit av köttet ich pälsen i munnen, något han spottade ut igen. Han cirkulerade henne, försökte få henne att ta sig bort ifrån Ajani, som han fortfarande kunde höra röra på sig, önskade att han kunde ligga still med sina skador, inte förvärra dem. Vrenen kom igen, men eftersom han inte längre hade Ajani bakom honom tog han ett skutt och sidan och flög sedan fram emot vrenens pälsklädda, pälsiga sidor, hoppades att han kunde fälla henne igen, få någon sorts övertag. Men hon hade trots allt emr erfarenhet än honom och han insåg för sent att hennes attack hade varit en hint, lär dig av dina misstag, verkade vara något hon tog i sinnet när hon attackerade honom igen, fick tag om hans manke. 
 Tänder sjönk åter i hans kött och han morrade bara lågt, mellan de höga gläfsanden och morrandena som redan ljudade ifrån dem. Trots att månen inte var framme nu hade han energi lagrad i kroppen och han försökte finna den för att skicka ett klot mot henne, av ren energi. En riskfyyld attack eftersom den tog så mycket energi av honom. Ett fräsande ljud uppstod då klotet brände vrenens sida, och hon släppte honom med ett förvånat smärtfyllt ljud. 
 Ethan flyttade snabbt på sig och attackerade henne medan hon var oförberedd. Krockade åter med vrenen, som dumdristigt nog inte var uppmärksam, kanske hade hon trott att det skulle bli lätt att attackera en nyvaken yngling, och fortfarande inte sett ett hot när en än yngre varg anslutit sig. Hon verkade inte ha trott att det skulle ha fortlöpit på det här sättet iallafall, där hon nu låg på marken, försökte få bukt på benen för att resa sig, någon hon dock inte hann innan Ethan stod över henne med blottade tänder.
 Huggen föll över hennes kropp, i hennes ansikte, på hennes hals, buk, vart han än kom åt medan hon allt mer desperat försökte hugga tillbaka, hittade en snabb gång hans öra, fick med sig en bit. Hon hade också nån gång rispat hans ben, men det var för henne redan försent när Ethan tillslut lyckades undvika hennes anfall och fick tag på den blottade strupen. Han lade all sin tyngd mot den medan han bet ihop käkarna, hårt. Hennes långa sprattlande ben försökte få ett grepp under honom, för att kunna knuffa bort honom ifrån henne.
 Blodet fyllde hans mun, behagligt på något vis. Det var tillfredsställande att kände blodet lämna henne, tillfredsställande att ge efter till det brinnande hatet som eldade hans ådror, adrenalinen som flöt med blodet. Rörelserna ifrån vrenen, vars blod nu täckte hans bog, blev allt emr desperata, och han kunde höde känna, och höra hur något inom halsen gav vika, strupen som krossades under trycket. Han knyckte till med nacken, samtidigt som han kände en av hennes tassar få fäste mot hans buk och kastade iväg honom, men inte utan en del av strupen som trofé. Gurglanden hördes ifrån vren tiken, där hon låg och sprattlade, försökte morra bort de sista ögonblicken i hennes liv.
Ethan brydde sig inte längre om henne. Andades djupt, andfådd. Han var slut, helt utmattad. Sakta vände han sig om, såg på Ajani som stod, som i chock och såg på hans blodstänkta gestalt, med nya sår som klädde det mesta av hans främre hälft, och den övre tippen av örat som saknades. 
Han såg på blodet som fläckat hennes päls, han tappade nästan sig själv, kände hur han började dras ifrån kontrollen på hans ben. Inte nu. Modern hade pratat med honom om en annan individ, i hans kropp. En personlighet som tagit över mycket i början, kanske därför han inte mindes det. Nej. 
Han tvingade sig fram i kroppen, tvingade sig att hitta musklerna igen, ögonen.
"Ajani?" Hans röst var så mjuk han förmådde, hjärtat slog hårt i bröstet, pumpade hans blod runt i kroppen, ut ur såren. Men mer än hans egna skador smärtade hennes blodiga uppsyn honom. Modern, de måste ta sig dit.
"Hur mår du? Kan du gå?" han gissade att svaret var nej, det såg ut som om hon hade svårigheter att bara stå upp, och ena bakbenet kunde han svära på såg brutet ut. Flera år av praktiken med modern hade lärt honom mycket, och hans erfarenhet sade hoom nu att Ajani inte skulle klara sig om de befann sig här mycket längre.
"Lita på mig" Vädjade han när han närmade sig henne.
[PP av Vren, och Ajani med tillstånd]

Ajani gav upp igen, efter ett tag. Hon låg ner och försökte följa striden, men hon förmådde inte resa sig. Hon var lite besviken på sig själv som inte gjort någon ansats att skada vrenen i självförsvar. Ajani var bara inte sådan. Alls. Å andra sidan hade vrenen kanske blivit ännu aggressivare om hon matat elden med mer. Hon hejade tyst på den vrenen nu attackerade manken på, och bad till gudarna att de skulle skona Ethan. Ajani skulle kunna dö för det, även om hon var så fruktansvärt rädd för att dö. Ajani ville samtidigt som hon inte ville stänga ute ljuden. Hon ville att de skulle vara över, låt det ta slut. Låt henne ge sig. Nu hände något. Något som Ajani bara sett i månens sken. Hon sneglade mot den sprakande sfären och vidgade förvånat ögonen vid åsynen. Ethan skickade iväg klotet som svedde vrenens sida och tacklade henne ur stridsposition. Tiken verkade vara lite mer förvånad än Ajani, och hon var ur stånd att varken gå till attack eller på defensiv. Ajani vände bort blicken. Hon orkade inte anstränga sin nacke mer. Även den var blodig, likaså var halsen dränkt i röd kroppsvätska. Dock hade hon hörseln i behåll och hon kände det inte som att hon höll på att förlora medvetandet längre. Ajani lyssnade spänt och när det krasade otäckt, som hon bara visste var vrenens strupe, ryckte hon till. Det var ett speciellt ljud som hon hjärtligt hoppades att hon aldrig skulle höra igen. Vrenens ansträngda andetag kluckade och hon utstötte gurglande läten mot slutet. Ajani rullade mödosamt över till andra sidan och hennes högra bakben levde eget liv. En gång för alla ställde hon sig upp. Vrenen var troligen ännu inte död när Ethan kom åt Ajanis håll. Hon kände skam, skuld och ånger rycka i hennes medvetande. Särskilt när hon till fullo såg de skador som Ethan skulle leva med livet ut. Hon stod stelt och stödde sig på även den onda framtassen. Det ben som varit vrenens först träffade mål. Ethan sade hennes namn. Smärtan och ångestkvalen orsakade en dimma att passera för Ajanis syn. Både så att det syntes utåt och kändes inåt sett. Hon tjöt till när hon tappade balansen och tvingades stödja på det brutna benet. Hennes framben darrade illa. Hur mådde hon? Kunde hon gå? Hon hade inga svar på det alls, hon kunde knappt tänka en enda rationell tanke.
  "Jag m-mår bra", fick hon fram.
  Nosen var torr och hon såg ner på sina framtassar. Sedan såg hon på Ethan. Det stramade i nacken, såren hindrade henne från att göra en enda rörelse ordentligt. Ethan kom närmare. Han ingav särskild respekt, han såg nästan farlig ut med allt blod som täckte hans kropp, hon hade aldrig sett honom så men litade på honom nu som förr. Han bad henne lita på honom, och hon nickade. Hon nickade igen.
  "Vad gör jag nu?" frågade hon och hennes ögon visade renordlad skräck medan hon ett par mödofyllda steg i Ethans riktning. "Hur..."
  Det verkade inte vara en lindrig fraktur, utan benet var eventuellt helt av.

Ethan blickade på henne, undersökte hennes sargade kropp med blicken, varje skråma på hennes kropp var ett hugg i hans hjärta. Han borde ha varit där ifrån början, då hade hon kanske inte haft ett enda av såren, inte en enda av de mindre kala fläckarna där pälsen slitits bort. Han hade sådan lust att be om förlåtelse, han hoppades så innerligt att hon kunde förlåta honom.
 hon vinglade till, då hon tappade balansen, och stödde sig emot benet som han misstänkte var brutet, hennes tjut ringde i hans öron, slet i hans själ. Åh hans fina fina Ajani. Den bräckliga rösten stammade fram att hon mådde bra, men det trodde han inte, och hon skulle inte ensam lyckas ta sig till hans moder, deras tillhåll med alla växter, frön och andra läkemedel. Han morrade tyst, omedvetet, åt situationen. Chaibos också! 
Fortfarande var han på väg emot henne, noga med att inte storma fram, han ville inte skrämma henne, han kunde bara tänka sig hur han såg ut. Samt visste han inte vad som pågick i hennes huvud, han hade just dödat en annan varg, vad hon inte visste var att det varit en sådan tillfredsställande känsla att ta hämnden, att orsaka såren på kroppen som skapat sår på hans käresta, hans andra hälft.
 En lättnad spred sig i hans bröst när hon nickade, hon litade på honom, undrade vad de skulle göra nu. Han vågade inte dela med sig om eras chanser, han skulle klara sig, men om hon stod där, med blodet som letade sig ut ur diverse sår som täckte hennes kropp, då hade hon inte så stor chans. Det var tydligt på henne vad blodsbristen gjorde, vingligheten, glansen över ögonen, hon måste få hjälp fort.
"Allt du behöver göra är att lita på mig" lovade han, dock var han själv inte säker på om hans plan skulle funka, han hade aldrig testat förut, men han var tvungen, de var för långt borta. Han slöt upp avståndet mellan dem, lade försiktigt en tass på henne och slöt de lila ögonen, gömde dem ifrån omvärlden. Han var slut, men ännu hade han litet kvar att ge, ett sista äss i ärmen, det var tvunget att funka. 
 Han lyckades samla ihop det sista, och scenen omkring dem, pölarna av blod, och liket av Vrenen som nu avlidit, började skifta, och förbyttes plötsligt, inom en sekund, till en ren plats, det som var Ethans och hans mors tillhåll.
 Vitae, som precis lyckats bli av med den hon behövt lämna honom för att hjälpa såg chockat på dem, som råkat matrealiserats några centimeter ovan mark, och därför damp ned i mossan. Ethan låg lealös, där han hamnat, helt utmattat ifrån prestationen.
"Hon behöver hjälp, hjälp henne" Hans röst bedjande, rädslan i den tydlig, nu när han tilläts känna den, nu när hon var så säker han kunde göra henne.
"Hennes ben" Hans röst tyst, så trött. Han orkade inte avsluta meningen, men visst skulle modern förstå? Hon måste förstå. Ajani måste klara sig, annars visste han inte vad han skulle göra, vad han skulle ta sig till. Han kände hur de tunga ögon locken föll igen och allt omkring honom försvann i ett svart töcken.

Ajani såg lite osäkert på Ethan när han morrade. Hon tog det inte som att han var arg på henne, eller på något sätt upprörd på just henne. Så Ajani stod still även när han kom fram till henne. Han sade att allt hon behövde göra var att lita på honom. Det gjorde hon, med stora ögon. Ajani nickade sakta. Hon försökte att inte vara rädd, men hon var rädd för blodet på honom, och hon var rädd för hans sårskador. Han lade en tass på henne, och hon undrade vad nästa steg var. Sedan vände hon blicken åt diverse håll, utan att röra den skadade nacken, när det hände något med världen. Alldeles snart låg de i mossa, och Ajanis ben hade fått en liten stöt. Hon pep till och ögonen tårades. Hon kände sig yr, virrig och hon noterade vagt att Ethan bad Vitae hjälpa henne. Ajani log lite förbryllat. Sedan stelnade hon till när Ethan lågmält sade något om hennes ben varpå han slocknade. 
  "Ethan!" utropade hon skärrat, ja för då förstod hon.
  Hon såg med bakåtstrukna öron på Vitae. Ajani kände sig illamående igen och var denna gång tvungen att spy. Hon kräktes senaste måltiden och kunde inte stoppa kväljningarna. Hon försökte säga något men tömde magsäcken på galla efter att ha spytt en stund. Det tog ännu mer på krafterna hos Ajani och hon började troligen bli anemisk med tanke på att såren fortfarande blödde ymnigt. 
  "Ethan...?" sade hon med blicken på Vitae och sedan flackade den bort till Ethan varpå den blev ofokuserad. "Hjälp honom först snälla... Snälla, jag ber dig, förlåt, jag menar.."
  Ajani var inte säker, hon började försvinna bort på nolltid, men hon tyckte sig ha hört Vitae säga något i stil med att det gick att hjälpa dem båda. Hennes kropp domnade lite, och hennes ögonlock fladdrade till vid flera tillfällen när hon kämpade sig till vaket tillstånd. Ajani vaknade på riktigt mycket senare. Hon kunde se Ethan en bit bort och kände inget särskilt av såren hon i tankarna gnällt om tidigare. Om Ethan låg där, betydde det att han var OK. Ajani pustade ut lite. Hennes skadade ben var spjälat och hon hade en känsla av att hon skulle få ligga där ett tag. Ajani lade trött huvudet mot mossan. Hon orkade inte så mycket mer. Hon behövde vila mer. Hon kunde inte se Vitae, men skulle tacka oändligt när hon väl fick chansen. Nu var det bäst att vila en stund, eller ett dygn.

[Avslutat]