Den unga tiken rör sig genom det höga gräset på Numoorislätten. Hon har utvecklats mycket. Hon är inte den där lilla valpen längre. Även om hon inte är helt vuxen ännu så är hon mycket intelligent och förståndig. Hennes kropp täcks av den mörka svarta färgen pälsen ska bära resten av hennes liv. Och de ljusblå markeringarna är klart framträdande i kontrast till det mörka. Den blå nosen vädrar mjukt i luften och den blå tungan glider över läpparna innan den försvinner in i munnen igen. Tiken rör sig med en elegant som är omedveten men medfödd. Hon har aldrig sett sig som något vidare vacker eller tilldragande. Och hon tvivlar fortfarande mycket på sig själv. Men hon har valt vilken väg hon vill vandra och det är det enda säkra i hennes liv. Hon har lämnat sitt hem. Hon kommer aldrig att se tillbaka. Inte sakna dem. Det var aldrig något hem för henne. I alla fall inte en trygghet som det borde ha varit.

Öronen klipper till på huvudet och hon lyssnar till vibrationerna i marken. Bytesdjur rör sig lugnt en bit bort. Verkar ha lagt märke till att vargen inte är ute efter dem och betar lugnt och fridfullt. Inte är hon hungrig. Även om det var ett tag sedan hon åt. Hon är inte säker på vart hon ska ta vägen. Allt är så nytt och främmande för henne. Friheten är främmande. Även om hon förmodligen kommer vara jagad i resten av sitt liv. Om de får reda på att hon fortfarande lever. Men hon bryr sig inte om det. Oroar sig inte över det. Den dagen, den sorgen heter det väl? Och om hon någon dag skulle stå öga mot öga med någon av dem skulle hon inte tveka utan slåss för sitt liv. För sin frihet.

Ungtiken stannar upp. Öronen vippar lätt fram och tillbaka. Jorden viskar tyst till henne. Hon har lärt sig att lyssna. Hon ser sig omkring. Hon är tydligen inte den enda vargen här på slätten. Det är inte förvånande då hon vet att en hel flock har sitt revir här. Och nyfiken som hon är måste hon ta reda på vem denne främling kan vara. Men hon måste vara försiktig. Så att det inte är någon av dem.

[PAX TILL ELORTHAD]

Det höga gräset omslöt hans ben och nådde upp till magen på honom. På sina ställen kittlade det honom och fick honom att dra lite på munnen. Det var ett behagligt underlag för hans tassar, som hade vandrat nästan oavbrutet i flera dagar nu. Exakt var han var på väg visste han inte, han var bara spänd på att se allt nytt. Det fanns så mycket.
Han hade lyckats få tag i en hare vid gränsen mellan Azhekas kala slätt och Numoorislättens desto mer livfulla karaktär. Haren hade mättat hans hungriga mage, åtminstone för ett tag. Han var fortfarande aningen röd runt munnen, hans tunga hade inte lyckats få bort allting.
Då och då kom en bris bakifrån och tog tag i hans päls, som om den manade på honom att fortsätta framåt, vilket han också gjorde.
Det var inte förrän en liten stund senare som han kunde känna doften av en annan varg, något han skulle känt tidigare om inte vinden hade legat åt andra hållet. Han spetsar de långa öronen och drar in doften i nosen. Det var utan tvekan en hona, så mycket kunde han säga.
När honan sedan kom inom hans synhåll stannade han upp och betraktade henne på avstånd. Han var på sin vakt. Denna sidan av bergskedjan var trots allt som ett helt nytt land för honom och hans insåg att man inte kunde vara nog försiktig, även om honan såg ut att vara yngre än han själv.

Tiken rör sig framåt men är på sin vakt. Man vet aldrig vem man kan stöta på. Och just nu vill hon inte ha bråk. Skulle hon stöta på trubbel nu är hon inte säker på om hon borde slåss för sig själv eller om det vore bättre att fly. De nätta tassarna placeras mjukt och ljudlöst mot marken. Hon är helt ljudlös. Inte ens gräset som mjukt stryks mot hennes sidor ger något ljud ifrån sig. Jorden är på hennes sida.

Snart får hon syn på en större hane. Tiken själv är ännu inte färdigväxt. Hon är väl räknat medelstor nu. Men de långa ännu något gängliga benen tyder på att hon ännu inte nått sin fylla höjd. Den långa överrörliga svansen guppar mjukt med i hennes rörelser. Hålls ovan marken utan att hållas för högt. Den blå blicken hålls fäst på hanen och hon studerar honom när hon tar sig något närmare. Honom är hon säker på att hon aldrig har sett förut.

Hon stannar på behörigt avstånd. Släpper inte hanen med blicken. Hon nickar lätt.
"Goddag" Hälsar hon artigt och ett litet leende placeras på hennes svarta läppar. Det ligger inte i tikens natur att vara otrevlig mot någon. Hon behandlar alla med respekt. Förmodligen skulle hon även behandla sina ovänner och fiender med respekt. Det är sådan hon är. Men hon anser inte sig själv vara direkt god. För hon har sett ondskans ansikte många gånger. Hon vet att den förgiftar världen. Och hon har varit en del av den sedan födseln. Men själv har hon aldrig varit sådan. Hennes hjärta är inte befläckat av ondskan.

Honan hälsade med ett leende, och det kunde inte låta bli att få Elorthad att själv låta ansiktet spricka upp i ett.
"God dag", svarade han och gav den svarta honan samma slags nick som hon gett honom. Hon studerade henne lite smått, märkte att hon ännu var en ungvarg, och fick intrycket av att hon skulle nå en högre mankhöjd än den hon redan besatt.
"Mitt namn är Elorthad", presenterade han sig sedan med en mjuk röst. Han kände sig tacksam över att hon mött honom med artighet, något som bråkmakare sällan gjorde. Det gav honom ett visst lugn.
Även om det inte märktes så tydligt på honom så var han trött i hela kroppen efter att ha gått länge. Det hade tagit mer på hans krafter att ta sig från sitt hemland än han först hade trott. Det var först nu, när han verkligen stannat upp som han insåg hur matt han verkligen kände sig i kroppen. Så ett avbrott i form av ett möte tackade han inte nej till.

Hanen verkar vara trevlig. Han verkar i alla fall inte vara den som muckar gräl det första han gör i alla fall. Tiken är dock fortfarande på sin vakt. Även om hon ser väldigt avslappnad ut. Man vet aldrig hur en främlings humör kan vända sig. Man vet aldrig vad man kan vänta sig. Men hon har faktiskt bara mött trevliga vargar. Det är bara de i TBB som skulle vilja sätta tänderna i henne.
"Väl mött, Elorthad". Säger hon. Använder sig inte av orden 'trevligt att träffas'. Även om de ord hon valt kan kopplas till just det så är det ändå inte samma. De orden är mer passande i avslutet av ett möte. När de ska gå skiljda vägar. För så här i början kan man ju aldrig veta om det just är ett trevligt möte.
"Jag heter Wami". Säger hon. Hon använder sig aldrig av sitt hela namn. Hon tycker inte om tanken på att hon hennes namn har en sådan stark koppling till Kaiwood. Hon vill inte kopplas till den platsen. Hon är Wami.
Leendet ligger mjukt kvar på hennes läppar.

"Vad för dig till denna slätt?" Frågar hon och tippar huvudet på sne. Hanen ser rätt trött ut. Men han verkar ändå vara stark och frisk. Förmodligen en lång vandring. Hon gissar på att kanske en lång vandring ligger bakom honom. Wami själv har vandrat länge. En hit, och en dit. Så hon vet själv hur den trötthet och utmattning kan påverka en. Även om hon är bra på att hålla humöret uppe. Hon försöker ta sig långt ifrån Kaiwood. Men det har inte riktigt blivit så då det är någon hon väntar på och kan inte gå i förväg för då kan det råka sig så att det kanske tar allt för lång tid innan de möts igen.

Han log kort mot henne, han kände inte att det var nödvändigt att yttra sig. Hans första intryck av honan var riktigt trevligt. Hon var artig, talade med respektfulla ord - något som verkligen kunde lyfta en varg i Elorthads ögon. Han själv var en individ som försökte så gott det gick att behandla alla med både artighet och respekt, men att visa någon respekt och sedan inte få tillbaka var en av få saker som kunde göra honom riktigt irriterad.
De långa öronen klipper till på det bruna huvudet när honan ställde honom en fråga.
"Jag kommer från Azhekaslätten", svarade han med ett litet leende. "Det krävdes mer än vad jag trodde att ta mig därifrån", lade han sedan till och gav ifrån sig ett kort, frustande skratt. Skratten tystnade och han såg nyfiket på Wami.
"Får man fråga vad du själv gör här?"

Azhekaslätten? Det är en plats hon aldrig har hört talas om förut. Kanske en plats värd att undesökas?
"Jag har aldrig varit på den platsen. Det är inte många platser jag varit på ännu. Vad finns där?" Frågar hon och ser nyfiket på hanen. Det finns få saker hon gillar så mycket som att möta på beresta vargar som vill dela med sig av sina historier.
Men alla kanske inte gillar att bli påhoppade med sådana frågor. Hon ler lite blygt och drar lite näpet in hakan mot halsen.
"Ursäkta om min fråga var framfusig. Jag är bara nyfiken". Säger hon lite lätt ursäktande och höjer nosen till horisontal position igen. Den blå blicken studerar hanen.

"Jag ser mig omkring lite. Denna slätt har alltid varit en favoritplats för mig. Jag har planerat att vandra neråt landet och se vad som finns där". Och så vill hon så långt bort ifrån Kaiwood som möjligt. Men hennes historia kanske inte lockar alla att lyssna på. Hon ska gå försiktigt fram. Inte ge ut för mycket information. Men hon har inte så mycket information i första taget. Hon hoppas bara att denna hane inte har kopplingar till TBB.

"Finns ingen anledning för er att be om ursäkt", log han.
"Finns egentligen inte mycket att berätta om den slätten, om ni frågar mig. Öde och tämligen dyster, jag kommer nog inte frivilligt att söka mig dit igen", fortsatte han sedan. Nej, om han fick bestämma kommer han inte besöka platsen igen. Han sade ingenting om att det tydligen var De Kallas tillhåll, det fick väl bli information som kom fram ifall Wami yttrade sig om att hon vill dit, om hon nu inte visste den faktan redan.

Elorthad nickade åt hennes svar.
"Neråt... Menar du mot bergskedjan till och sedan på andra sidan?" frågade han. Han var nyfiken just för att det var trakter som han kände till. Han kom ju egentligen från utanför Numoori, men hade levt en tid på Solstäppen och kunde platsen i princip helt utantill, det var omöjligt för honom att gå vilse där.

Platsen han beskriver kortfattat låter inte som en plats som kan ge särskilt mycket. Öronen klipper lätt till på Wami's huvud.
"Det låter inte som en plats som har särskilt mycket att ge". Säger hon. Mörka och dystra platser orkar hon inte med. Det är heller ingen plats hon skulle vilja slå sig ner på så då är det bäst att hålla sig borta. Hon ler mjukt mot hanen.
"Tack för dina ord. Det låter som en plats man ska hålla sig borta ifrån". Han har heller inte sagt något som kan ha fångat hennes nyfikenhet att undersöka platsen. Så skulle hon komma fram till denna mörka och dystra plats så är det nog mest vist att ta en annan väg.

Hon nickar lätt när han talar igen.
"Ja, det är vad jag tänkt mig. Och jag hoppas jag stöter på vänner på vägen. Jag vill finna en plats för oss att slå oss ner på". Säger hon.
"En trygg plats". Hon ler igen. Hon kan inte släppa sina tankar om en flock. Och hon har träffat en del vargar som tror på hennes idéer och stöttar henne. Det är hon tacksam för och hon vill inget hellre än att göra verklighet av det.

Han log.
"Ja, det kanske är det mest ultimata platsen att besöka. Men det är en upplevelse ändå, och finns väl något intressant i att ha sett stället".
Han nickade sedan åt hennes ord.
"Det låter som vi ligger på samma våglängd", sade han och klippte med öronen. "Jag hade tänkt mig finna en plats där jag kan känna mig hemma, speciellt då jag lämnat mitt förra hem bakom mig", han log fortfarande, mest för att visa att det var något han inte var ledsen över. Han behövde se resten av Numoori. Under hela sin uppväxt hade han hört så mycket om områdena på andra sidan bergen, och han hade hela tiden velat se den världen.
"Säg mig", hans ansikte förvreds till ett nyfiket uttryck. "Vad är det för slags vargar du hoppas på att stöta på?"

Hon ler lätt.
"Kanske min nyfikenhet kommer locka mig dit en dag. Men den dagen den sorgen". Hon fnissar lite lätt. Hon är inte rädd för världen. Men rädslan ligger mest i att hon inte vill att någon TBB ska finna hennes spår. Att någon hon bryr sig om kommer till skada. Det är hennes rädsla.
Öronen klipper till på huvudet när hanen talar lite om sin bakgrund. Att han lämnat sitt hem. Hon tippar huvudet lätt på sne. Det låter som om orden skulle kunna komma ur hennes egen mun.
"Samma här. Jag har lämnat mitt hem. Men den platsen har jag nog aldrig kunnat se som mitt hem. Det var min födelseplats så jag hade inget val än att leva där. Och förmodligen kommer mitt liv alltid vara i fara för att jag lämnat dem. Men jag är åtminstone fri". Säger hon. Ska hon dö så ska hon dö fri. Det är så det är.
Blicken hade sänkts lite och hon fäster den på hanen igen när han talar.
"Jag är inte säker. Men förmodligen vill jag finna vargar som vill liksom jag skapa sig ett hem på en plats. Och en trygghet i gemenskap. Vargar som inte ser någon mening i att skada andra". Hon söker andra som tänker som henne. Som inte ser någon mening i dödande och sorg. Vargar som vill leva sina liv i fred och trygghet tillsammans med andra som känner likadant. För tillsammans är man starka och tillsammans kan man finna den trygghet man söker.

Han lyssnade på vad Wami sa. Klippte till med öronen när hon började tala om sin födelseplats. Han nickade sedan kort.
"Jag kan inte riktigt känna igen mig i det du säger, jag var fri att lämna mitt hem om jag ville, även om det var något som de andra ogillade starkt", svarade han.
"Jag har svårt att förstå hur man inte får lämna sin födelseplats eller flock. Man får ju inte välja vart man vill födas och växa upp, så om man sedan vill leva någon annanstans är det ju självklart att man ska få det... tycker jag i alla fall", fortsatte han.
Han gillade Wami mer och mer för varje ord hon yttrade. Han kunde se mycket av sina egna tankar hos henne, och det förundrade honom faktiskt lite.
Han log mot henne.
"Jag önskar också att finna vargar som har ett sådant synsätt", sade han sedan.

Hon skakar lätt på huvudet. Hade hon tänkt mer och kanske känt mer hade hon nog sett sorgsen ut. Men det enda som skänker henne sorg av att ha lämnat TBB bakom sig är att hon förmodligen aldrig mer kommer få möta sin bror igen. Det var honom hon tyckte mest om. Han hade lärt henne klättra. Hon kan inte låta bli att sakna sin syster lite mer. Även om hon mest känt sig lite avundsjuk på Achangra. Det är i alla fall det bästa sättet att beskriva det på. Men Wami är Wami. Hon har sina egna kvalitéer som gör henne unik. Hon sveper mjukt till med svansen och studerar hanen.
"I TBB är det strikta regler som måste följas. Annars blir straffet hårt. Och tänker man det minsta annorlunda så kan man klassas som förrädare. Och förräderi straffas med döden. Jag ville bara inte dö där. Även om de kommer jaga efter mig hela livet så är jag glad över mitt beslut. Jag står för det". Säger hon. Och hennes blick avslöjar inget annat. Hon står för sina ord.

Hon ler lätt mot honom.
"Jag har mött fler vargar som tycker likadant. Det glädjer mig att det faktiskt finns så många som tycker så". Att det finns så många ger henne hopp om att finna vad hon söker en dag. Att hennes hopp och drömmar kan bli verklighet. Tillsammans vet hon att de kan skapa något fantastiskt.