Det gröna gräset svajade svagt i eftermiddagsbrisen. Den svartvita honan tassade tyst över den stillsamma slätten. I flera dagar hade hon sökt, sökt efter sin moders spår. Försökt lösa gåtan och sluta cirkeln. Men resan hade varit förgäves. Hon hade inte funnit någonting. Hennes mor hade dött innan hon hann berätta vad hon hade funnit, men det måste ha varit något stort med tanke på att hon varit borta i ett helt år. Talathia hade gett sig ut på en resa för att utveckla sina läkekrafter och bli en bättre helare. Hon hade återvänt, men blivit mördad bara några kilometer ifrån reviret. Theia hade befunnit sig endast några stenkast ifrån sin moder men inte varit medveten om det. Hon hade kunnat rädda sin mor om hon bara hade varit uppmärksam. Det  var den tanken som gjorde mest ont. Inte att hennes mor var borta, utan att Theia hade kunnat rädda henne. 


Men med modern dog också de kunskaper hon hade lärt sig hantera. Theia hade kunnat offra nästan vad som helst för att få reda på de hemligheter hennes moder besatt. Nu hade hon mist sin läromästare och var tvingad till att lära sig allt själv. En tung börda, hon var flockens enda helare. Hela flocken litade på henne och skulle klandra henne om hon inte kunde stå upp till deras förväntningar. Talathia hade varit en mäktigare helare än vad Theia någonsin kunde bli. 


Med tungt huvud och slokande öron vandrade hon vidare. Det var dags att återvända till reviret, hon visste det. Men det tog emot att behöva komma tillbaka till verkligheten. Hon saknade sin mor och allt i Silverpile påminde om henne. Men Stripe behövde henne, flocken behövde henne. Speciellt i sorgens tider. 

(Virel)

Virel gick över slätten, det var så annorlunda, allt var fel, han hade gått igenom, sand, gräs och döda skogar, men här var det svalare än han var van vid och en massa dofter trängde på honom, där han kom ifrån fanns det inte så många djur, mest ödlor och litet annat ökenvildliv.
Han kände en doft som fick han att haja til, han luktade en stund till, den påminde honom om kärlek, om lycka varför visste han inte, det var en varg, det visste han, men det påminde inte om Virel själv, eller Midnight eller 'Han'... det var något annat, något längre bak... Bilder får upp för hans inre syn, suddiga bilder, gamla minnen, han såg en tik som sa åt honom att springa, fly ut ur öknen, hon hade luktat såhär, han insåg snart vad det var, det var Mamma-doft.

Han satte nosen mot marken och följde doften, som en blodhund och strax blev doften starkare, han såg upp och skymtade en varg litet längre bort, han kröp närmre och sniffade i luften, nog var det den doften kom ifrån. Naiv som han är gick han och satte sig precis framför den andre, doften var nästan rätt, hans minnen av den var vag, men den påminde om hans mamma, den enda Tik han träffat utom sig själv "M-mamma?" klämde han ur sig med en pipig, litet patetisk röst men insåg snart hur dumt det måste ha låtit, och ändrade "U-ursäkta mig damen, men vad heter du?" Stammade han fram och såg ner i marken och skämdes

Han log smått åt det faktum att hon inte var sur, utan hon viftade till och med på svansen, han svarade glatt på hennes fråga "Mitt namn är Virel, trevligt att råkas" han kollade ner på sina tassar, hur skulle han få fram det, hur skulle han fråga henne om 'Mamma-doften'? Han kollade sig omkring i försök att inte titta på henne "Varför luktar du som mamma?" När han sagt klart meningen tittade han in i hennes ögon, de var gula, precis som hans mammas varit, en tår letade sig fram men han sköt ut bröstet och stirrade in i hennes ögon utan att titta bort, det här var viktigt, det var han säker på

Virel vred förundrat på huvudet "men jag doftar ju inte som du? Det är Mamma-doften" han såg ner i marken och mumlade några små meningar för sig själv och endast små fraktioner var hörbara, T.ex. "Midnight... hane... Theia... Mamma" Han såg upp när han insåg att han inte lyssnade riktigt "Va? Uhmm... jo jag söker efter sanningen" sade han och tittade bort, han gillade inte att tala om det då det påminde honom om hans 'pappa' och vad denne hade gjort honom, kanske hade Midnight sagt sanningen, men det var inte möjligt... Virel hade alltid vetat att han var tik, så var det bara!

"Sanningen om vem... vad jag är" Han såg på henne igen och andades ljudligt in genom näsan "Det är Mamma-doften" viskade han igen för sig själv och log lite, hade han hittat hem? den han var?

Virel tappade chockat hakan, hans 'pappa' berättade något om att alla föräldrar gjorde så mot sina valpar, och nu sa Mamma att hon varit i samma situation som han? så då talade 'pappa' sanning, och Virel mördade en oskyldig varg? tanken slog honom aldrig att Theia omöjligen kunde veta vad hans 'pappa'g gjort och därför inte syfta på det. När han kom till insikt med sitt brott såg på sin nyfunne mamma, när hon bad honom följa med henne skakade han bara på huvudet med tårar i ögonen "Ja-Jag kan inte" Snyftade han. Han kunde inte se på Theia utan såg ner i marken med tårar rinnandes "Vad har jag gjort?" mumlade han och började strax gråta fullt ut

Virel lyssnade på hennes tröstande ord och han snyftade och slutade gråta när hon bad honom att ta sig samman, när han fick frågan varför han grät så slokades hans öron "För att jag gjort något hemskt" Sade han och snyftade "Jag har dödat en annan varg, för jag trodde att det han gjorde var fel, men du sade att alla varit i den situationen, och då var ju han oskyldig..." Hans röst dog bort och han såg snyftande ner i marken

Han hörde hennes sista mening och såg upp på henne, hon var snäll, inte alls som 'pappa' Hon var mamma, och han hoppades innerligt att han var hemma, hos en familj nu...

Virel suckade, visste hon vad hon talade om? det verkade inte som det, hade det inte varit obehagligt för henne? var det bara han som tyckte det? Han kunde ju fråga henne "Du.." hans röst dog bort och han kollade ner i marken "Ma-mamma, när går det över... När slutar pappas skratt eka i mina öron?" Han kollade in i hennes ögon, Om han bara fick veta hur hon hade klarat sig, hur hon hade blivit av med känslan av att vara smutsig, av känslan att vara utnyttjad.

Han såg upp igen, men inte på henne, nej igenom henne, han såg Savannen  "Bara vargar som älskar varandra mycket gör så" sade han, han var på savannen i sina yngre år, närmare bestämt en gång för 6 år sedan, precis när hans 'pappa' börjat med sina 'kärleksstunder' han hörde hur hans 'pappa' fnissade bakom honom och hur kände hur han sniffade på Virels bakdel, och Virel talade, inte med Theia, han såg inte henne längre "Pappa, inte nu" Pappans svar kom, men från yttre världen så verkade den komma från Virels strupe, men Virel hörde rösten och såg vargen precis som det var för 6 år sedan "men Min lilla blomma, älskar du inte pappa?" Virel svarade inte utan nickade bara med tårar i ögonen, Han kände hur pappan hoppade upp på honom, och det var då Virel kollapsade och upprepade en och samma mening, meningen som hemsökte honom i hans mardrömar "Pappa älskar dig, min lilla blomma"

(Virel säger det pappan sa, men för honom är det som att det händer där och då, sen kollapsade han framför Theia, tänkte bara förklara det)

Virel log mot Theia, dåliga saker må ha hänt honom men han kände att han kanske hittat hem, till vargar som förstod honom... han hade träffat en sådan förut, men han skulle han nog inte träffa igen...

Han kollade på Theia "Jag hoppas att du håller det löftet" sade han "Så var kommer du ifrån?" han nös och kliade nosen en stund, det var mycket kallare här än han var van vid "Är det varmt?" han blåste lite eld och kände hur hans päls reste sig av den lilla förändringen i temperatur. Han satte sig och kollade på Theia...
Mamma skulle få allt att bli bra igen, allt skulle bli bra igen...

(Kort och dåligt :/ )

Virel visste vad en flock var, han behövde en flock, han hade lämnat Savannen för att hitta en flock, kanske var det den? även om det inte var det så skulle han nog kunna stanna där. Han kände hur något kittlade hans mage och han spratt til och fnissade innan han undvek var det nu var och såg att det var en sorts växter, efter att ha blåst lite eld på dem såg han upp på Theia igen "En flock?" han såg på henne storögt och med ögon som glittrade av upphetsning "Du menar en sån där med många vargar i? Som kan beskydda mig?" Han log och fnissade litet grann, "jag skulle behöva en sådan" Han viftade med svansen och han kunde bara föreställa sig hur hans nya liv med sin nya familj skulle bli.

Virel log "Det låter bra, visa vägen bara!" Hans svans viftade upphetsat, hoppas de skulle tycka om honom för den han var trots att hans krafter kanske inte skulla komma till nytta då sand inte finns i överflöd i skogar... men-men han tror nog att de skulle acceptera honom och låta honom få vara med dem, det skulle Mamma se till!