Den ljusa valpen hade på något sätt lyckats ta sig igenom lövskogen oskadd och nu befann hon sig på den heta vidsträckta savannen. Hon hade kommit in på slätten under natten och även här hade hon haft tur. Inga av de nattaktiva rovdjuren hade hittat henne och hon hade till slut funnit en liten håla under två stora stenar där hon gömt sig för resten av natten och en bra bit in på morgonen hade hon legat där och gömt sig lyckats sova några timmar hade hon också gjort.

Solen steg sakta på himlen och värmen utanför steg i takt med den. En värme den unga valpen inte var van vid. Hennes klart gröna ögon spejade ut ur den lilla håla hon låg i. Hon tvekade lite men tog sedan mod till sig och kravlade sig ut. Värmen slog emot henne och hon flämtade till. Hon visste itne om det men henens ljusa päls gav henne ett visst skydd mot värmen. Den gröna mankammen hon hade på huvudet och i nacken gjorde dock så hon var väl synlig mot savannens bleka gräs men hennes ringa storlek gjorde att hon lätt kunde smyga i gräset utan att vara allt för synlig. Tur i oturen att vara så liten.

Efter en liten stunds tvekan så kliver hon ut i solen helt och sträcker lite på sig innasn hon ruskar av sig. Hon hade varit borta från sin mor rätt länge nu och hon hade överlevt i skogen tack vare de små gnagare som oförsiktigt kommit i hennes väg men här verkade det vara sämmre med lätta byten. Magen hennes kurrade högt och hon började röra sig fram igenom de höga gräset i hoppom att finna något att äta. Något som kunde stilla den hunger som hon kände och kanske vatten att dricka för att stilla törsten som kom smygandes i värmen.

Den lilla valpen gick emd nosen i backen och letade intensivt efter något intressant spår. Henens fokus låg helt på att hitta något att äöta och inte alls på omgivningen. En farlig syssla för en liten valp. Rovdjur kulle lätt kunna smyga sig på henne.

Dock så var den lilla utsvulten nu och hon letade intensivt efter något hon kunde tugga i sig men hittade inget. De få spår hon hittade var från natten eller äldre så hon gav upp efter en kort stund och satte sig ner i det höga gräset. Öronen slokade och hon satt med huvudet sänkt. Inte bara hungern tärde på den lilla kroppen. Törsten blev att mer intensiv och hon höjde den lilla nosen mot den klart blå himlen och den lilla rosa tungan hängde nu ur den öppna munnen på henne där hon satte och flämtade i hettan. Hon var inte alls van denna hetta.

Medan hon satt där så kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Hon saknade sin mamma och sina syskon. Hon var ensam och liten, både utsvulten och allt mer törstig. Utan att tänka sig för höjde hon nosen mot skyn och lät ett ensamt ynkligt litet yl lämna strupen. Ett desperat rop efter sin mor,.

Hon sänkte huvudet efter att ylet lämnat hennes strupe och den gröna blicken föll på hennes tassar. Vart fanns hennes mamma? Hon hörde hur något närmade sig och genast blev hon rädd och kröp ihop lite. Hade henens yl lockat hit ett rovdjur? Hon satt där hukandes och öronen veks bakåt. Mankammen reste sig lite då raggen reste sig.

Hon såg sig omkring hela tiden då en mörkare gestalt dök upp och skymde solen lite. Hon kisade lite för att e vad det var och så hörde hon en vänlig röst. Detta fick henne att slappna av lite smått. Hon såg på den bruna hanen med de udda ögonen och hon snyftade smått. Hon sträckte lite smått på sig då hon såg på hans vänliga ansikte.

Han frågade om hon var okej och hon skakade lite på huvudet. Visste inte riktigt vad hon skulle säga först. Hon reste sig upp och föröskte se sig omkring i de höga gräset. "Saknar mamma... " Hon sade detta med en låg ynklig stämma. "Och är törstig" Sade hon ännu lägre och blicken föll åter på hennes små dammiga tassar.

(Sorry råkade somna till då jag matat plutten :-P)

[ Det gör inget. :3 ]

Hon såg upp på honom då han frågade om hon tappat bort sin mor och hon nickade lite. Det darrade smått i underläppen på henne (om det nu kan göra det på en varg :-P). Hon visste inte vem denna hane var men han verkade snäll och hon hade varit ensam så pass länge nu att hon längtade efter närheten från en annan varg, närheten och tryggheten.

Hon tvekade kort innan hon tog några steg närmare hanen och snart var hon framme vid hans grova framben och hon satte sig nära honom och lutade sig lätt mot hans framben. Bara att känna att det avr någon där gav en viss trygghet även om han var en främmande hane.

Då han sedan sade att det fanns ett vattenhål nära föröskte hon sträckapå sig och se över gräset men hon var väl liten för att kunna se var det var. Hon vände de gröna ögonen upp mot den bruna hanens udda blick. "Vart?" Frågade hon lite försiktigt.

Hon såg upp på honom och lade huvudet lite på sned. Hehehs gröna ögon betraktade den bruna och sedan då han drog bort benet försiktigt reste hon sig upp och lade huvudet lite på sned. Han tog några steg bortoch vände sedna på huvudet och gav henne en uppmuntrande gest att följa med och mer behövdes det inte förrän hon skuttade efter honom och upp bredvid.

De gröna ögonen var inte lika ledsna nu och den lilla svansne viftade frenetiskt bakom henne. Hon hade lite svårt att hålla jämna steg. Han frågade efter hennes namn och hon klippte lite med öronen. "Mamma kallade mig för Izusa eller Izu" Hon sneglade på hanen lite i smyg. "Vad heter du?" Hon hade ingen aning om vem denna hane var men han avr här och han var nsäll. Dte avr de enda som betydde något för den lilla just nu.

För den lilla valpen var det inte konstigt med en så stor och kraftig hane som var så trevlig. För henne hade henens mor varit en stor varg som varit snäll jämt. Hon log mot honom då han presenterade sig som Kenai. "Fint namn" Sade hon och log mot honom.

Då de kom frma så hon kunde se vattnet skuttade hon fram glatt mot vattenytan och plumsade ner i det svala vattnet en bra bit innan hon sänkte nosen och lapade i sig de svala vattnet. Törsten släktes för varje klunk vatten. Då hon inte var törstig längre så vände hon sig om och slickade sig om den svarta lilla nosen och log mot den brune. "Gott" Henens ljusa valpiga röst var mycket gladare. Hon gick upp och satte sig bredvid den brune. Tvättade av de blöta tassarna och såg sedan ut över vattenytan. Satt nära hanen. Kände sig trygg emd någon nära.

De gröna ögonen vilade på den spegelblanka vattenytan och hon såg hur solen speglade sig. Hon satt där och plöstigt kurrade henens mage högt och hon log lite generat. Hon var så hungrig men vågade inte säga något till den brune. Han kanske skulle tycka hon var jobbig som först bad om vatten och sedna om mat.

Hanen skrattade då hon stod i vattnet och hans skratt fick henne att bli gladare och känna sig mer trygg. Tyggheten hon saknat sedan hon kom bort från sin mor. Hon hade varit ensam så länge nu. Längre än en liten valp borde och det var otroligt att hon överlevt. Hon hade funnit en vild hare för nån dag sedan som hade skadat sig så pass att hon kunnat fånga den och det var de sista hon ätit. Nu kurrade magen påtagligt och hon suckade lite.

Dåhanen frågade om hon avr hungrig så sneglade hon upp på honom och log lite. "Ja lite" Svarade hon och sedan då han sa att även han var hungrig och frågade om de skulle fånga något att äta sprack henens ansikte upp i ett glatt leende. "Ja" Sade hon och studsade upp. Svansen viftade intensivt. Hon hade aldrig varit med då en vuxen jagade, de lilla hon kunde hade hon fått lära sig själv och det avr minimala kunskaper. "Vad ska vi jaga?" Frågade hon och föröskte speja över gräset.

Kenai kollade med en förundrad blick på den lilla. Leendet höll sig stadigt, även när han fullt fokuserade på en antilop flock lite längre bort. En busig blick dök upp i hans ansikte när han gjort sitt val.
" Vad sägs om antiloper? " Leendet blottade tandraden. Hungrigt slickade han sig om munnen. Den typiska var nog att de var så snabba - Kenai var inte alls lika snabb. Han kanske kunde urskilja en individ ur flocken, för att sedan ta hjälp av sin illusion? Lite fundersamt så spetsade han öronen innan han såg bak på Izu med ett leende.

" Du kan få hjälpa mig? " Inte nog för att hon var liten och en bra storlek för att urskilja en medlem ur flocken - men också för att hon förmodligen skulle behöva det. Att lära sig jaga är ju viktigt, speciellt som en ensam valp. Uppmuntrande log han emot henne medan svansen ivrigt viftade bakom honom.
" Vi bestämmer en antilop tillsammans, sen kan du smyga på den för att få den att separera från flocken - sedan tar jag den. " Kenai såg glatt på henne, och hoppades hon accepterade hans inbjudan och förslag. Ett kort glatt skratt bubblade upp ur strupen på honom, och lite busigt knuffade han på henne med nosen. [/justify]

Hon viftade på svansne och reste sig upp. Tramade lite ivrigt då han sade antilop. Hon hade aldrig ätit det och visste inte ens vad det var för något men det lät spännande och gick det att äta så räckte det för henne. "Ja an.. Ant.. Vad de nu heter" Hon log mot honom. För henne avr det ett svårt ord.

Sedan då han sa att homn kune få hjälpa honom vek hon bak öronen och blev lite osäker. Hon visste inte vad de var för djur, hur stora de var eller hur många de var. Skulle de bli rädda för en liten valp som henne. De gröna ögonen vilade på hanen. "Tror du jag kan det?" Hon ville gärna göra som han sade men var osäker på om hon skulle kunna det.

[ Kort, men ändå. xD ]

Öronen kom fram och hon log mot honom. Hon litade på det han sade och svansen viftade igen mot honom. "Okej" Hon log stort. "Så vad är det jag ska smyga på?" Den gröna ögonen for över savannen (de lilla hon kunde se).

Den lilla valpen var spänd på vad som skulle hända. Visste inte vad hon skulle smyga på eller vad den stora brume hanen skulle hitta på men hon antog att det skulle resultera i mat och deet var nog för henne. Hon var utsvulten nu. Svansen viftade intensivt och öronen klippte på¨henens huvud. Ivrig som hon var att få visa att hon kunde nu då Kenai sagt att hon skulle klara det.

Izu var inte sen att följa efter hanen och sedan då han vek undan gräset så hon fick se djuren de skulle jaga. I hennes värld var de enorma och hon kröp ihop lite. Skulle de verklogen bli rädd för en liten valp som henne, så gick tankarna i henens lilla huvud. Då han nickade mot en som höll sig lite undan de andra så vände hon den gröna blicken mot den och nickade lite. "Ja jag ser" Sade hon lågt. Ville inte skrämma dem redan nu om det var så.

Den lilla kroppen avr på helspänn nu och hon hade blicken på den äldre antilopen. Lite undrade hon varför de skulle ta just den men hon vågade inte fråga. Kanske skulle hon fråga sedan om hon kom ihåg att göra det. Den gröna blicken föll sedan på den bruna hanen. "Vad ska jag göra?"

Den lilla tiken såg på den stora bruna hanen och log mot honom. Han var som en storebror eller kanske som en far i sättet. Hon ahde aldrig haft endera så hon visste inte hur en sådan var men i hennes tankar skulle de nog vara som denna stora vänliga hane. De gröna ögonen hade en glimt av beundran i sig. Beundran över hur snäll denna stora bruna hane var mot henne.

Då han berättade hur hon skulle göra som för att skrämma djuret nickade hon och tittade var det var igen. Att smyga runt den skulle bli en utmaning men med den bruna hanens uppmuntran så var hon säker på att hon skulle klara det. "Jag går nu" Sade hon och sedan vände hon om och började smyga iväg i de höga gräset. Hon stanande då och då upp för att försiktigt kolla efter antilopen hon skulle skrämma och snart var hon mer eller mindre bakom den. De gröna ögonen var fokuserade och hon funderade smått hur hon skulle göra nu. Hon atr sedan sats och hoppar fram så det rasslar och låter i gräset samtidigt som hon gläfser så 'farligt' hon kan.

Till sin stora förtjusning flydde antilopen från henne och bort mot Kenai. Dock hade hon inte räknat med resten av flocken som flydde från Kenai. Den lilla valpen såg med skräck hur flera av dem kom mot henne och hon kastade sig ner i gräset och kröp ihop till en liten boll.

Antiloperna rusade bort och skuttade högt för att visa hur friska de var. Valpen hörde hur de stampade ner alldeles bredvid henne men ingen trampade på henne. Hon låg kvar en stund efter det att det tystnat runt henne. Snart hörde hon dock Kenai ropa på henne och hon vågade resa sig upp. Hon lyssnade och föröskte se sig omkring men det verkade lungt så hon började smyga tillbaka mot Kenai.

Då hon kom närmare kunde hon känna doften av blod. Hon skuttade frma och så såg hon den stora bruna och den döda antilopen. Ett stort leende spelade på henens läppar. "Kenai" Sade hon glatt och skuttade frma till honom med svansen viftandes på högsta nivå.