Våren hade kommit med stormande steg. För var dag hade värmen stigit mer och mer. Snön som begravt grönskan hade tinat bort fortare än den lagt sig. Hela fenomenet var förundrade för eldarinnan – innan hon anlänt till Numoori hade hon aldrig tidigare erfarit snö. Att korsa islandet hade varit svårt, men när hon sedan mötts av berg, urskogar, slätter och mycket, mycket mer hade hon nästan glömt av den eländiga resan in.
     När eldarinnan först nått till Ötamon hade den varit frodig med vita, självlysande blommor som täckte stora mängder av undervegetationen. Sedan hade vintern kommit och lagt sin isande hand över landskapet. Precis som landet av is hon passerat så hade allt blivit vitt och kallt. Det var magiskt hur många olika aspekter det fanns att uppleva. Regn och snö hade varit en av de allra största förändringarna för henne. Men hon uppskattade den på ett sätt hon inte trott att hon kunde. Numoori förmedlade känsla av liv som hon inte visste hon saknat förrän hon upplevt den.
     Eldarinnan hade haft planer på att lämna Ötamon, men när vintern slog i verket så hade hon tvekat. Det fanns mycket hon inte visste om och att bege sig ut i en sådan främmande årstid var inget hon ville. Det var en underlig känsla att möta på något nytt och obekant, efter över 200 års levnadstid. Mycket underligt.

Solskivan var på väg ner bakom de höga träden. Ett dunkel hade lagt sig emellan de fårade trädstammarna. Månblommorna hade ännu inte slagit ut och liknade bara små, vita knoppar bland gräs- och mossbäddar.  Med skymningens mörker började fågelsångens melodier bytas ut. Ett mer påtagligt hoande ekade högt ovanför från ugglorna och kvittret från andra arter dog mer ut. Men skogen föll aldrig helt tyst. Syrsor och cikadors läte deltog aktivt i en nattliga melodin. För första gången sedan snön fallit från skyarna, kunde hon se de ett par svagt glödande eldflugor dansande. Allt i hela skogen vittnade om att halvåret av kyla hade avslutats och en ljusare tid var att träda fram.

Skymningen hade börjat lägga sig över världen och Izusa hade stillsamt kommit in på tanken om att finna en viloplats för natten. För vila behövde hon. De senaste dagarna hade huvudet varit så fyllt med tankar att hon inte kunnat samla sig det allra minsta. Det var som om hon inte hade tid för vila, återhämta sig. Ändå var hon nu så trött att hon längtade efter att sova. Kanske det skulle gå vägen denna natt.
Men att finna en plats att vila på var inte det enklaste. Visserligen fanns det väl platser lite här och var, men Izusa var noggrann. Hon ville känna sig trygg, veta att hon ostört kunde vila hela natten. Eller, som det varit de senaste dygnen, försöka vila.
Hon suckade. Hon behövde en ordentlig natts sömn.

Plötsligt blev hon avbruten i sitt sökande av den främmande doften hos en annan varg. Genast vaknade hon till liv från sitt halvsovande läge, och tröttheten försvann ur kroppen. Tänk om det var ännu en av hennes förlorade familjemedlemmar som dök upp nu? Hon ville inte hoppas på för mycket, hon var så lycklig över att ha funnit systern hon trott var död, men ändå kunde hon inte hålla undan spänningen som steg inom henne. Det vore verkligen... magiskt.

Eldflugorna dansade ovanför hennes huvud då hon smög sig närmare den främmande vargen. Oavsett vem det var, så ville hon veta. Så länge hade hon varit ensam att hon nu längtade innerligt efter sällskapet från andra.

Närvaron av en annan själ smög sig långsamt fram i hennes medvetande. Den främmande vargen verkade ha lagt märke till henne, och närmade sig nu för att undersöka. I stillhet satt Eldaren kvar, tålmodigt väntande.
     Vargen kom närmare, nära nog för henne att tala till henne – om än hon ännu inte kunde urskilja en gestalt ur skymningens dunkel. ”Mara aurë”, hälsade hon med den alltid klingande stämman. Hållningen var rak och stadig med svansen avslappnad böjd bakom henne. Öronen var alert framåtvinklade och blicken fastnålad i skuggorna bland de åldrade trädstammarna. Där fanns ingen fientlighet i hennes yttre, precis som planerat.

[Sorry för att det dröjde så mycket med ett svar!]

[Ojj, sorry för att jag inte svarat! Men helt glömt bort detta rollspel, plus haft en extrem off-period... Nu kommer dock svar.]

Den främmande vargen talade ord, ord som Izusa inte kunde förstå. Smått förvirrad över vad som sagts stannade hon upp, såg emot den främmande varginnan. Hade det varit en hälsning, eller något annat? Att döma av det lugna uttrycket i den andres ansikte antog Izusa att det inte varit ett hot i alla fall.
Med det i tankarna tog hon ytterligare några steg framåt, för att sedan åter stanna. Det var inte långt emellan dem nu, bara några få språng. 
Izusa sade inget, sekunderna passerade under tystnad, för hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Ett djupt andetag drogs, och sedan släppte hon åter ut luften.
"Var hälsad, främling."
Även om de främmande orden inte varit en hälsning, var det ändå passande av henne att hälsa. Och något var hon tvungen att säga, så varför inte?

Med den sedvanliga varma blicken mötte Eldaren främlingens. Honan verkade något förvirrad över Alassëas språk, men hälsade slutligen och hon nickade till svars.
     ”En vacker kvällning”, konstaterade hon som ur tomma intet. Kort kastade hon blickar uppåt skyn som knappt syntes bakom de tjocka lövverken. ”Inte sant?” De bruna ögonen fäste sig på den ljusa tiken igen. Samma ihärdiga lugn låg över hennes anlete.