[Trasan/ Tavar :D ]

han kom mot henne med snabba, långa steg.
-Kairo! ropade hon glädjefyllt och reste sig upp för att vänta in den stora, vackra fakargen, hennes älskade Kairo.
Han kom närmare och närmare, och för varje steg han tog växte leendet på hennes svarta läppar. Han hade kommit tillbaka till henne!
Glädjen hon kände fick henne nästan att tro att hon skulle explodera. Hennes älskade Kairo... Tillbaka...

En stor svart skugga svepte plötsligt förbi henne, och rusade rakt på hennes älskade. Den grönskande skogen runt dom försvann, och kvar fanns bara kala träd och torr jord.
Endast ljuset från fullmånen som steg på himlen tillät henne att se vad som hänt.
Kairo låg stilla på marken med tomma, kalla ögon som stirrade tomt på henne. Och lutad över honom stod en varg svart som natten själv.

Vargen vände sina blodröda ögon mot henne och log med blodet droppande från munnen.


- nej! Nej, nej, nej! skrek hon och kände tårarna rinna längs nosryggen och kinderna.
Inte kairo!
Vem som helst, bara inte han!

Hon reste sig upp på skakiga ben och såg sig förtvivlat omkring i den mörka, gamla skogen.
All dess skönhet hade försvunnit med dagsljuset, och kvar fanns bara en stor, svart massa.
Snyftande började hon att gå, men tvingades snart att stanna. Överallt låg grenar och stenar som hon snubblade över.
Om bara månen hade kunnat komma fram! tänkte hon sorgset och såg längtansfullt upp mot trädens täta kronor.
När hon såg ner mot marken igen spärrade hon förvånat upp ögonen. Hela skogen hade börjat lysa med små gula prickar som flög runt!

Thayala tvingade sig själv att tränga undan sorgen, åtminstone i en liten stund för att kunna undersöka ljusen närmare.
Nyfiket böjde hon ner huvudet mot en liten prick som landat på ett blad, men ryckte hastigt bak huvudet igen när den flög iväg.
Flugor! Det var lysande flugor som lös upp skogen med sina små kroppar! Chockat såg hon på alla de tusentals små ljusen som då och då blinkade och lös upp gröna stammar och vackra, vita blommor med sitt gula ljus.

[hon står stilla i och ser sig omkring på eldflugorna, helt koncentrerad på dom ;) Början va en dröm....]

Tavar muttrade bittert för sig själv där han gick. De röda ögonen blängde på eldflugorna som surrade kring honom. Plötsligt fick han nog, och sprang ifrån dem. Uppe på en stor, mossbelupen sten stannade han, och lade sig tillrätta.
Huvudet placerade han på framtassarna, öronen klippte till.
Blicken såg ut i mörkret, betraktade allting med ointresse.

Hans tankar fördes åter och åter igen till den svarta vampyrinnan. Hon som stulit hans hjärta. Han ville inte ens erkänna det för sig själv, och svor inombords åt att en del av honom kunde vara så svag. Så svag!
Han slöt ögonen, och tycktes försvinna. Hans svarta päls smälte in i natten.

Locura. Locura. Locura. Han morrade lågt, och rynkade pannan. Tänk på någonting annat, föreslog en röst i hans huvud. Han började nästan ifrågasätta sin psysiska hälsa. Hör man röster står väl inte allt rätt till? Ett svagt flin for över hans läppar, innan vampyrinnan syntes för hans inre syn igen. Då försvann leendet och han bet ihop käkarna tills skinnet stramade kring dem.
Musklerna i hans framben spändes vid ansträngningen att skaka av sig tankarna.

Han slog upp ögonen, och drog ett djupt andetag. När han sedan andades ut i en väsning sköt han med ren viljestyrka ifrån sig henne.
Så. Då var det gjort, tills vidare. Nu tänkte han på blod istället, och det brände till i strupen.

Hellre smärta i halsen än i hjärtat, tänkte han dystert, och slöt ögonen igen. Tänk om man kunde få sova lite...
Då lyste månskenet upp platsen.

Thayala såg sig förundrat omkring och skrattade förtjust till när de vita, ackra blommorna började glöda med ett varmt ljus.
-Åh... hon suckade när en fyllig, söt doft spred sig i luften. Ett så underbart ställe! All sorg och rädsla var som brotspolad, och Thayala såg hänfört på det vackra skådespelet runt henne med eldflugor och vackra, lysande blommor.
så underbart! tänkte hon och lade sig ner med en suck i havet av vita blommor.
Hon rullade över på rygg och såg upp mot trädens kronor, och himlen där ovanför.
Månen hade äntligen visat sig, och dess mjukt blåa ljus blandade sig med de gula, dansande flugornas och de vita, väldoftande blommornas glödande vita ljus.

Tavar slumrade till, och drömde om gamla tider.
Han står vid en sjö, och kikar ner mot vattenytan. Ett grått litet ansikte ser tillbaka på honom med lyckligt glittrande ögon. Gröna ögon, en färg inte helt olik mossa och blad.
Plötsligt får han en knuff i baken, och trillar ner i vattnet med en plask. Vattnet är ljummet och känns skönt att röra sig i. Det är så pass grunt att han bottnar. Han vänder sig om och ser Elen stå där och fnittra. Bredvid sig har hon tre vänner som ger ifrån sig förtjusta läten när de ser honom. Han känner rodnaden sprida sig över kindbenen, och höjer huvudet.
"Tavar! Elen!" hörs en feminin, välbekant röst plötsligt. Moonstone syns i skogsbrynet bakom de unga honorna. "Far har jagat, så kom hit och ät!"
Han rusar förbi flickorna och stannar framför sin mor. Hennes varma ögon ser på honom. "Kronhjort. Han fick tag i en kronhjort."

Tavar slog upp ögonen och stirrade framför sig i den nu blekt upplysta skogen. En stark obehagskänsla var det enda han mindes av drömmen.
Han slöt ögonen igen.

Hol låg tyst kvar en stund på rygg i gräset innan hon vände sig på sidan och sträckte ut benen över marken.
så vackert... så vackert... inte ett ljud, förutom vindens tysta viskande i trädens kronor hördes, och hon slöt ögonen.

Hon måste ha somnat, för hon vaknade av att Ett grässtrå kittlade henne på nosen. Thayala fnös till av den lustiga känslan och öppnade sedan långsamt ögonen.

Vampyren ryckte till när ett, för honom, högt fnysande hördes i närheten. Han lyfte blixtsnabbt på huvudet och lät den röda blicken spana mellan stammarna, och reste sig sedan ljudlöst upp.
Ett smidigt hopp rakt ut i luften, och han landade på mjuka, svarta tassar.

Tavar vandrade tyst en bit, innan han fick syn på en välbekant hona som låg och vältrade sig i mossan. Ett roat leende spred ut sig över hans svarta läppar, och han sade med den röst len som honung;
"Godafton, främling. Varför känner jag igen er?" Hans röst var lekfull och ironisk, och leendet skvallrade om saken.

Han gick fram till henne och lade en tass på hennes mage, en till synes lätt gest. Men tassen var stark och orubblig, och höll henne stabilt kvar på marken. Beröringen kändes så märklig. De levandes kroppar var varma, det visste han. Men de enda gångerna han rört vid en levande är när de dött.
Annars skulle de aldrig låta honom röra vid dem, utan genast fly. Alla flydde ifrån honom om han inte dödade dem.



(Haha... varför tycker jag det var kul? xD)

"Godafton, främling. Varför känner jag igen er?"
Thayala drog efter andan och slog upp ögonen, sekunden innan han lade sig tass på hennes vita mage.
- Tavar... sade hon lugnt och ett svagt leedne kunde anas på hennes svarta läppar.
- Så vi möts igen, nattvandrare. Hon kände pulsen öka - som alltid då vampyren var i närheten - och försökte rulla över på mage för att sedan kunna resa sig upp, men den svarta tassen höll henne kvar.

Hon suckade och såg varnande på Tavar.
- Ta bort tassen, Tavar. sade hon lågt, nästan hotfullt, och insåg plötsligt faran med att ha honom över sig.

[Världens sämsta svar, men fantasin är på noll just nu :/ ]

Vampyren tog lydigt bort tassen och ställde ner den mjukt på marken bredvid henne. Huvudet tippades på sned och ett rävflin lekte på hans läppar.
"Vad gör du egentligen?" frågade han roat.
De röda ögonen smalnade en aning av leendet och glittrade i månskenet.



(Varför ser jag bara Patch när jag försöker rolla Tavvie? Irriterande. Och ja, det blev kort. Vill lägga min energi på boken just nu<3)

När han tagit bort tassen tillät hon sig att slappna av, och ett litet leende spred sig på hennes läppar då han roat ställde en fråga.
"Vad gör du egentligen?"
- Jadu... Vad ser det ut som att jag gör? undrade hon och lade sig på mage med frambenen korsade framför sig.

Hon lade huvudet på sned och hennes lugg föll bort från ögat.
- Vad gör du här förresten?

(Slarvigt ihopkladdat - har bråttom i säng för ska upp tidigt. ^^')


Tavar log, märkligt nog ett vänligt leende. Sällsynt.
"Jag letade efter-"
Plötsligt stelnade han till, och leendet föll från hans läppar. Han sjönk ihop på marken, med framtassarna på huvudet, och knep ihop ögonen.
Nosen rynkades och munnen blottade tänderna i ett grin av smärta.
Han andades häftigare för varje sekund som passerade, och djupa morrningar stöttes fram ur hans strupe. Det ryckte svagt i hans kropp.
Det kändes som om någon skar genom hans huvud, som om en osynlig kraft försökte krossa honom. Ljudet gjorde så ont att han inte kunde tänka, annat än på det. Det var ett så högt ljud att endast vampyrer kunde uppfatta det. Plötsligt blev det kallt, och syretillförseln ströps. han slutade enkelt att andas, och blev stilla. han kunde inte röra sig alls. Han kunde inte öppna ögonen. Det var svart.




Milivoj. (Ja, jag fick joina med honom.)


Den unge hanen strosade lugnt genom skogen. Det var en magnifik plats, och eldflugorna dansade ovanför honom.
Då kände han dofter som inte hörde hemma där. Främmande varghona.
Snabbt travade han iväg mellan stammarna.

När han fick syn på dem kisade han med sina klara, röda ögon. Två stycken? Det var underligt.
Honan var där - hon låg på marken och såg upp mot den andre. En hane, lika svart som Milo och säkert i samma ålder också - log mot honan.
Hanen var vampyr.
Milivojs försvarsmekanismer sattes genast igång.
Han attackerade nästan utan att tänka - och uttstötte det högsta, mest pipande ljud han kunde uppbåda. Han själv kunde knappt höra det, även fast han hade väldigt känsliga öron som ljudkraftsvarg.
Sedan lät han vampyren täckas av is. Ett tunt, ogenomträngligt lager som formade sig efter minsta muskel på främlingens kropp.
Isen stelnade med ett knakande läte och det blev tyst och stilla i gläntan.
Milo backade tyst, stod och väntade bakom ett träd. Hans vingar frasade svagt, så han höll dem så stilla ha kunde och väntade med andan i halsen.
Fast sedan ångrade han sig, smög fram huvudet och kikade på honan.
"Det är bäst du ger dig av. För din egen skull. Lita inte på ett ord av vad han säger - allt är lögn. Han är en lögn. Stick medan du kan!"

"Jag letade efter-"
Thayalas leende ersattes snabbt av en bekymrad, och aningen oroad min. vad hände?!
Hon reste sig fort och svepte med blicken runt sig. Men det fanns ingen där.
- Tavar?! Vad är det som händer?! undrade hon oroligt.

Hon såg hur vampyren stelnade, nästan som att han frös mitt i en rörelse. En kall doft omslöt honom.
- Sluta! Du gör honom illa! skrek hon ut i skogen. Hon misstänkte starkt att det var en främmande varg som gjorde så här mot vampyren, vad skulle det annars vara?

"Det är bäst du ger dig av. För din egen skull. Lita inte på ett ord av vad han säger - allt är lögn. Han är en lögn. Stick medan du kan!" rösten hördes från ett träd i närheten, och Thayala vände dit blicken med ett ryck. En hane stod bakom trädet och såg på henne och Tavar.
-Du! morrade hon och gick ilsket mot främlingen.
- Sluta! Låt honom vara! Du vet ingenting om honom! Hon drog upp läpparna över tänderna i en ilsken morrning samtidigt som en stark vind började dra i trädens grenar.

Milivoj:

Han lät ljudet tystna, och isen smälta. Sedan lyfte han och flög därifrån.

Tavar:

Plötsligt tystnade det hemska ljudet, och han kunde röra sig igen. Han reste sig upp, morrade till och susade därifrån utan ett ord.

(AVSLUTA DU. Jag vet att det är kort - det är meningeeen)

Dom bara... försvann!
Förvirrat såg hon sig omkring och sökte med blicken efter de båda hanarna som försvunnit så fort. Det fanns inte ett spår av dom någonstans.

efter en liten stund gav hon upp och lade sig ner på samma ställe som tidigare för att få lite sista vila innan solen steg upp och det var en ny dag.

[AVLSUTAT! väldigt kort detta också... och dåligt x) ]