Stjärnornas klara ljus var inte nog för att tränga igenom lövverket, och Lövskogen låg därför i mörker. Det var dessutom nymåne. Alla tidigare kvällar hade varit ljusare än den här, vilket var varför Blair tog chansen att sova just ikväll. Det var ett desperat hopp om att mörkret skulle skydda honom mot sin förföljare. 
   Naturligtvis hade han kunnat söka skydd i trädtopparna om han så velat, men det skulle inte ha hjälpt honom. Han visste redan om att hon kunde klättra. Eftersom hon verkade föredra det som sin färdväg, så tänkte han inte ge sig upp dit, där han inte var säker på sig själv. Nä, marken tänkte han stanna på.
   Blair låg i en liten boll intill ett kraftigt buskage. Det erbjöd honom skydd mot vind och väder, men också kamouflage i nattens färglösa mönster. Han var verkligen, verkligen paranoid. Kanske var det den hårda uppväxten, kanske berodde det bara på hur han var. 
   Oavsett så sov han. Visserligen en lätt sömn, men ändå sömn. Bröstkorgen hävdes upp och ned i lugna andetag. Bakom ögonlocken irrade den gröna blicken. Han sov alltid med förvarningen påslagen i bakgrunden, för att bli väckt om något skulle närma sig. Det hade räddat honom ett flertal gånger. Nu hintade den om mörk päls och en välbekant röst.
   Fakargen morrade i sömnen, och flöt i en enda smidig rörelse upp på fötter. Han var knappt vaken när han genast intog försvarsposition, och letade med blicken efter sin motståndare. En mörk skepnad rörde sig bara en liten bit bort. Blair blottade tänderna, men kände sedan igen gestalten.
   Mycket tveksamt rätade han på sig.
   "Tavar?"

Kroppen rörde sig, trodde han åtminstone. Det var svårt att avgöra när alla sinnen var så avtrubbade. Att säga att han var törstig hade varit en grov underdrift - han var bortom törstig. Han hade gått från att vara törstig, till utsvulten, till... vad nu detta var. Han gick inte såhär länge utan att dricka. Inte vanligtvis. Detta var inte normalt för honom. Och vems fel var det? Hans eget. Han hade varit dum nog att tro att han kunde övervinna förbannelsen att vara ett nattens barn genom att vägra dricka. 
Han kunde inte minnas sitt senaste byte. 

Han vandrade som i en dimma - en röd dimma. Han såg inte mycket, allt var färg och form. Inget konkret. Alla andra varelser var bara varma kroppar fyllda med blod - han hade passerat många, särskilt vargar. Han visste att de kollade på honom när han släpade sig förbi, skamsen. Svag. Ett skrattretande exempel för alla andra av hans sort. Detta är vad som händer om ni trotsar er natur, slavar. Han hade börjat undra om han var döende. Både förtjusning och skräck hade fyllt honom vid tanken. Tänk att äntligen få dö... men han var samtidigt livrädd för vad som väntade honom. Han ville inte dö. 

Han gick och gick. Det var mörkt, kallt. Vinter. Vanligtvis hans favoritårstid på grund av mörkret - fler timmar han kunde spendera ute. All kraft gick åt till att hålla sig i rörelse, han ansträngde sig hårt för att inte helt enkelt falla ihop. Han visste inte om han skulle kunna ta sig upp igen om han föll. Han insåg att hans ben skakade och om han haft blod skulle hans hud blivit varm av skam. Det var för sent att gå tillbaka till sin sanna natur nu - han var för svag för att jaga. Han undrade hur länge han skulle kunna vandra innan kroppen stängdes ner totalt. 

Genom dimman hörde han en röst.
"Tavar?" 
Vampyren stannade, benen skakade fortfarande. Huvudet hängde. Blicken var dimmig, ofokuserad. 
"Skada mig inte." bad han tyst.

Blair blev uppriktigt förvånad. Visst var det Tavar, men det var inte vampyren så som Blair mindes honom. Nej, det här var mer ett skal av den Tavar som Blair mött i bergen. Vampyren stönade lågt, ord, insåg Blair.
   ”Skada mig inte.” Blair stirrade på honom. Han stirrade tills det kändes som om ögonen skulle ploppa ur skallen. Det var patetiskt att se sin… vän? såhär. Inte för att Blair kunde döma honom, dock. Hade han haft ett enda uns mindre självkontroll hade han också sett ut sådär.
   ”Vad har hänt med dig då?”, frågade han lågt och hukade sig ner bredvid vampyren. Pälsen såg livlös ut, och stramade runt nosen, som om den krympt ihop. Fakargen var inte ens säker på att Tavar kunde se honom.
   Blod, insåg han plötsligt. Tavar kunde inte ha druckit blod på länge. Baserat på det lilla Blair visste om nattens barn, så var det livsnödvändigt. En vampyr som inte kunde få i sig blod skrumpnade ihop till ett skal, ynkligare än en nyfödd valp. En morbid del av Blair roades av ironin i situationen, men han sköt snabbt undan den. Sanningen var att Blair faktiskt inte önskade Tavar något ont. Tvärtom, så var vampyren en av få som Blair faktiskt kunde kalla… en vän? Han var inte säker. Fakargen var inte van vid vänner.
   Tavar skulle behöva blod för att någonsin kunna resa sig igen, och i nuläget skulle han aldrig kunna skaffa det själv. Blair litade inte nog på den andres självkontroll för att ge sitt eget blod. Bara ett alternativ återstod.
   ”Jag kan inte fatta att jag gör det här”, muttrade fakargen och rätade på sig. Han tittade ner mot sin vän. ”Stanna här.” Ett litet flin drog över de mörka läpparna, men var lika snabbt borta.

ALLT FÖR EN VÄN

Munnen var tjock av blod när Blair kom fram. Han hade försökt täppa till med tungan, men det hade bara delvis hjälpt. Eftersom tikens – Diversea? – ljusa päls skymde hans synfält försökte han så gott det gick att navigera sig fram. Något knöligt under hans tass visade sig vara Tavars svans. Blair brydde sig inte. Han använde bara det som riktlinjer till var han borde dumpa kroppen.
   Diversea slog i marken med en hård duns. Blodet började spruta, fortfarande varmt.
   ”Ta för dig”, mumlade Blair och satte sig ner.

Rösten talade igen. Fler ord. Han hade svårt att urskilja dem och fick anstränga sig för att förstå dess innebörd. Det enda han uppfattade vad orden "Stanna här." 

Stanna här. 

Hans ben gav upp och han sjönk ner på marken. Stanna här. Ett litet leende ryckte i hans mungipor. Han ville skrika åt rösten.
Vad har jag för val?
Hans lungor orkade inte, hans mun formade inga ord, men ropet rungade i hans skalle. Hela kroppen värkte. Han hade aldrig varit så här svag. Han slöt ögonen och spetsade öronen, väntade på att den där rösten skulle tala igen.

Det var tyst.

Han väntade. Sekunder blev till minuter och snart kunde han inte urskilja dem från timmar. Tiden försvann, han levde som i ett vakuum. Han tynade bort, och orkade inte bry sig längre. Han visste att han inte hade lång tid kvar att finnas. En slags blandning av förtvivlan och lugn fyllde honom. Han förvånades av det faktum att det sista han skulle tänka på var... Elen. Hans syster. Ett ansikte han inte tänkt på under åratal blev synligt. Hennes päls och milda ögon. De få gånger hon hemsökt hans tankar hade det alltid varit samma scen som bubblat upp till ytan; sista gången han såg henne. När hon stod i öppningen till sin lya med valparna bakom sig och han hotade dem till livet, med rödglödgade ögon och hud som aldrig mer skulle känna solens strålar. Hon hade undrat vad som hänt med honom, vad som var fel. Hade hon insett att han blivit biten av ett nattens barn? Att orden han spottat ur sig inte varit hans egna? Han skulle aldrig få veta. Han skulle aldrig få säga förlåt. Hon måste dött av ålder för länge sedan vid detta laget. 

Hans tankar stördes plötsligt av ljud och doft. Sinnena var fortfarande för svaga för att vara användbara. Han kände sig som en nyfödd valp och ett dött lik på samma gång. Han kände något trycka på hans svans, som om någon klev på den. Han slog upp ögonen och höjde huvudet från marken, vilket tog mycket av hans krafter. Ljus päls framför honom. Varm, röd vätska skvätte på honom. Han hann inte tänka, hann inte reflektera över vad som hände. Hann inte göra några val, eller ens förstå vad han gjorde. Kroppen tog över, själva roten i hans natur skälvde. Plötsligt var hans käftar runt något varmt, hans tänder nersjunkna i det. När den första droppen vidrörde hans tunga lyste de dimmiga ögonen upp av ett grönt ljus. Han drack girigt, förvandlad till en best. Han kände styrkan komma tillbaka ju mer han fick i sig, reste sig snart upp utan att för ens en sekund släppa sitt byte. Hans käftar var järn, världen runt honom mjuk. Hans skrumpna, toviga päls slätades ut, blev vacker och glänsande. Musklerna under den svällde, revbenen syntes inte mer. Han blev vacker igen, ännu ett vapen att använda i jakt när man tillhörde natten. 

När bytet var tömt på blod helt och hållet släppte han det med en duns och höjde huvudet. Ögonen slöts och han släppte ut en nöjd suck. Blod droppande från hans haka. Plötsligt var alla sinnen knivskarpa, världen runt honom så oändligt glasklar. Han hörde allt, kände alla dofter, kunde ta sig var han ville. Han var fri så länge han förblev en slav. Han var ett nattens barn.

Med samma morbida nyfikenhet som han alltid ägt, såg Blair på medan Tavar sög i sig blodet. Vampyren påminde honom om hur plantor i Kawazatri desperat sög till sig allt solljus de kunde komma åt. Det här däremot... Förändringen var anmärkningsvärd. Under den korta stunden som Tavar drack verkade hans kropp återgå till sin vanliga form. Han såg åter stark ut, vacker rent av.
   Vampyren släppte Diversea, och såg upp. Det droppade blod från den bleka hakan, men Blair valde att inte nämna det. Han var rätt säker på att han såg lika illa ut själv - även om det var hans eget blod. Tavar hade slutit ögonen, och Blair var inte säker på att vampyren var medveten om hans närvaro. Fakargen såg till att snabbt åtgärda detta.
   "Nöjd?", frågade han med en snett flin. "Om du vill ha mer så får du banne mig jaga själv."

Det plötsliga ljudet av rösten - samma röst som förut - fick honom att haja till och vända sig åt det håll den kommit från. En brun, bevingad hane stirrade tillbaka på honom och flinade. Vampyren gick fram till honom och nosade i hans päls. Varför kände han igen detta byte? Han nosade i pälsen på hans sidor och hans hals, cirklade runt honom ett par varv och granskade honom. Det var så bekant. Så irriterande bekant, likt en klåda i hans medvetande. 
Han stannade rakt framför det bruna bytet med nosen bara ett steg ifrån dennes och stirrade stint in i dess ögon. Så fulla av liv. 
Han hörde det levande hjärtat banka innanför dess revben, kände kroppsvärmen, något han själv saknade, stråla ut från dess hud. 
Sekunder av tystnad passerade medan han stirrade in i de där ögonen och rannsakade sitt minne efter en ledtråd om varför han kände igen denna. Han hade sett så många, varför just denna?
"Jag... känner igen dig."

Tavar hade, precis som tidigare, ingen uppfattning om vad en privat sfär var. Lyckligtvis så brydde sig Blair föga om sådana saker. Han stod stilla när vampyren nosade på honom. Lugnt mötte han vampyrens glödande ögon när denne stirrade honom i ögonen. Tavars ögon var lika gröna som hans, men hade en onaturlig glöd.
   "Jag... känner igen dig." Blair slutade inte le, men såg en aning skeptisk ut.
   "Känner igen mig? Jag trodde vi var vänner!" Ordföljden kändes konstig, ovan, i munnen, men Blair låtsades inte om det. "Blair, om det väcker några minnen?"

"Känner igen mig?" sa vargen. "Jag trodde vi var vänner!"
Tavar blinkade dumt. 
"Blair, om det väcker några minnen?"
Vampyren visade inte hur förvånad han egentligen blev över de orden. Han bestämde sig för att ge vargen det enda faktum han alltid vetat varit sant. 
"Tavar har inga vänner."

"Tavar har inga vänner." Blair kände igen det där alltför väl. Vampyren hade lika gärna kunnat byta ut Tavar mot Blair - det skulle ändå varit sant. Fakargen kände en svag irritation över vampyrens förlorade minnen, även om det inte var riktat mot Tavar.
   "Kom igeeen!", stönade han uppgivet. "Det här börjar bli pinsamt. Du får det att se ut som att jag är värsta desperata tönten efter vänner!" Återigen var det Blairs stolthet som hindrade honom. Hade han inte varit så stolt, så hade han varit pinsamt desperat efter en vän, partner - något, som kunde hålla honom sällskap när det gjorde som ondast i bröstet. 
   Trots att Blair stod och samtalade med ett av Nattens barn, samtidigt som blodet stilla droppade ur flertalet sår, så kände han sig lugn. Det här var något som var bekant, och hans trasiga själ klamrade sig fast vid allt som kunde kopplas tillbaka till Occultos.
   Som fakargen konstaterat flertalet gånger: han var verkligen ingenting utan dem.

Tavar lyssnade till hanens ord. Han rynkade pannan. Det var tydligt att denna varg var någon han träffat förut, och att hans brist på minne gjorde denne frustrerad. Han bestämde sig för att gräva djupare i sitt minne. Efter att ha tagit ett par steg bakåt vände han bort huvudet och såg så långt ögonen nådde. Blicken blev ofokuserad, han vände sig inåt, in i sig själv. Han började med att minnas vad han gjort innan han druckit detta byte. Han mindes en lång tid av törst, av svält. Han mindes tid innan det helvetet startade, han mindes sitt beslut om att trotsa sin natur. Han mindes möten, ansikten flög förbi. Minnena slungades förbi fortare och fortare, han gick igenom vartenda ett. Plötsligt stannade karusellen och minnet av denna hanes röst ekade i hans huvud.

Om du någonsin vill ta en kort paus från att vara fruktad kan du ju kalla på mig. Vi kan... jag vet inte, käka sten? Fånga fisk?

Tavar kom tillbaka till ytan, blev medveten om nutiden. Han vände tillbaka huvudet mot hanen och mötte hans blick med en ny vakenhet, ett nytt intellekt. Vass istället för dimmig. Alert.
"Blair..." sa han allvarligt. Sedan spred sig sakta ett leende över hans läppar som blottade de vassa huggtänderna.

Äntligen, äntligen, verkade Tavar inse vem han var. Blair andades teatraliskt ut. Leendet matchade vampyrens.
   "Ja alltså, du tog mina ord till en viss överdrift, men ändå!" Blicken mötte stadigt vampyrens gröna. "Det är kul att se dig igen, typ."

"Det är kul att se dig igen, typ." sa Blair.
Tavar höjde roat ett ögonbryn.
"Typ? Kom igen, du älskar det." flinade han. 
Han var sig själv igen.

Något vitt i ögonvrån fångade hans uppmärksamhet. Han vände ansiktet dit och såg bytet han tömt.
"Vem drack jag den här gången?" Han gick fram till liket och puttade på det med tassen så att det rullade över och ansiktet blottades mot skyn. 
"Aha!" utbrast han. Han var förvånad, men road av ironin. "Diversea, hm?" Han böjde sig ner och placerade en lätt kyss på hennes panna. Utan att lyfta huvudet, med nosryggen pressad mot hennes ansikte, sade han lågt; "Den som spar, han har... sannerligen." Om han ändå vetat att de orden skulle rädda hans liv!

Tavar hade visserligen en poäng, men Blair låtsades inte om den. Istället såg han på när vampyren gick fram till den blodtömda kroppen.
   "Vem drack jag den här gången?" Blair öppnade munnen för att svara, men Tavar hann före. Förvånat såg fakargen på sin vän. Hur kunde han veta tikens namn? Blair hade då inte sagt det. Kanske var det underliga vampyrkrafter. När Tavar lutade sig ner ansträngde sig Blair för att höra vad han sa.
   Det verkade som om de hade träffats förut, åtminstone på vampyrens ord. Blair nickade fundersamt för sig själv, men gjorde en grimas när han kände hur såret vid ansiktet smärtade. Blodet hade torkat, men han misstänkte att minsta rörelse skulle få det att gå upp. Det såret var inte så farligt, det var såren på buken som smärtade mest. 
   "Hon bet-" Blair avbröt sig. Han hade tänkt säga att hon bitit honom i ansiktet, men insåg snart att det inte stämde. Det var den första, hans förföljare, som orsakat honom alla sår och bett. Diversea hade bara förvärrat de flesta. "Nä, det var den första. Men hon slogs!"

Tavar höjde huvudet från tiken medan Blair pladdrade - något denne verkade ha för vana att göra. Vampyren kastade en road blick mot hanen innan han började gå iväg. Han slickade nospartiet rent från blod medan benen sattes i rörelse, travade muntert fram mellan stammarna medan träden kastade mönster av skuggor över hans päls i månskenet. När han märkte att Blair inte gick bredvid honom stannade han upp och såg sig över axeln.
"Kommer du, eller? Jag är knappast mätt än."

"Kommer du? Jag är knappast mätt än." Blair fnös. Visst, Tavar kunde knappast ha ätit på länge, men det måste väl ändå finnas fysiska begränsningar på hur mycket blod man kunde dricka på en kväll? Blair bestämde sig för att inte kommentera. Han var ju trots allt ingen Nattens-barn-expert.
   Fakargen travade ikapp vampyren, och flöt smidigt fram vid hans sida. Mörkret triggade igång träningen, och han rörde sig instinktivt tyst, undvek kvistar och liknande. 
   Det ledde till att de båda tog sig fram tysta som natten själv. För en gångs skull sa Blair inget, han lät den bekväma tystnaden hänga i luften.
   Tack vare fakargsblodet ägde Blair skarpa ögon. Han kunde se en skepnad mellan träden, en gråvit varg som lugnt andades in och ut. När de tyst kom närmare kunde han urskilja bruna nyanser i pälsen. Doften som hängde i luften talade om att det var en hane.
   Blair såg mot vampyren.
   "Jag har dödat tillräckligt ikväll", sa han och skakade på huvudet. I vanliga fall hade han nog bett om att få döda hanen, mest för träningen, men ikväll... Nä, Tavar fick ta hand om det. "Sköt det."

Tavar såg på den främmande vargen och stannade upp. Denne vände sig överraskat om när Blair, som stod bredvid vampyren, talade.
"Jag har dödat tillräckligt ikväll." sa Blair. "Sköt det."
Främlingens ögon vidgades. 
"Vilka är ni? Och vad-"
Han hann inte avsluta meningen innan han låg nertryckt i snön med vampyrens käftar runt strupen. Tavar hade rört sig så fort bara vampyrer kan, då de blir likt suddiga skepnader i luften. Det var en skonsam död, han hade inte sett det komma och kunde inte känna någon smärta nu. Tavar drack medan hanens ögon stirrade tomt, han var inte längre där. När Tavar var färdig släppte han hanen, slickade blodet från nosen och vände den lysande - nu ännu mer glödande än innan - blicken mot Blair.

"Är du säker på att du är helt frisk i huvudet?" flinade han med blodiga tänder. Flinet försvann, han slickade bort det sista av blodet och gick tillbaka till den bevingade hanen.
"Jag menar... De flesta skulle bli obehagade av det här. De flesta skulle inte vilja vara vän med någon som jag."
Blair var inte en av de flesta, å andra sidan.

Mordet som utspelade sig framför Blair gav lika lite effekt som om en fjäril fladdrat förbi. Han kunde lika gärna stirra på ingenting, så uttryckslöst var hans ansikte.
   Tavar återvände, och hans ord fick Blair att skratta. Det var ett lågt, men genuint roat skratt. Hur kunde vampyren inte uppfattat hur rubbad Blair egentligen var? Hur kunde det ha undgått honom att Blair verkligen inte var frisk? Trots att han inte visste om han ville visa sanningen, så sa han den ändå.
   "Skämtar du eller? Jag hade ihjäl två vargar inatt för att du skulle få något att äta. Du kan lita på att jag är lika störd som du."

"Skämtar du eller? Jag hade ihjäl två vargar inatt för att du skulle få något att äta. Du kan lita på att jag är lika störd som du."
Tavar stirrade på Blair. Av någon anledning hade han inte reflekterat över hur Diverseas kropp hamnat framför hans nos tidigare. Blodet hade varit hans räddning... och det var Blairs förtjänst. Han insåg vad detta innebar.
"Du räddade mitt liv." All skämtsamhet hade lagts åt sidan, hans röst var fullkomligt allvarlig. Visste Blair vad detta innebar? Och varför i hela friden hade han räddat honom över huvud taget? Det var inte många i landets historia som räddat livet på en vampyr, så ämnet var inte något folk diskuterade. Men Tavar visste.
"Jag är skyldig dig nu." sa han lågt. Han undrade vad Blair kunde önska som var under vampyrens makt. "Säg bara orden, så gör jag vad du befaller. Din önskan är min lag... och så. Men tänk dig noga för innan." Skulle Blair ge honom en önskan nu eller skulle han spara den till den behövdes? Han visste inte, utan väntade bara spänt.

Det plötsliga skiftet till allvar fick Blair att skruva på sig. Han ogillade situationer som inte var allvarliga på hans villkor. Även om fakargen inte tvivlade på att han kunde hantera dem, så förde de alltid med sig ett visst obehag, och en stark längtan att skämta bort allvaret.
   "Jag är skyldig dig nu." Blair lyssnade. Trots att vampyren varnade honom för att handla utan eftertanke, så hade hanen lust att bara be Tavar att hämta en fin sten, eller liknande. Han tyckte inte om tanken på att vänner skulle stå i skuld till varandra.
   Men den praktiska delen av honom hejdades sig. Här stod en av Nattens barn, och gav Blair en av sina tjänster. Det var ett kraftfullt vapen som få kunde nyttja.
   Blair fuktade nosen och samlade tankarna.
   "Det finns ingenting jag önskar just nu som ligger i din makt." Såvida du inte kan återskapa och uppväcka en hel flock. "Men det kommer säkerligen dyka upp något i framtiden, och då vet jag vem jag ska söka upp." Han andades ut genom nosen.
   "Jag borde bege mig tillbaka till min sovplats", sa han, och syftade på den han använt flera dagar i rad, inte den tillfälliga han använt under kvällen. "Det finns en skyddsängel där som väntar." Åtminstone hoppades han på det. Flera dagar i rad hade tillbringats på samma sätt: Ronia i trädet, han på marken. De hade inte utväxlat några ord. Blair lät sig inte luras av sig själv. Trots att han sov bättre med henne i närheten, så visste han att det inte skulle hålla länge. Ronia tyckte inte om honom. Hon skulle snart tröttna på att vakta honom.
   "Du får lova att ta bättre hand om dig själv, Tavie." Blair log snett.

Vampyren lyssnade på svaret. Blair hade ingen önskan för tillfället, men skulle söka upp honom i framtiden om han skulle behöva det. 
Tavar tvivlade inte på att det skulle hända - Blair var pladdrig, oförsiktig, och en dag skulle han nog hamna mellan någons käftar. 
Blair konstaterade att han skulle lämna honom och bege sig tillbaka till "sin sovplats", var nu det var. 
"Det finns en skyddsängel där som väntar" lade denne till. Tavar såg oförstående ut. Han bestämde sig sedan för att han inte brydde sig, och skakade av sig orden.
 "Du får lova att ta bättre hand om dig själv, Tavie."
Tavar höjde förvånat på ögonbrynen när Blair gav honom ett smeknamn. Ett sådant hade han aldrig haft. Eller kanske, när han var liten, men det var en annan tid. Det var sånt som man fick när man hade folk som brydde sig om en. Brydde sig Blair om honom?
"Öh... du med. Eller nåt." svarade han smidigt. "Hejdå."
Han försvann in i det svarta mörkret.



(Avslutat)