Morgonsolen skulle inte upp än men himlen blev på något sätt ljusare. Melamory har alltid velat se den tiden när det blev soluppgången. Eller fel. Hon ville inte se hur solen kommer upp på himlen, det har hon sett flera gånger innan utan hon ville fånga det ögonblicket då natten slutade vara natt och blev morgon istället. Nu satt hon och väntade på den tiden. Hon var i sin naturliga valpform. En tanig ung varelse med nötbrun päls, ganska lång, och en vit bläs över huvudet. De uddafärgade ögon såg ut över himlen. Hon tänkte att det blev morgon när man inte hade mer krafter att vänta ut natten. När man rent själsligt behövde en ny dag. Kylan hade väckt Melamory i precis rätt tillfälle, som vanligt så fick hon alltid sin naturliga form när hon sov och har därför ännu inte bestämt sig i vilken form hon ville spendera dagen. Hon hade sovit under en mycket ensam buske hon fann på vägen och kände sig därför mer skyddad än annars. Slätten har varit som ett öken, men nu var den vacker. Snön glänste och nästan lyste under den blåa himlen och Melamory var i sin allra lyriska stämning.