[Kolla in den fantastiska titlen!]

Slätten var väldigt fin. Det var ganska varmt runt omkring. Tillräckligt för att det inte skulle finnas någon frost från natten utan endast dagg på det höga gräset. Vitnos satt under ett träd, tillsynes halvsovandes, och tittade ner på den nu slitna trädockan som vagt såg ut som formen av en varg. Den hade fyra ben, en tjock hals och en svans. När han var liten var den så stor att bära runt på, nu var det desto lättare, faktiskt nästan så att den var lite för liten nu när han växt. Han funderade på om han kunde göra en ny. Men han visste inte riktigt hur. Och han hade haft just denna så länge. Han fnös till över hur sentimental han lät och satte tassen på den lilla vargfiguren. Han drog den närmare till sig. De långa öronen spetsades när han böjde sig ner och tog upp den i munnen.
Han var lite väl synlig här. Hans vita päls stod ut mot trädets bark och han ville inte stanna nu när solen gick upp och reflekterade honom mer. Det var ändå dags att fortsätta vandra. Vart han skulle visste han inte, han visste bara att han inte hörde hemma där han nu befann sig.

[Paxat Vit]

Vit tyckte mycket om att sjunga. Hon hade, som de flesta vargar egentligen, en fin sångröst, och om än hon aldrig hade vågat sjunga runt sina syskon eller mamma, så hade hon ofta sjungit för sig själv under de oberäkneliga nätter spenderade utanför lyan när de andra sov. Ibland nynnade Mariotte med till de välkända tonerna, men för det mesta lyssnade hon bara på, sände ut en varm känsla av tillfredsställelse. Vid sällsynta ögonblick kunde hon sjunga med, men det var ovanligt. Hon föredrog alltid att bevaka på avstånd. Hon bevakade mycket på avstånd numera.
  Det var en tid sedan Vit hade tappat bort sina syskon, och ännu längre sedan Blue hade lämnat dem. Nu när hon vandrade slätten fram badad i ett gyllene morgonljus så kände hon sig inte riktigt lika ensam, när hon hummade i takt till en gammal vaggvisa modern hade sjungit när de inte kunnat sova. Den handlade om månblommorna i det sköna Ötamon, hur de drack in månens sken och bildade sig en egen källa av ljus; nästan som Vits egen päls gjorde under klara nätten. Det var en vacker sång. Hon hade alltid älskat den. De familjära tonerna gjorde nästan att det kändes som om Valkyrian och Varya fortfarande vandrade bredvid henne.
  "Tror du att de letar efter mig?", undrade Vit i tanken.
  "Tror du inte att de letar efter dig?", svarade Mariotte.
  ".. jo, självklart, men -"
  "Då letar nog dina syskon efter dig, ska du se", avslutade Mariotte, och Vit suckade tankfullt. Hon höjde blicken från marken och såg sig om, som att hon förväntat sig att få syn på sina syskon stående ute på gräset. Det gjorde de självklart inte. Däremot fick hon syn på någonting annat - en vit gestalt, i skarp kontrast mot ett träds mörka bark.
  "Åh", sade Vit, och stannade till. En tanke hade dykt upp i huvudet - Ceylon. Hade han hetat Ceylon? Hon trodde det. Den som letade efter en röd tik. Kanske hade den här främlingen sett Valkyrian och Varya? Om hon nu bara frågade så som Ceylon gjort.. Ungtiken vred öronen osäkert bak mot hjässan, drog ett djupt andetag för att samla sig, men spetsade dem igen när hon såg den vite plocka upp någonting från marken och börja röra sig bortåt.
  "Ah, nej", andades Vit för sig själv, och fann sedan sig själva ropa "Vänta, snälla!", och satte av i riktning mot den andre. Oron fladdrade till i maggropen, men hon vägrade gå miste om en chans att hitta sina syskon. Hon måste våga fråga. Måste. Någonting annat fanns inte.
  "Ursäkta!"

[ÅÅÅH påminner mig om "Morning of Lights", andra rollet jag hade på Numoori någonsin sommaren 2014, Cerulean <3]

[Då rollspelet stått stilla i nästan 8 månader så ser jag det härmed som avslutat. Vill du fortsätta när du kommer tillbaka så kan vi gärna göra det. Avslutat!]