Solen stiger bortom horisonten och snart är öknen brännande het igen. Den stora svarta hanen hade valt att stanna kvar på denna plats en stund till. Öknar är trots allt platser han föredrar. Han älskar hettan. Men han håller sig fortfarande utanför det revir som finns här. Han har märkt ut gränsen i sitt sinne för att inte omedvetet göra intrång. Sanden under de breda tassarna är en skön känsla. Hanen ger ifrån sig ett lätt kurrande innan han lägger sig ner i sanden och rullar lite. Sanden river skönt i den svarta pälsen.

Men snart upptäcker han ett annat sinne som närmar sig. Hanen blir stilla. Rullar sedan runt på mage och ställer sig upp. Han håller sig fortfarande utanför revirgränsen. Den röda blicken söker över området. Försöker finna något att lägga blicken på. Den svarta svansen sveper till bakom honom men blir sedan stilla mot hans bakben. Öronen står spetsade på huvudet och det darrar lätt i nosen när han försöker fånga upp någon doft han kan placera.

[Kort. x3]
[Pax till Elyn]

Elyn vandrade i utkanten av den för tillfället svala öknen. Under natten brukade all värme försvinna, för att sedan komma tillbaka onådigt stark nästa dag. denna natten ahde Elyn inte varit i reviret hela tiden utan hållit sig i utkanten för att slippa se eller tala med de övriga flockmedlemmarna. Hon trivdes bäst själv helt enkelt.

Hennes nos fångade plötsligt upp en främlings doft. Hon stelnade till och hennes ragg reste sig. Hon morrade tyst för sig själv och började spana runt omrking. den platta omgivningen i öknen avslöjade snabbt varelser redan på långt håll i synfältet.

Hon fick syn på en svart karaktär längre bort. Elyn visste vad man ska göra med främlingar som befann sig i öknen. Men vad hon än borde göra så var hon nu här ensam. Efter att ha stått här stilla en stund med spetsade öron så närmade hon sig nu främlingen. Hon kunde inte fly, utan skulle bli tvungen å varna honom, så att han helst kunde ge sig av. Annars skulle hon få hämtan ågon annan som kunde hjälpa henne om han skulle bli odräglig.

Solen stiger allt högre. Det tycks gå fort. Fortare än man anar. Det är så i öknen. Det är helt annat om man skulle befinna sig i en skog eller på en slätt eller liknande. Men egentligen går det inte fortare. Det bara ser ut som så.

Snart får hanen syn på en mindre tik som kommer gående. Han har redan märkt att det är en tik. Dels på sinnet och dels på doften. Den svarta svansen sveper till bakom honom igen innan den åter blir stilla mot hans bakben. Öronen klipper till på huvudet och han står stilla och studerar tiken.

Han borde inte ha förargat någon ännu. Han vet att han befinner sig utanför revirgränsen. Han är alltid noga med sådant. Vill inte klampa in oinbjuden. Det är för mycket jobb om man ska dra på sig en hel flocks vrede. Det är många flockar som inte är glada i att man klampar in på deras revir. Inte om man är hane i alla fall. Men det beror väl på individen oxå. Om det är en krigisk tik så kommer hon kanske inte så långt om hon klampar in på ett revir.
Men så finns det ju de flockar som inte bryr sig så mycket heller.

Hanen står tyst och bara andas. Luften hettas upp så sakteliga i öknen. Men den är alltid het för denna hane. Vart han än gå är andningsluften het för honom.

Hon vandrade ganska försiktigt fram, utifall att han skulle attackera, men med stolta steg och högrest huvud. Hon var ändå en Devils och var uppfostrad till en stark stolt sådan, även om hon själv inte alltid kände sig som en devils.

Hon stannade en bit framför honom. Han hade inte gjort så mycket alls så hon varl ite osäker på hans avsikter.

"Är du medveten om att du närmar dig Devils revir?" Sa hon kort medan hon betraktade honom.

Tiken kommer närmare och talar sedan.
Asherah nickar åt hennes ord. Jo, nog är han medveten om det.
Han är så medveten att han inte kliver över gränsen.
Men han svarar henne inte. Inte i tal. Han kan inte.
Den svarta svansen sveper åter till bakom honom.

Han sänder ut en tanke till henne. Hoppas att hon hör den.
*Jag antar att du oxå tillhör detta Devils?* Frågar han med mjuk och
behaglig röst. Men han rör inte läpparna. Asherah är stum.
Han ger ifrån sig ett lätt uffande läte.

Hon hörse hans röst i huvudet. Märkligt.. Men han svarade, det var tydligt. Nog för att hon om någon var van vid märkliga vargar. Hon nickade svagt på huvudet.

"Ja, jag är en devils. och jag måste varna dig för att komma närmare. Hel öknen brukar räknas till vårt revir, ända bort till Mardouf och till döda skogen, även om vargar brukar passera den här delen. Vandra inte längre in i öknen."

Hon tystnade ett ögonblick.

"Då kan du stöta på de riktigt ondskefulla i vår flock."

Hon tystnade igen.

"Vad gör du här?"

Han nickar åter. Han har inga planer på att vandra längre in i öknen.
Som sagt vill han inte dra på sig en hel flocks vrede. Men öknen gillar han.
En kort suck undslipper honom. Varför ska öknen vara ett revir. Han vill
vara i öknen.

Hans blick har för en stund svepts över öknen. Den fästs åter på tiken.
Han sänder ut sin tankeröst till henne.
*Jag vet om att öknen är ett revir. Därför går jag inte över gränsen.
Men öknen är en plats jag uppskattar mycket*
Åter har hans blick svepts en vända över öknen. Han vill.
Men han får inte.

Hon hörde hans röst i huvudet igen, vilket störde henne. Hon blev irriterad.

"Kan du inte tala varg!?" Sa hon högt. "Sluta med dina röster i mitt huvud." Beordade hon med irriterad, men samlad stämma.

Hon slog irriterat och stressat med svansen. Hon ville inte behöva kalla på andra flockmedlemmar, men om hon inte fick honom å vända skulle hon kanske blii tvingad till det. Hon undvek de helst då hon inte gillade sina egna flockmedlemmar speciellt mycket heller.

Han hindrar en impuls att höja vagt på ögonbrynet då den lilla tiken snäser åt honom.
Han skakar bara lugn på huvudet men skickar inte ut någon tanke till henne.
Nej, han kan inte tala. Han är stum. Det har gett honom många problem under åren.
Men det är inget som hindrar honom eller som han ser som ett problem.
Det är bara alla andra som ser det som ett problem.
Han uffar lätt som för att bekräfta att han inte kan tala.

[Kort. :P]

Det tog en stund innan hon fattade..

"Åh.." Sa hon plötsligt och blev lite generad. Hon bar dock snabbt ett allvarligt ansikte igen, men med lite större respekt denna gång för främlingen.
"Jag ber om ursäkt" sa hon kort. Hon kände att hon var tvungen å säga de. "Men att du inte talar ändrar inte de faktum att du borde lämna området. Jag är tvingad till att larma. fiender. våra regler är mycket hårda. Även om du inte anser dig vara i reviret, så är du det. Det är vårt revir ända fram till Mardouf. Dom brukar säga det, alla sand är vår. Varför är du här egentligen?"

Hon visste att hon skulle behöva kalla på generalen, och de ville hon egentligen inte. Men samtidigt så ville hon visa sig duglig och att hon var att lita på. Att hon kunde sköta sin lilla del i flocken. Hon hade stor respekt, och rädsla för sina flockmedlemmar.

Endast en kort nick när tiken blir generad och ursäktar sig. Men hon verkar vara bra på att behålla lugnet och samlar sig snabbt. Imponerande. Hon ser inte så gammal ut. Hon verkar stark. Eller så vill hon bara vara stark.
Asherah sänder ut en tanke till henne. Han är inte den som tränger sig in i andras huvuden. Han sänder endast ut sina tankar. Kopplar dem till den individen han riktar sig mot och kopplingen brukar fungera.
*Hettan drar mig hit. Jag tänkte inte stanna länge. Bara en liten stund till. Om det är okej med dig?* Hörs hans mörka och kraftfulla men ändå milda röst. Hettan är vad som driver honom. Hans kraftkälla. Men inte bara hettan. Elden lika så. Och han har vissa känningar av att det kan finnas något varmare om han bara går lite längre i detta för honom nya land. Han ser på den lilla tiken. Studerar henne.

Hon bet ihop käkarna. nej det var inte okej. Inte alls egentligen. Hon ville inte vara den om råkade illa ut för att hon släppte vargar å här nära inpå.

Men hon kunde inte säga nej, utan nickade svagt.

"Visst.." Sa hon till slut grinigt.
"Men kom ihåg att jag varnade dig."

Han sänker huvudet djupare den här gången. Som i en bugning. Sen höjer han ser igen och ser på den lilla tiken.
*Jag tackar för varningen* Sänder han ut tanken.
Den blodröda blicken, som lyser av den eld som bor inom honom, hålls fäst på den lilla tiken. Hans blick tycks även innehålla en viss sorg. Något som präglat honom länge efter förlusten av den han en gång höll så kär.
Nej, Asherah hade inte tänkt att stanna här längre till. Han är inte den som stannar länge på samma plats. En vandrare har han varit i många år. Aldrig stanna länge på samma plats. Aldrig knyta band till varken plats eller individ. Det orsakar bara en massa onödig smärta. Sådant han helst klarar sig undan.
Det är varmt i öknen denna dag. Hettan syns osa över sanden. Men kring den svarta hanen tycks det osa extra mycket. För hans kroppstemperatur är alltid varmare än vad som är normalt. Sanden under hans breda kraftiga tassar tycks för honom inte vidare varm alls. Snarare ljummen.
*Får man fråga om ert namn?* Det är alltid intressant att få veta vem man samtalar med. Asherah agerar allt som oftast som en gentleman. Men även han kan vara lika vild och obarmhärtig som elden.

"-Åh..." Var hennes första reaktion. Hon hade inte ens tänkt på att dom inte presenterat sig för varandra.

-Jag är elyn, av devils..

Elyn kände sig fortfarande obekväm med att ha frälingen här när hon inte visste vad han egentligen ville. Hennes svårigheter för att lita på folk satt kvar djupt inom henne. Hon hade egentligen aldrig träfat någon varg som hon haft anledning å lita på.

"-Hur som helst så behöver jag vandra tillbaka nu. Men se till att du inte stannar här för länge.. För din egen skull."

Elyn lämnade främlingen bakom sig för att vandra vidare i den torra öknen.



[Avslutat]