Det fanns bra dagar, och det fanns dåliga dagar, det här var inte en av de bra dagarna. Denna vintermorgon som skulle kunna kallas vacker och fridfull med en värmande sol, inte ett moln på himlen och endast ett fåtal minusgrader, det var ingenting som den grå honan som befann sig på slätten lade märke till. Världen framför honans mörkgrå framtassar kändes suddig och frånvarande där de vingligt tog sig fram över slätten. Om det nu var vad man kunde kalla det, hon hade ingen koll på vart hon styrde stegen, kanske hon endast trampade runt i snön på ett och samma område, hon brydde sig inte heller i att lägga uppmärksamhet på det. För tillfället så låg allting på att försöka stå emot det som försökte fösa undan henne, få henne att vika sig och ge efter bara för en kort stund, lagom länge för att förlora kontrollen. Den gula måntatueringen i hennes ansikte sken endast vagt, och det verkade avta allt mer för var minut som gick, ett tecken på att hon förlorade kampen, den eviga kampen som alltför ofta kom upp för henne. En morrning steg upp ifrån honans strupe, om det var av hennes vilja eller inte var svårt att veta dock, den kunde lika gärna tillhöra henne. Hennes huvud värkte av ansträngningen hon blev utsatt för, och egentligen så kunde hon ibland undra varför hon ens kämpade emot, efter att ha varit den passiva själen ett tag så var man den starkare, och hon hade absolut ingenting att förlora på det hela, kanske var det just därför, att det berodde på alla de saker hon kunde förlora, som hon kunde förstöra för henne. Och nog kämpade hon emot desto mer nu när hon ännu en gång hade någonting att förlora, nu hade hon Qu, och Mivria, och det var någonting hon verkligen inte ville mista. I ett sista desperat försök att hålla sig vid medvetande så lät hon den lilla månenergi hon hade kvar i kroppen, efter att flera svarta nätter passerat sedan månen sist var närvarande, koncentreras. Månen var en av de få saker som gav henne någon sorts lättnad och avbrott, och alltid var fullmånen lika efterlängtad och månlösa nätter lika avskydda. Det hjälpte henne lite grann, men hon hade inte på lång väg nog mycket månenergi kvar i kroppen för att helt kunna trycka undan henne, men det hela lättade, gav henne tillfälle att andas ut för en stund. Det var först då som hon lade märke till att det låg en doft av främmande varg i luften, perfekt, just var hon behövde, inte precis. Hanen var närmare än vad hon hoppats på och hon kunde snart skymta en gestalt på håll, detta kunde bli intressant...

| Paxat till Armageddon |

Geddon tog sig ofta en tur utanför Kaiwood's instängda stammar. Tja hade man vingar var det inte direkt så att man blev förföljd på något sätt och man kunde smita rätt enkelt utan att någon lade märke till det. Han orkade inte alltid befinna sig inom revirets gränser. Ack nej. Han lät vinden vina genom sina långa vingspann. Han hade växt upp till en mer majestätisk syn de senaste veckorna. Han började se ut som en mer välskulpturerad ungvarg. Bra mycket större än vad de flesta vargar i hans ålder var. Man kunde inte förvänta sig att han skulle sluta på en höjd under 120cm. Solen sken, fick snön att gnistra riktigt ordentligt tillsammans med minusgraderna. Allt var vackert. Det såg ut som en riktigt skön bädd där nere. Han studerade slätten under sig medans han då och då slog ett rejält slag med vingarna. Alldeles ljudlöst gled han på himlen annars.

Han lät en impuls styra hans glidande och han gjorde en stört dykning emot marken, i sista sekunden gjorde han en loop upp igen så att snön yrde efter hans kraftiga vingslag. Sedan i loopens slut for han rullandes och glidandes ner i snön. Det såg alldeles magiskt och svävande ut, inte alls tungt och klumpigt som man skulle kunna tro, av hans stora kropp att dömma. Han låg stilla på ryggen i snön med tassarna i vädret och tungan utanför munnen, svagt hämtade han andan. Kisade med ögonen och log en aning. Han var nöjd med livet. Vingarna låg utsträckta längs hans sidor och den långa svansen hade skapat ett långt släp spår efter honom. Han rullade över på sidan och satte sig upp. Snön låg täckt över hela hans över sida och han ruskade genast på huvudet och sedan resten av kroppen. Snöflingorna dansade omkring honom, gnistrade i solskenet. En vacker morgon. Han fnös till lätt och reste sig sedan upp, la vingarna bekvämt till rätta över ryggen och började traska framåt. Ganska snart kunde han känna en doft av en främling. Så tankspridd han hade varit. Nåja, en främling, kanske värd att hälsa, på? Han tvivlade på detta, då han var väl medveten om vilken flock's marker han hade beträtt, självklart utan tillstånd. Silhuetten av en annan varg dök ganska snart upp i hans synfält och hans kalla smala blick blev lika skarp som hökens själv, men med sin isblå färg och smala pupill fick honom att se isande kall ut på samma gång.

Hon hade inte varit medlem i flocken alltför många månader, men till och med hon visste att denna främmande hane hade bertätt Qu's gränser. De var visserligen inte en flock som inte alls tolererade främmande vargar på sitt revir, så länge de var fredliga och förhoppningsvis endast på genomresa, något som påminde henne om Hero. Hon kände dock mer än väl igen den doft som klädde hanens, en doft som för alltid skulle hemsöka hennes minne, hanen var en TBB:are, det var hon säker på. Den flocken som var orsaken till att Hero fallit, till att de splittrats och mördats. En vag känsla av avsky var mer än vad hon kunde hantera för tillfället, en som Kia mer än gärna utnyttjade. På ett ögonblick förbyttes honan, kroppens hållning och uttryck ändrades och blev desto hårdare, kallare, och en glimt av lömskhet kunde skymtas i de rödgula ögonen. Stegen tog henne allt närmare främlingen, och det dröjde inte allt för länge innan hon kunde skymta en blå, bevingad varg längre bort. Kia å andra sidan hade ingenting emot TBB, det var snarare så att hon beundrade dem för det de gjort mot Hero, den loppbitna, godtrogna, fega flocken som hon tvingats till att hålla sig inom. Qu var visserligen bättre, inte lika fega, slogs åtminstone, men långt ifrån någonting om hon uppskattade. Åh så gärna hon skulle vilja förstöra någonting betydelsefullt för Filia, se henne plågas lite efter att ha hållit henne fast i sådana kvävande, hemskt tråkiga flockar. Det var ungefär så mycket till underhållning hon skulle kunna få, för det mesta så var det trots allt Filia som hade kontrollen, så hon fick ta tillfällena i akt när de gavs. Hon stannade upp någon meter ifrån främlingen och den rödgula blicken granskade kort den blå hanen, högrest, någorlunda muskulös, någonting hon fann tilltalande, åh vad hon inte skulle ge för att få vara fast i en stark kropp till skillnad från denna veka, svaga, lilla kroppen. Ingen fysisk stryka att tala om alls. ''Främling'' rösten var långt ifrån den så vanligt vänliga och lugna som kroppen vanligtvis yttrade, man kunde höra kylan i den, hårdheten och en viss lömskhet. Så skönt det var att vara fri från sinnets begränsningar, äntligen.

Armageddon's blick ändrades ganska snart från hård kyla till nyfikenhet, han må inte bara ha en höks uppsyn utan han hade dess syn också och märkte ganska tydligt att honan blev som förbytt. För att han var en främling? För att hon visste vilka Tbb var? För att det var något skumt med denne? Han ville helt enkelt veta. Med spetsade öron och ett självsäkert uttryck tog han sig närmre honan och än längre in i fiendens marker. Han var dock inte ute efter trubbel. Han ville bara lära känna fienden. Han kunde helt enkelt ha nytta av denna "freden" då han kunde lära känna dessa varelser, fiender. Som efter freden skulle utrotas om hans ledare så bestämde. Han agerade aldrig utan order egentligen. Inte med våld i alla fall. Han stannade, en bit ifrån främlingen, studerade denne. Förblev tyst för närvarande. Hans röst skulle inte uppskattas och han tvivlade på att hans telepati skulle vara än mer uppskattad. Därav väntade han istället tills det fanns något vettigt att svara på och i stället nickade han som hälsning emot tiken. De iskalla blå ögonen gnistrade av ungdom, lyster av livsgnistan och en bitande kyla. För honom var ord ett överflöd, i de flesta fall. Men han hade lärt sig att det var svårt att lista ut en individ helt utan ord. Så han hade gett med sig och blivit rätt vältalig på sista tiden. Mycket charmig och manipulativ faktiskt. Vilket endast var till hans egen nytta.