Natten hade just sänkt sitt mörker över världen. Fåglarna har sedan länge kurat ihop sig i sina nästen. Kurar med uppburrad fjäderdräkt och näbben gömd under vingen. De små mössen sover tryckt i sina hålor under jorden och allt är tyst. Om man bortser från syrsorna och någon uggla som hoar på håll.

En stor svart gestalt vandrar över slätten med högrest figur. Han har en ledares hållning men han anser sig inte övermäktig. Vandrar med ett lugn. Han tror sig inte äga marken han går. Han är inte upptudsig på något sätt och han ser inte ner på andra. I alla fall inte ofta om han inte är på det humöret. Inte nu.

Natten döljer vargens svarta päls perfekt. Han smälter in i omgivningen. Men den röda blicken avslöjar att han är där. Den glödande röda blicken som döljer pupillen ser ut över den mörka slätten. Den stjärnbeklädda himlen och månen kastar ett blekt sken över världen. Över den svarta matta mjuka vargpälsen vilar inget reflekterad sken från månen. Vargen är helt svart.

Han har anlänt till detta land för ett tag sedan. Vet inte vad han kommer finna här men han har inga direkta förhoppningar. Det finns ingen mening i det. Hanen har förlorat det som betytt mest för honom på det brutalaste sett. Hans hjärta pumpar endast för att föra kroppen framåt. Han har inget mål att sträva efter. Uttrycket i anletet är blankt. Han fortsätter framåt med lugna sansade steg.

[Pax till Colosseum]

Natten var höjdpunkten med alla dagar, så såg denne mörke hane på det.
De gulfärgade ögonen åg ut över det kala landskapet framför honom.
Himlen var alldeles mörk, gräset stod lugnt framför honom och nattens småljud hade trängt bort dagens mer livliga.
En sval vind sträckte sig över landskapet och fick gräset att böja sig mot honom, vinden förde med en välbekant lukt av varg.
Den mörka hanen blev smått nedstämd av doften. Hade hade förväntat sig en ensam, lugn natt. Tillsammans endast me avlägsna ugglor, nattpigga smådjur och vindens smekningar.
Nattens mörkertid var så pass kort nu på sommarn, att det var värt att ta vara på varje stund.
Mörkret fick knappt vara i nån timma, innan dess tid var ute och en ytterst morgonpigg sol värmde vid horisonten.

Seu fnös åt tanken vid solens uppgång, först färgades himlen av varma mjuka färger, som för att förbereda det sen skarpa sollljus som dränkte jordytan.
Solen var något som hanen inte uppskattade stort, hans pälsfärg var kopparsvart och med solens varma strålar liggandes ovanpå fick han rätt snabbt varmt.
Dessutom var skenet från den starkt och alldeles för ljust, därför förebad han oftast att vistas i Dödaskogen.
Men för denna natt hade han gjort ett undantag och tagit sig ut till Numoorislätten sjlälv. Han kom att tänka på sin framtida flock som ägde en liten del av slätten, utsedd för att vara dess jaktmarker. Om en tid kunde han vandra dr utan att känna att han gjrode intrång, utan att beröras av andra TDN:ares närvaro. Istället med vakande öga för utomstående som gjorde intrång i hans ställe.
Med ett vakande öga som alarmerade direkt coh fick honom att antagligen chasa bort dem från deras revir.
Reviret han hörde hemma på.
Han smålog åt tanken, men påmindes mycket snabbt av Aideen, det fick leendet att slockna lika snabbt som det dykt upp.
Att tänka på hur det kunde bli när han gick med i TDN och hon skötte en annan god flock som ledare var inget han ville tänka på. Men tankarna kröp ändå uppefter det galler han dragit för det området.
Någongång tog han sig en nypa av det och det fick honom gämt att surna till.
Med ett djupt andetag lyfte han nu på huvudet från att ha haft det i höjd med manken.
Han skulle möta främlingen, vare sig han ville eller inte. Bara för att få sina näthinna att sätta tänderna i något annat än TDN och Aideen.

Ett annat sinne smyger sig fram i natten. Den stora svarta hanen stannar upp och den röda blicken söker efter något i mörkret. En mörk gestalt kan skymtas. Men det är via sinnet som Asherah känner att främlingen närmar sig. Och doften. En hane.

De svarta öronen klipper till på huvudet och Asherah står stilla och inväntar främlingen.
Vinden sveper över slätten. Leker mjukt i den svarta vargpälsen. Det är en sval och välkommen känsla. Men han föredrar faktiskt hettan. Det är den han lever för.

Asherah drar in den svara nattluften i lungorna och sluter ögonen för en stund.
Sedan ser han åter rakt ut i mörkret.

[Kort. -.-]

Seu fortsätter gå, för varje steg sätter han ner klorna i marken och för varje gång han lättar på en tass prätter grästuvan iväg.
Det blir fula mörka fläclar efter var han gått, men barför skulle han bry sig.
Blicken ligger klistrad på en figur som är ännu mörkare än omgivningen.
Två eldfärgade ögon avslöjar vargen, samt dess doft.
Seu slutar kasta tuvor och går några steg till, ända tills han är ca. 10 meter ifrån främlingen. Då stannar han.
Han huvud höjs från att ha varit vid mankhöjd, öronen ligger bakåt i varnande läge.
-Vem är du främling?
hnas röst är kylig men mörk.
Hans ögon granskar noga den andre, dess päls är lika mörk som hans egen. Ögonen i annorlunda färg, som om de brann.
Hans egna klargula ögon får en rynka ovanför sig när han betraktar den andre.
[kort...]

Han står stilla och blicken vilar på främlingen. Han studerar dennes mörka konturer. Ännu en nattsvart varg som döljer sig bra i mörkret. Men Asherah ser denne.
Främlingen frågar vem han är. Ännu en som inte har vett nog att presentera sig först. Asherah suckar tyst. Hade man kunnat se hans pupiller hade man lagt märke till att han även himlade med ögonen. Men ögonens glöd dränker pupillerna.
Asherah sätter sig ner. Han har inte bråttom. Men han säger ingenting. Han kan inte. Istället sänder han ut en tanke till främlingen.
*Mitt namn är Asherah. Vad är ert namn?* Det är en mörk och behaglig röst.

[Kort. -.-]

Seu höjer huvudet ytterligare och granskar den andre en veva till.
Han står ännu på sin vakt, främlingen som presenterat sig som Asherah behöver inte alls vara så fredlig som han ser ut.
Seu nickar kort,
-Colosseum. Är du ensamvarg eller flockmeldem?
hans röst var inte vänlig, men inte ovänlig heller.
Den var tom, men väntade ett svar.
Han behövde vänja sig vid att fråga denna fråga, som TDN:are skulle den behövas.
För att veta om det var vän eller fiende han talade med. För att veta sin plats.
För att veta sin handling.

| gud va tröööööööögt o.O |

Främlingen presenterar sig som Colosseum. Sen i samma veva frågar han om Ashera tillhör någon flock eller om han vandrar ensam. Han skakar lätt på huvudet. Menat till att han vandrar ensam. Sen sänder han ut en tanke till Colosseum. Om hanen hörde hans första tanke så borde han även höra nästa.
*Jag vandrar ensam* hörs hans mörka behagliga stämma. Han rör inte på läpparna. Inte ett ljud kommer över hans läppar.

[Kort och dåligt. -.- Fantasibrist]

Orderna ekar i Seu's huvud.
Den andre verkar gilla att briljera med sina tankar.
-Kan du inte tala, eller är du bara stolt över din tankekraft?
hans ord kommer som en skniv genom tysnaden, skär upp den och föser bort den.
Den e skarp och hård, ogillande till ämnet.
Seu's kalla gula ögon ler hånfullt mot den andre.
Han hade gaft rätt, att möta en annan hade drivit bort de nedstämda tankarna på Aideen och TDN.
Ett möte med en okänd var exakt vad han behövt, exakt vad han omedvetet strevat efter.
Vad som behövts.
Ungefär som då vissa åker på semester.
Åsikten av den andre var roande, inte p.g.a dess ansiktuttryck eller kroppshållning, det var pågrund av dess vistelse.
Den fanns där, men den var ingen viktig, det var inte viktigt hur Seu betedde sig mot denne. Ingen brydde sig, inte de själva heller. De skulle talas vid, skiljas, och glömma.
Utan att tänka mer på detta möte.
Precis som på den gamla tiden.
Innan Seu träffadeAdieen, innan hans tankar gick mot TDN och medgång i denne flock....
Innan hans liv började, insåg han.
Han hade inte levt innan, bara strövat runt i hopp om en stor händelse.
En stor händelse som aldrig kom.
Han strövade bara kring med sitt hånleende och falska röst, det ännu den dag han mötte Aideen på Snöslätten.
ÄVen mot henne, med henne.
Han skämdes vid tanken.
Att han kunnat.
Men hon skällde ut honom,
bannade honom för hans sätt.
Hon fick honom att tystna, fick honom att tänka vad han gjort och vad som behövde göras.
Den stunden hände mycket, mycket mer än vad omvärlden såg.
Han ändrades nog lite, sitt sätt.
Men ännu visas ändringen bara i hennes sällskap, men snart.
Inom kort, kommer den häpna andra också, han kommer inte vara samma gamla Seu under så lång tid.
Han kommer bli en ny Colosseum, om har ett liv.
Som har nått att leva för.
Ett nytt flin växte över hans anikte, innan den andre svarat.
Ett flin av vnist, av seger, men med samma falskhet och hån för att dölja vinstkänslan åt åskadare.
Åt Asherah.