Blair hade fått gå före för att möte upp brodern, medan hon och Duva utforskat Civitas ihop. Hon hade verkligen njutit av ensamtiden med isvargen, och de hade hittat massvis med vackra saker att titta på. Hon hade berättat om stadens struktur, hur gatan de gick på var boningarna i nivån unders tak. De intresserade blickarna som Duva gett henne då hon talat fick henne att känna sig odödlig och gudalik. Hon älskade att vara i centrum för honans uppmärksamhet, älskade hur den älskade tippade huvudet lätt på sned då något intresserade henne extra. I timmar hade hon varit som helt förlorad i dem glittrande gyllenbruna ögonen och deras fantasifulla meningsutbyten. Och det var först när solen började närma sig horisonten som hon insåg att det var dags att försöka hitta deras boplats. Beskrivningen hon fått var hyfsat detaljerad, och hon skröt gärna om sitt goda lokalsinne, så det tog inte allt för lång tid att hitta rätt. Tveksamt stod hon på gränden mellan ett kvarter och ett annat och bad Duva vänta medan hon gick in i den lya hon trodde var rätt. Ville inte storma in i någon främlings hem i samlat trupp, och ville framför allt inte råka skämma ut sig inför Duva ifall hon misstagit sig om platsen.

Hon hade inte behövt vara orolig, för inte långt innanför öppningen såg hon Molok. Men lättnaden åsynen av den ljuda brodern gav henne blev kortlivad, för sekunderna senare såg hon tydligt hans skador. Han kom henne till mötes, lätt haltande och med en något sammanbiten min. Hennes panna rynkades djupt och dem svarta ögonen tycktes skjuta blixtar. Direkt efter ilskan kom oron, rädslan, skammen. Var det såhär Duva känt när hon återvände till templet, dagen de sagt att de älskade varandra? Innebar det att hon älskade Molok? För ett par ögonblick var hon helt överväldigad av en storm av känslor, men sedan rörde hon sig kvickt framåt och omfamnade sin bror. Jo, vid Chaibos, hon älskade honom.
"Vad har hänt? Är du okej?"
Frågade hon med en gäll röst, något förtjockad av dem tårar hon vägrade låta tränga fram. Det gick iskalla rysningar genom henne ju mer hon tänkte på det.
"Förlåt för att jag inte följde med Blair hit direkt."
Fick hon ur sig, skämdes lite över att hon haft så kul när hon egentligen borde varit här och stöttat sina bröder. Moloks skador var gamla, och på god väg att läka, men Bambra kunde bara gissa hur skakad Blair blivit av att se dem. Boningen var i övrigt tyst och öde, så Blair verkade ha givit sig av någon annanstans för tillfället. Förhoppningsvis gjorde han inget dumt.
Med en lätt darrning mötte hon Moloks ögon, såg djupt in hans halvblinda blick som så mycket påminde om hennes egen. Om deras moders. Sedan backade hon försiktigt bakåt något, harklade sig något i sin insikt att senast de två sett hade de kanske inte riktigt varit naturligt att kramas. Hon hade bara blivit så ställd, så känslosam. För ögonblicket hade hon helt glömt bort honan som väntade utanför, all hennes fokus låg vid broderns mående.

[Privat med Molok, och Duva om hon vill hoppa in!]

Molok hann inte reagera innan Bambra var framme vid hans sida. Det var ovanligt, och kändes annorlunda. Han undrade om det var Blair som skickat henne? Trots att de hade kommit varandra närmare, hade de inte kommit varandra så nära. Dock kunde han inget annat än att besvara hennes omfamning och ett dovt skratt lämnade honom när han hörde hennes oroliga frågor.
    “Jag lever.” Svaret var kort, men ärligt. Molok levde, men var inte direkt okej. Det var dock inget han ville erkänna varken för sig själv eller för sina syskon. Och att även hon bad om ursäkt, fick honom att sucka högt. Hur många gånger skulle han behöva säga det; det var inte deras fel att han hamnat i den knipan som han gjort. Den enda man kunde beskylla, var han själv.
    Molok insåg dock sitt något otrevliga sätt och lät det dra i mungipan på honom när han mötte sin systers blick. “Tänker du låta henne stå utanför och vänta eller tänker du bjuda in henne?” Han hade märkt av att ingången till lyan var täckt av en skugga, och doften var obekant, därav kunde han bara rent gissningsvis anta att det var Duva som befann sig utanför.

Ah shit, juste, Duva. Bambras öron klippte osäkert ovan hennes huvud, undra om Blair meddelat Molok om läget. Den där lilla detaljen att hennes tjej på inga vis kände till något om deras gemensamma liv eller milstolpar så som attacken på Måntemplet. Hon antog att hon bara fick chansa. Men samtidigt var det något som skavde med hennes och broderns interaktion, den kändes inte klar, hon var inte redo att ta in en utomstående även om det var Duva.
"Molok."
Sade hon med stort allvar i rösten.
"Jag menar det när jag säger att jag är glad att se dig igen. Och de som skadade dig skall få ångra sig, ok? Jag vill.."
Pannan rynkades någon och hon studerade sina tassar för några ögonblick medan hon reflekterade. Försökte komma på något rimligt att säga. Egentligen var det bara en vag känsla i hennes maggrop. Något barnsligt litet tjut när hon såg Molok och Blair tillsammans, ett jag vill också.
Med en suck såg hon upp, mötte hans blick.
"Jag vill bara få en chans att bygga något nytt mellan oss.. Jag är trött på all distans, alla skyddsmurar. Jag vill bara ha dig i mitt liv, helhjärtat och fullt."
Nu var det sagt, hon hade stålsatt sig och nu var det ute. Hennes uppsyn var något sammanbiten innan hon himlade med ögonen.
"Speciellt nu, jag kommer ju inte våga ta ögonen från dig en sekund så många fiender du verkar ha skaffat dig..."
Hennes hesa, kuttrande skratt avväpnade allvaret i situationen något och hon vände sig om för att gå och hämta Duva.

Molok höjde på ena ögonbrynet när Bambra ignorerade frågan om tiken utanför. Vad kunde vara viktigare än att låta sin älskade vänta utanför, ensam? 
    Med likgiltig blick såg han på henne. Han noterade rynkan i hennes panna och kunde inte låta bli att undra vad det var hon så koncentrerat funderade över, men svaret kom snabbare än han hunnit klura ut några alternativ.
    “Jag vill bara få en chans att bygga något nytt mellan oss.. Jag är trött på all distans, alla skyddsmurar. Jag vill bara ha dig i mitt liv, helhjärtat och fullt.”
    Det fanns så många vaga ord i den meningen att han inte visste hur han skulle börja eller reagera. Trots att han inte tänkt på sin barndom under flera år, slogs han plötsligt av minnen av den tiden dem varit valpar. Molok hade alltid varit utanför; Bambra hade alltid favoriserat Blair. Även under Skuggfall hade historien upprepat sig själv. Bambra hade inte varit vidare intresserad av återförening eller att bygga nya broar. Vad hade det ens funnits för anledning till att frysa ut honom; vad hade han som valp gjort för fel för att förtjäna det?
     “Vem var det, som från allra första början tog avstånd ifrån mig?” Det ryckte lätt i hans läppar, men varken av glädje eller sorg utan snarare ett lätt konstaterande. Han skakade långsamt på huvudet och suckade djupt. “Men jag klandrar dig inte. Det har jag aldrig gjort. Huvudsaken är att vi är där vi vill vara idag.”
     Molok fortsatte att vara en typ av mysterium. Det var inte likt honom att yttra sina känslor för någon; inte ens sina syskon. Men bara det faktum att han var kvar i landet tillsammans med dem visade vad dem faktiskt betydde för honom.
    “Ni får inte oroa er för mig, Bambra.” Han log lätt och nickade uppmuntrande gentemot henne för att visa henne att det förmodligen var dags att hämta Duva.

Bambra hade bett henne att vänta, och det hade hon gjort — ett tag. Men Bambra kom inte tillbaka, så Duva lämnade gränden och följde tikens lukt ett femtiotal meter till en lya som Bambra gått in i, men som av lukten att döma också verkade vara bebodd. Duva tvekade lite, men så hördes Bambras röst följt av en annan och hon fortsatte. Hon stannade utanför öppningen — Bambra skymde sikten med sin rygg så att hon inte kunde se den hon pratade med särskilt tydligt och hon ville inte avbryta dem, så hon väntade bara tyst. 
    Efter ett tag verkade konversationen ha ebbat ut. Bambra kom ut, hämtade in henne, och Duva följde lydigt med in i lyan. 
    "Hej", sa hon och log tveksamt, kände sig nästan lite blyg. Det borde hon inte vara — det var ju bara Bambra och hennes bror. Men hon ville göra ett gott intryck. Ville på något sätt inte göra någon besviken över vem Bambra tagit med sig. 
    Hon harklade sig och log mot brodern. Molok, var hon ganska säker på att han hette. Likheten mellan Bambra och Molok var inte lika slående som mellan Bambra och Blair, men det fanns en diskret likhet i sättet att föra sig som kanske bara fanns hos syskon. 
    "Jag är Duva. Trevligt att äntligen få träffa dig."

Hennes käkmuskler spändes i viss irritation medan hon vände sig om och hon himlade med ögonen.
"Sluta ge mig orsak att oroa mig då."
Muttrade hon precis innan hon lämnade lyan och nästan krockade in i sin kära. Genast sken hon upp och bad honan följa med in. Först tänkte hon anta en bakgrundsroll, låta de två ljusa vargarna hälsa utan hennes inblandning. Duva var så obeskrivligt gullig då hon var nervös, verkade så snäll och mån om att göra ett gott intryck. Det fick hennes hjärta att smälta, men gjorde henne också något orolig för vad för tjuvnyp Molok skulle kunna komma med. Både mot Duva och henne själv, hon ville verkligen inte att deras hemligheter om Måntemplet skulle avslöjas. En viss nervositet kunde plötsligt märkas hos henne med, och hon skänkte sin bror en tveksam blick. Bad tyst till gudarna om att Blair förklarat situationen med Duva för Molok, och att allt skulle gå bra. Hon ville bara att alla de mycket få vargar som var viktiga i hennes liv skulle kunna komma överens om umgås ihop.

Moloks blick föll på främlingen och han nickade kort i en hälsning. Tikens kroppsspråk och tveksamma uttryck påminde honom för några sekunder om någon annan, men han skakade snabbt bort de tankarna. Det var inte något han kunde tänka på nu, med tanke på Nomë.
    Snabbt slängde han en blick mot sin syster innan han åter lade fokus på hennes käraste. Det ryckte försiktigt i hans läppar när hon presenterade sig och sade att det var trevligt att äntligen få träffa honom. Han kunde i ärlighetens namn inte säga detsamma då det för honom inte hade varit speciellt märkvärt med ett möte, men han hindrade sig själv från att säga något dumt. Duva var viktig var hans syster, och skulle han på något sätt visa att hon faktiskt var viktig för honom, var det här en bra start.
    “Detsamma, Duva. Mitt namn är Molok.” Han fuktade nosen lätt och nickade återigen i en slags hälsning. Molok var osäker på vad Bambra ville få ut av det här mötet, men det spelade för honom ingen roll. Det ryckte kallt i hans läppar när han gjorde en gest med tassen för att visa att dem båda kunde slå sig ned om dem så ville. “Du och min syster alltså. Borde jag vara orolig för dina avsikter med henne?” Frågan var mest för att lätta upp stämningen. Skulle hans syster tillbringa resten av livet tillsammans med denna markduva, var det väl ändå bäst att veta om dem var rätt för varandra.

Duva satte sig ner när Molok gestikulerat åt dem att göra det, och blicken vilade på honom med artigt intresse. 
    Du och min syster alltså. Borde jag vara orolig för dina avsikter med henne? Duva vred på huvudet och såg på Bambra, kunde inte låta bli att le. Vad var hennes avsikter egentligen? Det var den enklaste frågan i världen. Att aldrig, aldrig, lämna hennes sida. 
    "Det ska nog inte vara nödvändigt", sa hon med ett kort skratt. "Jag är rädd att jag inte är särskilt fantasifull på det området; jag vill bara det gamla vanliga, finnas där för henne och så där." Ögonen sökte efter Bambras. Där ville hon låta dem stanna i all evighet. "Du har en viss förmåga att hamna i trubbel, trots allt", fortsatte hon med ett retsamt litet leende. 

[Börja avsluta kanske? :D]