"Vad har hänt?" Blairs ton var så skarp att den skulle kunnat skära genom metall. Han hade stannat i öppningen in till det lilla rummet, och krökte klorna ner i stenen så hårt att det krampade. Han kände sig blek och skakig. Rasande.
     Framför honom stod Molok, och han var skadad. Inte nyligen - kanske några veckor, men såren var långt ifrån fullt läkta och det syntes att det fortfarande smärtade honom. Blair studerade honom med intensiv blick och försökte ignorera hur blodet pulserade högre och högre i öronen. Andas in och ut, fick han påminna sig innan han fortsatte.
     "Vem eller vilka gjorde det här?" Den här gången var Blairs ton silkeslen, men inte särskilt mjuk för det. Han stod blickstilla.

Förvånat såg Molok mot öppningen. Han hade förväntat sig Nomës fagra gestalt i dörröppningen som så många gånger förut, men istället var den ersatt av en större, mer snarlik hans egna. Det var knappt att han kunde tro sina ögon, och det ryckte lätt i hans mungipor när han kunde höra broderns röst.
    Långsamt tog han sig närmare Blair. Trots att det hade gått veckor sedan den oväntade attacken, värkte såren fortfarande. Dem hade läkt saktare än vanligt.
    “Se vad katten släpat in”, skrockade han lågt, innan hans korta skratt avbröts av ett kraftigt hostande som sedan övergick till ett smärtsamt grymtande av såren runt munnen. Kanske försökte han dölja det faktum att han varit så nära döden med sitt lättsamma beteende, men trots det kunde hans oro synas där, djupt i hans blick.
    “Det var en samlad trupp. Kom från ingenstans”, svarade han och slog sig ned med en hög suck. Han nickade åt Blair för att han skulle göra detsamma. “Deras ledare var en mörk fakarg. Inte för att det är något att gå på, men.”
     Det ryckte lätt i hans mungipa, innan ett seriöst ansiktsuttryck spred sig över hans sargade anlete. “Hade det inte varit för Nomë..." 

Det ryckte till i Blairs mungipa, men ett leende lyckades inte bryta igenom de mörka molnen. Han försökte fokusera på Moloks ord, men det gick knappt. Molok gav vaga beskrivningar, och det var inget signalement. De båda visste det. Men de hade varit flera, och de hade nästan tagit Molok ifrån honom. Blair hade svårt att andas, och han sköt om och om ifrån sig bilden av en annan som blivit attackerad av flera. Brodern hade haft tur, för så slutade det långt ifrån alltid.
     Blair satte sig lydigt ner, men kroppen var spänd och käkarna så hårt hopbitna att det gjorde ont.
     "Hade det inte varit för Nomë..." Blairs röst var skrovlig när han tog till orda efter en kort paus.
     "Jag borde varit här." Molok hade nästan blivit en till i mängden av dem han förlorat, som han hade kunnat rädda. En till av dem som i slutändan var Blairs fel, Blairs ansvar att de inte levde längre. "Förlåt mig." Han hade blanka ögon, men lät inga tårar falla. Istället drog han bara in sin bror i en hård omfamning och klamrade sig fast vid hans hjärtslag och bröstkorg som höjdes mot Blairs egen. Inte död, inte död.

Molok skakade långsamt på huvudet vid broderns ord. Det var inte Blairs ansvar att se till så att han inte hamnade i knipa; inte Nomës heller för den delen. Dock visste han att om rollerna varit ombytta - hade han med all säkerhet reagerat likadant.
    “Det finns inget att be om ursäkt för.” Hans röst var låg, och precis när han skulle tala igen hade Blair tagit de sista stegen mot honom. Omfamningen kom plötsligt, men Molok lät sig omslutas av broderns kärlek och tryckte honom hårt intill sig. 
    Det var inte förrän nu Molok insåg hur mycket han faktiskt saknat honom, och långsamt drog han sig undan efter några minuter av tystnad.
    “Jag klarar mig alltid.” Han mötte sin brors blanka ögon och log försiktigt för att försäkra sig om att han var okej trots att hans yttre talade emot det. Kanske kunde han försöka få Blair på andra tankar. “Berätta nu, hur har din resa varit?”

"Jag klarar mig alltid." Tills den dagen du inte gör det. Blair bet ihop hårdare, men besvarade leendet.
     "Helt okej", svarade han ärligt. "Vi får se hur det blir med den här handeln." Han kunde inte dölja ett roat leende. Det var ingen hemlighet att Molok kanske inte var så genuint intresserad av handel. Tanken var en viktig påminnelse som bara gjorde Blair ännu mer medveten om vilken bror han hade. "Så jag tänker att vi lägger det på is tills vidare. Om det är okej med dig alltså?" Blairs leende blev ett flin.

"Så jag tänker att vi lägger det på is tills vidare. Om det är okej med dig alltså?"
    Det ryckte i hans mörka läppar när han nickade. Handelsidéen hade aldrig varit särskilt intressant för honom, utan det hade mer varit för att visa sitt stöd som broder och vän.
    “Oavsett vad, så håller vi ihop.” Hans röst var skämtsam, men seriös. Om de delade upp sig igen, visste Molok att de båda skulle gå och oroa sig för varandra. Och skulle de komma någon vart, fick det inte hindra dem.
    En kort suck lämnade honom samtidigt som han mötte sin brors blick. “Se på oss, så långt ifrån vad vi en gång var.”

"Vi håller ihop", upprepade han. Det fanns inte på kartan att Blair skulle släppa Molok ifrån sig, inte nu när de precis funnit varandra igen. Den andres konstaterande fick Blair att skratta till, och det stod nog klart för dem hur lyckligt lottade de egentligen var. De behövde ha tag i varandra, för tiden kunde enkelt rinna dem ur händerna.

[Avslutat.]