Pågående Event
Senaste ämnen
» I dina ögon himlaljus [Nomë]
Det som inte dödar EmptyIgår på 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
Det som inte dödar Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Det som inte dödar Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Det som inte dödar Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Det som inte dödar Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Det som inte dödar Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Det som inte dödar Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Det som inte dödar Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
Det som inte dödar Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

Vem är online
Totalt 5 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 5 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Det som inte dödar Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Det som inte dödar Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Det som inte dödar

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Kilah
Crew
Kilah

Spelas av : Kreftropod

Det som inte dödar Empty
InläggRubrik: Det som inte dödar   Det som inte dödar Emptyons 07 dec 2016, 19:19

[Det här är ett ensamt inlägg för Kilah, vänligen svara inte i tråden c:]

Kilah hade aldrig varit en utmärkt jägare. Hon var i bästa fall medelmåttig, även om hennes krafter ibland kunde hjälpa och ge ett övertag. Här, i ett snöklätt landskap hon inte var det minsta bekant med, i en miljö hon inte var van vid eller hade mycket erfarenhet av, var hennes jaktlycka kort sagt undermålig. Hon hade inte ätit ordentligt på längre tid än vad som kunde vara nyttigt, och det kändes. Hon var bitter, stingslig till humöret och trött i kroppen, vilket inte hjälpte hennes koncentrationsförmåga eller hennes tålamod, och i längden bara gjorde jakterna ännu svårare. Det hade inte heller hjälpt att de senaste dagarna bringat tjockt med ny snö som hon tvingades pulsa genom.
     ”Förbannade snö”, muttrade hon för sig själv när hon pendlade med blicken mellan granarna. ”Förbannade, förbannade vita… allt.” Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Med sammanbiten min valde hon en riktning och fortsatte sin färd.
     Trots sina långa ben var det jobbigt att pulsa genom snön. Hon var inte van vid tyngden och motståndet som snön innebar, och den längre pälsen runt hennes ben och tassar var klädd i hårda bollar av snö och is som absolut inte hjälpte till. Hon hade tvingats förflytta all metall hon bar med sig från benen till resten av kroppen när metallen blev för kall av att ständigt doppas i snön. Hon var i alla fall tacksam för att det höll uppe den här dagen. Den första dagen på länge då hennes synfält inte halverades av tungt snöfall. Det var också den första dagen då hon kunde vända sig om och se sina egna spår utan att de snöade igen, vilket gjorde det betydligt lättare att avgöra om hon gick i en rak linje eller vandrade i cirklar. Omgiven av snöklädda granar, som alla i Kilahs mening såg precis likadana ut, så var det fasligt svårt att se vart hon var på väg, och ännu svårare att avgöra om träden hon såg var nya eller samma som hon passerade för några timmar sedan.
     Efter att ha spenderat ett par dagar i södra Wintera, väntande på Ceylon, hade hon tvingats röra på sig i hopp om bättre jaktlycka. När det tunga snöfallet börjat hade hon dragit sig in i en av områdets skogar för skydd, vilket hon i efterhand ångrade bittert. Nu var hon vilse, hungrig och trött. Hennes mage hade slutat klaga vid det här laget. Hon var inte säker på om det var bra eller dåligt. Bland träden hade hon inte funnit mycket mer jaktlycka. Hon hade lyckats fånga någon enstaka gnagare, men överlag hindrade snön henne från att smyga sig på byten, såväl de ovan som under snön. Hon hade använt sin teleportkraft i början, men hade tidigt tvingats inse att den inte hjälpte så mycket i ett område där hon inte kände till hur platsen såg ut, och inte vågade gissa vad som fanns under snön.
     Istället för att fortsätta sin misslyckade jakt här hade hon bestämt sig för att hon behövde lämna området. Hon bad tyst om ursäkt till Ceylon, och hoppades att han skulle förstå när hon hittade honom igen nästa gång. Hon skulle hitta honom. Hon tillät inte sig själv att tänka på någon annan innebörd av faktumet att han inte hade dykt upp under de där första dagarnas väntan. Kanske hade han bara gått åt motsatt håll, eller så hade de råkat gå runt varandra. Oavsett så skulle hon hitta honom igen, senare, på något vis. Men först behövde hon komma bort från Wintera, tillbaks till ett område hon kände bättre eller som mer påminde om någon av de platser hon kände väl. Ett ställe där hon kanske hade lite jaktlycka i alla fall och inte skulle råka svälta sig själv för att hon inte kunde jaga ordentligt i den här förbannade snön. Därför hade hon tagit sikte på bergen som hon då och då kunde skymta mellan trädtopparna. Om hon mindes rätt från berättelserna om sin moders vandringar genom landet så låg Eriinari på andra sidan de där bergen. Och där hade Kilah varit förr, därifrån kunde hon hitta rätt igen.
     Ljudet av hennes egna steg när hon kämpade genom snön blandades med det mjuka knäppandet och knastrandet från skogen runtom. Hennes andetag var tydliga och bildade vita moln runtom hennes ansikte. Metallpärlorna klickade omärkligt i den långa manen och i den längre pälsen över hennes rygg och sidor. Kilah fuktade nosen än en gång med tungan när hon på nytt stannade för att försäkra sig om att hon fortfarande rörde sig i rätt riktning. Hennes nos var varm, varmare än vad den borde vara, och täppt av snor som hindrade henne från att känna många dofter från sin omgivning. Med ett avklippt hummande svepte hon med blicken över träden runtom, och såg på sitt eget spår bakom sig innan hon rätade upp sin riktning.
     Ett mjukt krasande i snön i närheten fick Kilah att skrämt hoppa till och stelna på platsen innan hon hunnit fortsätta framåt. Öronen spetsades alert på hennes huvud när hon lyssnade efter vad som orsakat ljudet. Hon slappnade märkbart av när insikten slog henne att hon nog råkat på en annan varg. Bytesdjuren skulle inte komma nära henne så länge som hon gjorde så mycket väsen av sig, så hon var övertygad om att det var en främling. Att hon inte känt den andres doft skyllde hon på sin täppta nos. En känsla av lättnad spred sig i hennes bröst när hon såg sig om.
     ”Hallå?” Det knarrade i snön bakom henne på nytt, och Kilah vände om för att söka efter främlingen. En rörelse bland granarna fick ett leende att sprida sig i hennes utmattade anlete. ”Hej! Ursäkta, är du härifrån? Jag är vilse och skulle behöva hjälp.” Främlingen svarade inte. Kanske kunde den inte nordspråket? Hello, excuse me, could you help me? I’m… eh… kinda lost and could really use a bit of hel-”
     Längre hann hon inte förrän skepnaden utan förvarning slängde sig emot henne. Det nästkommande ögonblicket kändes som om det varade i en evighet. Kilah hann registrera att det hon trott var en främling inte alls varit en varg. Ut från sitt gömställe bland granarna slängde sig en best som var minst lika hög som vad Kilah själv var, men vars kropp var betydligt större och kraftigare. Vid första anblicken skulle hon ha kallat det för en lokatt, om lokatter varit större. Det här påminde henne mer om lejonen hemma från savannen. Bestens huvud var stort och brett, och dess ansikte var rynkat i en grimas som blottade två skrämmande långa sabeltänder. Tassarna den sträckte efter Kilah i sitt språng var större än hennes eget huvud. De blottade klorna kunde utan tvekan slita henne i bitar om de fick chansen.
     Kilahs första instinkt var att gripa efter teleportkraften. Allt hände för fort. Hon fumlade. Kunde inte fokusera. Istället vände hon snabbare än vad hon någon vänt förut och sprang. Adrenalinet forsade ut i hennes ådror. En skarp smärta spred sig från där bestens klor träffade hennes sida. Träffade, men utan att få grepp. Med ett gällt tjut sparkade Kilah efter djuret. Hon behövde komma undan. Bort. Hon behövde komma härifrån Nu. Hon fumlade med kraften igen, lyckades inte fokusera på den. Besten morrade, ett dovt ljud som sände skräckslagna skälvningar genom hela Kilahs varelse. Hon snavade, men lyckades fånga upp sig själv igen. Hon fick inte falla här. Om hon föll var hon död. Hon hade fällt nog med byten för att veta så mycket, även om hon var medelmåttig. Föll hon dog hon. Hennes baktass träffade bestens bringa. Hon sköt ifrån. Ett ljudligt klapprande och klingande blandades med tumultet, och plötsligt tog hennes rörelse stopp. Kilahs huvud rycktes tillbaka när besten missade hennes nacke och istället bet tag i den långa manen.
     Kilah kunde inte minnas hur eller varför, men i det ögonblicket gjorde hon det enda hon kunde göra. Hon släppte sin första kraft och grep istället efter metallen. Bestens klor grävde djupt i hennes axel. Metallen i hennes man svarade snabbt på kraften. Med ett ljudligt slitande läte var hon fri. Besten ryggade med ett förargat skrik. Dess klor släppte hennes kropp tillräckligt länge för att hon skulle komma loss. Det gav Kilah ett ögonblick att komma undan. Ett ögonblick var allt hon behövde.
     I vild panik sprang hon genom skogen. Hon kunde höra besten, men var inte säker på om den följde efter henne eller om det var en inbillning. Hon tänkte inte chansa och se efter. Med hjärtat i halsgropen och pulsen hårt dunkande i öronen kämpade Kilah återigen för att få grepp om teleportkraften. All försiktighet var för stunden ur världen. Hon behövde komma längre bort från den kattlika besten. Om hon bara haft mer energi. Om hon bara varit mer uppmärksam. Om hon bara kunnat känna dess doft och fått någon typ av förvarning. Om ändå den förbannade snön bara kunde sluta vara ett så stort problem!
     Där!
Kraften var svag, de långa dagarna utan tillräckligt med föda gav henne inte mycket spelrum, men det var allt hon behövde för nu. Kilah fokuserade framåt. Hon ville fokusera på bergen i fjärran, men skulle aldrig nå så långt. Inte ens med full styrka. Hon fokuserade istället så långt hon kunde se framåt bland träden. Minsta antydan till glänta, en öppning, vad som helst.
     Du-dunk
          Hon landade hårt i snön precis bredvid en sned, snötyngd gran.
 
               Du-dunk
 
                    Tassarna slog emot en sten under allt det vita.
 
                         Du-dunk
 
                              Hon flämtade efter andan. Hjärtat kämpade i hennes bröst.
 
 
                                   Du-dunk
 
 
 
                                        Du-dunk
 
 
 
                                             Längre bort. Längre bort.
 
 
 
                                                  Du-dunk
 
När Kilah slutligen stannade var det inte för att hon kände sig trygg, utan för att kraften helt enkelt gled ur hennes grepp. Hon hade varit alldeles för nära att teleportera sig in i träd och annan växtlighet i sin vilda flykt, men kunde inte förmå sig at ångra det. Hon föll ihop i en utmattad hög i snön, benen oförmögna att bära henne längre. Blicken spejade skräckslaget ut bland träden runtom, och öronen stod stelt upp på hennes huvud. Utöver hennes egna, hårda andetag var världen åter tyst. Efter att hon legat stilla och lyssnat ett par minuter vågade hon slutligen långsamt att börja slappna av igen. Slappna av var fel ord, men paniken började långsamt mildras och övergå i en dov trötthet. Smärta strålade från flera ställen på hennes kropp när adrenalinet lade sig och chocken tillät henne att registrera de skador hon fått. Blod fläckade hennes fäll och snön runtom. De flesta av såren var ytliga, men på mer än ett ställe hade bestens klor rivit djupt i hennes hud. Det bultade i hennes ena öra av ett sår hon inte kunde påminna sig om det kom från besten eller den vilda flykten. Tacka gudarna för att hon åtminstone kommit undan med livet i behåll den här gången.
     Med en sista kraftansträngning grep Kilah på nytt efter metallen. Den hängde löst i hennes päls och resterna av den man hon tvingats skära bort för att komma loss. Hon ledde metallen till de djupare såren och klädde dem för att stoppa blodflödet. Med en tung suck fäste hon resten av metallen bättre i pälsen, och tillät sig att bara andas för ett kort slag.
     Hon behövde komma bort från det här landskapet innan hon råkade ut för fler överraskningar. Beslutsamt tvingade Kilah sig själv upp från snön efter bara en kort paus. Hon vågade inte riskera att ligga kvar i kylan, särskilt inte när hon inte kunde vara säker på om besten skulle komma ikapp henne eller inte. Hon spejade snabbt över träden med blicken och satte på nytt av i riktning mot bergen. Det hade varit alldeles för nära. Alldeles, alldeles för nära.

Det som inte dödar Det_so12

[TL/DR: Kilah möter en smilodon/sabeltandad tiger och bestämmer sig för att hon verkligen inte tycker om Wintera.]
Till överst på sidan Gå ner
 
Det som inte dödar
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Wintera :: Wintera-
Hoppa till: