Adena hade fällt sitt offer vid vattenbrynet. Vildsvinet låg med halva kroppen i det kalla vattnet och resten på land. Det störde henne att hon inte lyckats ta kål på sitt byte innan det nått vattnet och blivit blöt, men det var bättre än ingenting.
    Med rå kraft och ilska slet hon i vildsvinet. Dess blod fläckade hennes ansikte rött och hon knyckte stolt på nacken.
    En rörelse speglade sig i vattnet och fick Adena att höja blicken, fortfarande med huvudet sänkt och tänderna i vildsvinet. På andra sidan stod en snarare bekant individ. Han hade varit svår att glömma av flera anledningar. Vid deras första möte hade Adena blivit imponerad av hans storlek och unika utseende. Trots att han inte var en infero likt henne själv, så var hon tvungen att medge att han såg bra ut. Dessutom hade mötet varit våldsamt och intressant. Han hade haft makten till att döda henne, där och då. Adrenalinet hade rusat i hennes ådror när han med sin tyngd pressat ned henne mot marken. Det var inte ofta hon mötte ett mostånd likt hans.
    “Nämen se där”, hennes röst klöv tystnaden itu. "är du inte lite långt hemifrån?" Adena höjde sitt huvud i en långsam rörelse och ett brett flin spred sig på hennes läppar.
    “Kunde du inte motstå min skönhet och var tvungen att ge dig efter mig?”

Där fanns en trött, underliggande ilska som pockade på Yargols uppmärksamhet när doften nått honom. En bekant doft från länge sedan, och ett vagt minne av regn och vrede. Blandat med doften av vildsvin och blod. Han hade styrt stegen i hennes riktning utan större överläggning, och när han såg henne på andra sidan den mörka bäcken så kom han på var han sett henne. Inte bara när hon attackerat en av Qus valpar, utan på arenagolvet i Skuggfall. Hon hade blivit utsläpad för dåligt uppförande, om han mindes rätt. För att vara en varg han egentligen inte kände så var det ändå inte förvånande.
     Tiken såg upp från sitt byte när Yargol nådde vattenkanten. Hennes tidigare hetsiga slitande fick ett ögonblicks paus innan hon rätade på sig med ett flin. Yargol gav henne en bister blick, utan att svara på hennes första fråga. Istället klev han lugnt ut i vattnet och över mot hennes sida.
     "Ge inte dig själv några förhoppningar." Han stannade upp i bäcken, och lät blicken glida från inferon till hennes byte. Utan hast, men utan att vänta på henne eller fråga, så bet han tag i vildsvinet för att lyfta det från marken.

Raggen reste sig automatiskt i samma sekund som han närmade sig hennes byte. Ett hotfullt men roat läte rullade ur hennes bröstkorg. Galenskapen blixtrade till i hennes redan brinnande blick. Adena slöt snabbt det sista avståndet mellan dem, och ställde sig över vildsvinets kropp. Det var ett kort avstånd mellan dem, och de var så nära att hon kunde känna värmen stråla från honom.
    “Har jag gett dig min tillåtelse?”, frågade hon dovt samtidigt som hon granskade hans ansikte. Den bistra blicken fick henne att rynka på pannan; det verkade inte som om han blivit något roligare sedan deras senaste möte.
    Adena knyckte på nacken och sträckte på sig i ett försök till att komma i samma höjd som honom, eller åtminstone en bit på vägen. “Om jag får ett leende, kanske jag kan dela med mig."

Yargol mötte oimponerat hennes blick när inferon tog plats framför honom. Hans blick gled långsamt över henne, från topp till tå, medan hon sträckte på sig. Om jag får ett leende. Han vägde över vikten på ena frambenet och lyfte det andra. En stor tass pressades mot tikens bringa och tryckte bort henne från vildsvinet. Medan hon snubblade så lyfte han lugnt bytet från marken och vände sidan mot henne för att bära med sig det över till andra sidan bäcken.

Ni kan höra ljud på avstånd under tiden ni kivas. Ni avfärdar det och fortsätter med det ni höll på med tills det efter en stund dyker upp igen, nu närmare. 
Det som får er att reagera är den melodiska tonen. Är det ett ylande? Nej. Är det ett skratt? Nej. Ni inser att det är en grupp på fyra vargar som går och sjunger.
En stor bergsvargshane sjunger i en djup basstämma. Två medelstora honor, en silvervarg och en havsvarg, vandrar vid hans sida och sjunger med ljusa ljuvliga röster. Den fjärde vargen är den som drar till sig eran uppmärksamhet. Det är en liten färgglad hikiokihane som med mycket inlevelse dansar runt ovanpå bergvargens rygg samtidigt som han sjunger huvudstämman. 

"...Everybody! Everybody! Everybody wants to be a wolf! Hallelujah! Everybody! Everybody! Everybody wants to be a wolf". 

Hanen drar ut på de sista fraserna i sången samtidigt som de stannar upp. Han vänder sig sedan till er och bugar.
Silvervargen viskar sedan något till de andra och fnissar innan deras melodiska stämmor fyller platsen ännu en gång.

''Jag ser vad som händer, fast inte de förstår. Jag känner vibrationer, förtrollningarnas kväll. Här finns en ljuv romantisk atmosfär, är bäddat för en skräll... Känn en doft av kärleken, den sveper tyst förbi...''

Adena kände hur hennes tålamod började rinna över, om man ens kunde säga att hon hade ett. När hannen drog åt sig bytet, hennes byte brast det. Ett dovt brummande rullade ur hennes bröstkorg och små vågor av eld tycktes dansa ur hennes päls.
   “Jag gav dig en chans,” väste hon irriterat. “Men du verkar ju hårdare än sten att bryta.”
   Hennes bakre tassar borrade sig djupt ned i marken, redo att ta sats för att hoppa på honom. Men när främmande röster ekade genom skogen förlorade hon sin koncentration och föll i det kalla men grunda vattnet.
   “Vad i!” Utbrast hon irriterat och skyndade sig över till andra sidan. Nerdränkt och blöt, gav hon honom en dödande blick. Adena ruskade på sig i ett försök att skaka bort det kalla vattnet, och blötte i och med det även ned den andre, innan hon höjde blicken när rösterna kom närmare. När hon såg upp möttes hon av fyra främlingar, som sjöng och dansade. Adena visste i samma stund som hon såg dem att hon avskydde dem, hon hatade dem. Vem trodde dem att de var? Det blev inte bättre när de började sjunga på en visa som kunde liknas med en romantisk melodi.
   “Ska ni ha stryk eller? Jag eldar upp er, fattar ni? Är de så ni behandlar en havande? Hah?” Adena matade på kommentarerna och ilskan ökade i takt ju mer hon såg på dem. “Jag kommer grilla eller levande om ni inte kniper käften!” Adena slängde en brinnande ilsken blick bakåt samtidigt som hon tog ett par steg framåt.

Yargol himlade med ögonen åt tikens fräsande kommentar, och var just på väg att ta ett steg åt sidan för att parera eller undvika attacken han kunde höra henne bygga upp till bakom honom, när det oväntade ljudet av andra vargar stoppade båda deras tankegångar. Han avbröt utan att tänka sig för sin rörelse, och blev stående med framtassarna på de mossklädda rötterna och lövbädden som utgjorde bäckens strand, och baktassarna ännu i vattnet. Lika snabbt som han stannat upp så ryckte han dock till av insikten av vad han gjort. Men istället för ett anfall bakifrån så skvätte harmlöst vatten mot hans bakben när inferon landade i bäcken. På ett ögonblick passerade en mängd olika scenarion genom Yargols huvud, samtidigt han förbryllat kastade en blick bakåt för att se vad tiken tänkt göra. Redo på att ha missbedömt och att hennes anfall skulle komma från sidan istället där han, bärande det tunga bytet, skulle ha svårare att undvika. Men istället för en attack så plaskade hon förbi honom, fräsande och svärande, med blicken vänd ut bland träden i riktning mot ljudet av… sång? Vad-?
     Fyra omaka främlingar klev med ens fram ur buskaget, sjungande för full hals. Kvartetten avslutade dansant sin sång, och Yargol kunde bara stumt se på medan hikiokin bugade från uppe på ryggen av den lurvige bergsvargen. De tre andra följde hikiokins initiativ. När silvervargen sträckte sig för att viska till sina kumpaner så lutade gruppen nästan teatraliskt på sig för att alla skulle höra. Medan gruppen fnittrade och började sträcka på sig som för att göra sig redo så tog Yargol långsamt, nästan mekaniskt, det sista steget upp på land, utan att släppa dem med blicken. När de harklade sig och tog ton så stod Yargol som frusen.

     Känn en doft av kääääärleken
     Den sveper tyyyyst föööörbiiiii
     En kooort sekuuuund~

Åh. Nej. Nej, nej. En kall kåre sprang längs Yargols ryggrad, och fick pälsen och de långa fjädrarna att krusa sig. Strax framför honom började inferon att hota kvartetten, men hennes ord gjorde endast saken värre.
     "Är det så ni behandlar en havande?"
En brinnande glöd glimtade i sångarnas ögon, och dramatiken i deras tonfall ökade. Deras stämmor flätade om varandra, vackert och melodiskt, och i en annan situation, på en annan plats, kunde Yargol kanske ha uppskattat deras talang. Men inte såhär. Allt annat än det här. Vid allt heligt. Det här hände inte.
     Han borde gå därifrån. Borde vända om och bara... gå. Lämna platsen och aldrig tala om det någonsin med någon. Men det var som att betrakta förödelsen av ett plötsligt jordskred. En stormflod som utan förvarning kastade sig ut över intet ont anande, och som var omöjlig att slita blicken ifrån. Så istället såg han bara dumt på medan gruppen av främlingar sjöng en romantisk serenad för honom och inferon som en gång försökt mörda en av Qus valpar, och som han just stulit ett byte från. Morikos morrhår, om Achilles fick reda på detta så skulle Yargol aldrig få sluta höra det. Det minsta han kunde göra nu var att åtminstone låta inferon jaga iväg dem, men utan att tänka sig för så släppte Yargol bytet och öppnade munnen.
    "Jag skulle vara väldigt tacksam om ni kunde lämna oss i fred." Han ångrade sig samtidigt som han hörde orden kvävt lämna sin egen mun, men då var det redan för sent. Hade han skämts tidigare så var det inget mot nu under de förstående och uppmuntrande blickarna som sångarna gav honom.


[En illustrerad kvartett, för att jag inte kunde motstå. Större bild här ►]

Adenas ilska ökade likt en skärseld. Hur hade de mage nog att stå framför dem och förnedra henne på det viset? Om de skulle sjunga något fick de väl åtminstone sjunga något med lite sting i, och inte några romantiska verser. 
    I samma stund hon tänkt avfärda ett brinnande eldklot mot sällskapet, talade den buttre hanen. Till hennes förvåning bad han kören att lämna dem ifred, och ilskan som brunnit i hennes ansikte slocknade. Ett självsäkert och lurigt leende sprack upp på hennes mörka läppar.
    “Jasså nu vill du vara ensam?” Adena lade huvudet på sned och sneglade mot bjässen, innan han vände blicken mot sällskapet som slutat sjunga. “Seså, ge er iväg.” Hon viftade uppmuntrande med tassen. Något svart blixtrade till i hennes blick när den landade på den minste av dem. “Om inte eldar jag upp färgbomben där.”
    Hon såg upp mot hanen, som fortfarande hade ett känslokallt uttryck vilat över hans ansikte.
    “Jag visste inte att du hade en sak för havande.” Det ryckte retsamt i hennes mungipor. I bakgrunden kunde hon höra kören tala i lågmälda röster, men hennes fokus låg helt på den tjurige.

Yargol såg förändringen hos inferon, och gav henne en fullständigt stel blick när hon retsamt vände sin uppmärksamhet mot honom istället. På bara ett ögonblick rusade dussinet olika tankar genom hans huvud, men han stannade inte på någon av dem.
     "Säkert att ni inte vill ha lite stäm-", började en i kvartetten uppmuntrande, ackompanjerat av fnitter från sina kumpaner. Vad än de tänkt säga så avbröts det när Yargols förlamande förnärmelse dränktes under en plötslig ilska. Raggen och fjädrarna reste sig snabbt runt honom, och med blixtrande blick och en intensiv morrning kastade han sig förbi inferon mot sångarna. De skingrades snabbt, och skyndade iväg med blandat överraskade svordomar och skrämda utrop. Yargol följde inte efter. Istället vände han om mot inferon igen, med blottade tänder och klar vrede i rösten.
     "Och Du-!" Han stegade fram till henne, nära nog att pressa henne bakåt och med tänderna nära hennes nos. "- ska vara tacksam att jag har ens ett uns av barmhärtighet i kroppen för dina ofödda. För du är inte värd den efter vad du gjort." Han klev förbi henne, tillbaks till vildsvinet och runt det så att han behöll henne i sitt synfält. "Om jag någonsin ser dig igen kommer jag inte vara så förlåtande." Han högg tag i bytet igen, och använde sin styrkas kraft för att i en oavbruten rörelse krossa djurets höft och slita loss ett av bakbenen från kroppen.
 
[Om Adena inte gör något för att hindra honom så sliter Yargol loss båda bakbenen, clean off of bytet, och försöker få plats med båda benen i munnen för att ta dem med sig :)]

Ett förundrat och nästan maniskt leende sprack upp på hennes läppar när hannen plötsligt blossade upp likt en skärseld; ilsken och otämjd. Adena kunde inte låta bli att imponeras av de enorma fjädrarnas färger och ståtlighet. Trots det unika utseendet var han inte en renrasig infero likt henne själv och de små liven som växte inom henne vilket annars brukade vara viktigt för henne. Men det skulle vara en lögn att säga att hon inte attraherades av honom – infero eller ej. 
    Adena stod still medan han skrämde undan kvartetten. Det dröjde inte länge sedan de skingrats innan han åter såg rakt på henne. Adena rörde inte en millimeter när han närmade sig. Han var nära nog att hon kunde höra och känna hans andetag. 
    “Efter vad jag har gjort?” Upprepade hon oskyldigt när han gick förbi henne. “Åh hjärtat, pratar du om din lille vän?” Minnet av valpen återvände och tanken av händelsen fick hennes hjärta att börja slå snabbare. “Det där var inte ens i närheten av grymhet.” 
    Hon vände sig om för att följa honom med blicken där han rörde sig mot hennes byte. Adena hindrade sig själv från att slänga sig framåt i ett försök att rycka tillbaka vildsvinet. 
    “Du som tycker om oss gravida, tycker du inte att jag borde få behålla maten? Jag äter ju inte bara för mig själv till skillnad från dig." Hon nickade nedåt mot sin egen buk. "Jag har ju flera här.”

Om han hoppades tillräckligt så kanske det här skulle visa sig vara en bisarr feberdröm han kunde vakna från och sen låtsas aldrig hade hänt. Hade inte det varit något. Men nej. Sådan tur hade han väl inte. Inferon fortsatte sitt eggande. Yargol släppte det första andra av bytets bakben ovanpå det första, efter att ha slitit loss båda från resten av kadavret. Stående över vildsvinet, med en tass kattlika klor hårt begravda i dess kropp, vände han blicken mot henne igen, fortfarande lika vredgad.
     "Testa inte mitt tålamod, hynda." Orden lämnade honom i en hotfull morrning, sprungen från djupt ner i hans bröst. Med raggen ännu rest, och fjädrarna skälvande av morrningen, högg han tag över de båda lösgjorda benens smalare delar. De hängde stelt och otympligt i hans mun, men han orkade inte bry sig. Han ville bara komma därifrån. Bort från situationen så att han kunde förtränga det, skjuta minnet långt, långt bak i huvudet där han förhoppningsvis aldrig skulle behöva tänka på det igen.
     Han gav inferon en sista, skarpt hotfull blick, innan han lämnade henne och resten av vildsvinet i hopp om att hon hade vett nog att i alla fall stanna med sitt byte.

Adena lät honom gå. Kanske för att hungern hade börjat växa inom henne, kanske av helt andra anledningar. Oavsett tänkte hon inte lägga ned energi till att fundera till varför. Huvudsaken var att hon förhoppningsvis hade irriterat honom tillräckligt mycket för att han skulle minnas henne. 
    Hennes brinnande blick följde honom med blicken tills hans siluett försvunnit bland trädstammarna. Efter det vände hon sig mot det som återstod av sitt byte och högg in - fast besluten att hennes och den större hannens vägar åter skulle korsas.

[Avslutat]