Farkaghonan flög genom trädkronorna som var grönare än grönast.Hon hade aldrig flugit såhär nära marken för,hon brukade alltid hålla sig högt uppe bland himlens alla moln, bland de alla olika färgglada fåglarna.
Hon flyger genom de breda bruna trädstammarna och tittar upp och får den honungs färgade solen i ansiktet hon blir varm i hela sin kroppen och hon tittar vidare mot trädkronorna och ser färglada fåglar i alla olika storlekar. Hon hör hur de sjunger glatt till varandra och till hela skogen, hon har nog aldrig varit med om något så harmoniskt för. Hon tittar ner på marken som hon flyger förbi hon ser små åar som blänker i solljuset, hon ser en flock rådjur dricka vid åarna, det finns två ungar i flocken de ligger och sover i skuggan av ett ekträd.
Hon tittar vidare i den stora skogen och hon ser saker som hon aldrig har sätt för hon brukade aldrig flyga så här lågt ner på dagen för det är störst fara för henne att andra vargar eller djur ska attackera henne och skada henne.
Hon ser ett träd som ligger precis bredvid en liten damm hon känner i munnen att den är helt torr hon hade inte druckit på länge.
Hon tittar sig om för att göra sig säker på att ingen varg eller något annat djur som kunde skada henne var i närheten, hon tar ut vingarna och åker sakta ner mot dammen.Hon landar försiktigt och tyst och drar in vingarna hon tittar sig omkring ytligare en gång till för att var på den säkra sidan, hon går fram till dammen och sänker ner sitt huvud mot det klarblåa vattnet. Hon kände hur hennes nos blir blöt av det kalla vattnet och sänker ner huvudet ännu mer, hon tar några klunkar och känner det kalla vattnet gå genom strupen. Hon tar sen upp huvudet och tittar på vattnet, hon tänkte för sig själv skulle hon våga att hoppa i vattnet och svalka sin varma kropp eller skulle hon lägga sig under trädet och villa?
Hon bestämde sig att ta ett snabbt dopp och sedan lägga sig under trädet och torka. Hon tog ner framtassarna i vattnet och gick sedan ner långsamt i vattnet, hon kände hur vattnet kylde ner hela hennes kropp och hennes kropp slappnade av helt och hållet. Hon simmade runt lite och gick sedan upp ur det blåa vatten, hon la sig under trädet så hon fick solstrålarna på sig men hade ändå skydd av skuggan. hon orkade inte tvätta sig själv. Hela hennes kropp var utmatad efter att ha flugit i flera veckor. Hon kände hur hennes ögonlock blev tyngre och tyngre och till slut orkade hon inte att hålla upp ögonlocken mer hon somnar under det stora trädet men har öronen öppna.

Sitera öppnar ögonen och ser sig yrt omkring, hon sätter sig upp och sträcker sig. En vindpust går igenom hennes vit och våta päls och vingar hon hade inte torkat men det förvånade henne inte. Hon reste sig upp och gick ut i solljuset, hon stärkte ut sina vingar som var blöta hon tittade på dem och sa för sig själv 
-Vad ska jag göra nu? jag kan inte flyga när vingarna är blöta.
Honan gick fram till dammen och tog en klunk av vattnet som nu hade blivit lite gummit av solens strålar. Hon tittade sig om och såg flera råddjur som hade lagt sig att sov, ekorrar satt i träden och ät ekolon ,rävar som vaktade sin lya och familj Sitera mage började låta och det betydde bara en sak ¨mat¨ men hon hade aldrig jagat på marken hon hade fångat fåglar i luften. 
Honan tänkte lite hon kom och tänka på bär ja det kunde hon äta.
Hon tittade sig omkring och såg en liten buske med blåbär i. Hon gick fram till bären försiktigt för om något djur skulle hoppa ut ur den skulle hon vara bered. Hon kommer fram till busken och ser inget djur i den så hon tar ner sitt huvud och tar ett bär det smakar söt hon sväljer det och hennes mage låter ennu mer nu, hon tar fler bär hon lyckas inte bli helt mätt på bären men det får duga. Hon sätter sig i solen och tvättar sig hon känner hur solen värmer hennes kropp och en vindpust åker förbi henne. hon stelnar till hon känner ne doft som hon inte hade känt för ensrund sedan hon drar in ett andetag och känner att det är inte vilket djur som helst det är en varghane.
Hon tittar sig omkring men hon ser ingen men hon vet vilket håll lukten kommer men hon bestämmer sig för att stanna på sin plats för hon kan inte flyga och hon vet inte om vargen är snäll eller fiende?
Hon går mot det stora trädet som hon hade sovit under hon fäller ut sina klor och börjar klättra upp i trädet hon är halvvägs upp och tappar plötsligt fästet under vänstra fram tas och river upp sitt gamla sår hon hade fått i en kamp med en annan varg. Smärtan den går inte att förklara men hon bitter i ihop och fortsätter upp i trädet hon hittar en bra gren att sitta på. Hon tittar ner på sitt sår blodet bara rinner och rinner och smärtan bli bara mer och mer, hon vet inte vad hon ska göra men då kommer hon på att hon kan ju ta bort smärtan. Hon sätter sig ordentligt och samlar sig hon säger de tre orden tyst för sig själv quitar el dolor = ta bort smärtan. Hon märker att smärtan börjar lätt att försvinna men den skulle komma tillbak nästa dag eller under natt hon hoppades bara att inte vargen kände lukten av blodet frö hon kunde inte lägga över något över det för allt hon behövde var nere på marken och hon ville inte göra ett blodspår som lede till henne hon hoppade att vargen som var i närheten var snäll.