Det var vår. Det kändes i luften och syntes på djuren och alla växterna i skogen.
Det blev varmare och varmare för vare dag och snart ersattes knopparna på trädens grenar med vackert gröna, späda blad.
Det var en av de varmaste dagarna dittills, och den vita tiken låg i skuggan av en stor lind och vilade, mätt efter en kanin hon ätit lite tidigare.
Värmen var näst intill outhärdlig. Flera gånger hade hon funderat på om hon skulle trotsa sin rädsla och ta ett dopp i den djupa dammen bara en liten bit från hennes viloplats, men hon fegade alltid ur. Hon kunde ju inte ens simma, och vattnet var skrämmande djupt, den enda gången hon gick i närheten av vatten var när hon skulle dricka.

Med en suck rullade hon över på sidan och sträckte ut sina långa ben framför sig. Inte ens i skuggan var det svalt...

[Pax till Sitera :D]

Vinden gick igenom varenda fjäder på vargens vingar och hon ökade farten samtidigt som hon flög högre och högre. Hon tittade ner skogen blev mindre och mindre högre hon flög, hon kunde se en damm som blänkte i solens sken.
Hon viste inte riktigt vad hon skulle göra lämna den fria blåa himmeln och landa vid den blå klara dammen eller fortsätta att flyga till hennes vingar inte orkade bära henne.
Hon cirkulerade runt dammen och tänkte, hon bestämde sig till slut att landa och villa och dricka ett tag. Hon flög sakta ner mot träd kronorna och landade i ett stort träd men trädet var död det var nog det första trädet som hade sätt död, hon klättrade försiktigt ner från trädet och gick ner på det mjuka gräset.Hon hade inte tjänt gräs under tassarna på flera veckor. Hon tittade sig omkring för att se så ingen annan var där som kunde skada henne sedan gick hon fram till dammen och sänkte ner huvudet långsamt. Innan hon tog en klunk så tittade hon på sin spegel bild, hon hade inte sätt den på länge. Ögonen lika blåa som vattnet som fans i dammen och vinkarna hade blivit större under veckornas gång, hon undrade när dem skulle sluta växa?
Hon tog en klunk av vattnet och kände hur det gled ner genom halsen på henne. Hon hör något som låter och tittar sig omkring.

När främlingen landade och drack satte sig Thayala tyst upp och höll blicken vaksamt fäst på främlingen. 
När den främmande tiken fick syn på henne reste hon sig upp och såg stadigt på tiken. 
- Vem är du? undrade hon med ett nästan befallande tonfall.

Hon får syn på varghonan som är på andra sidan sjön och stelnar till. 
Vem är du? hör hon honan säga.
 Sitera tänker efter innan hon svarar.
Jag heter Sitera och vill inget ont jag vill bara villa och dricka lite.

Hon tittar på honan och ser att hon är spänd Sitera försöker att slappna av så mycket så att honan inte skulle känna sig så hotad.

- Och det måste du tvunget göra här? undrade hon irriterat.
- Om du inte märkte det så låg jag och vilade, och du störde mig. Och säg inte att du inte visste att jag var här. Jag vet att du kände min doft, den finns överallt häromkring, jag har varit här en tid nu.
Hon granskade den främmande tiken. En vit fakarg med blå tecken, bara några år yngre än hon själv. Kanske två, tre år? 
inget hot iallafall, speciellt inte med tanke på Siteras kroppspråk, hennes avslappnade hållning.
- Du ville dricka, sa du? Nå, gör det och stick sedan. Jag skulle verkligen inte ha något emot att få fortsätta där du avbröt mig, vilandes. 

Hon tänker för sig själv och undrar vad hon har gjort henne då, har hon vaknat på fel sida eller vad?
Hon sänkte ner sitt huvud utan att bry sig om varghonan som iakttar det minsta rörelse hon gjorde. Hon tar en klunk av det kalla klara vattnet, hon tog upp huvudet och kände en vindpust gå igenom sina blå och vita fjädrar.
Hon tittar sig omkring och ser ett träd som är perfekt för att villa i.


-Jag tänker villa i det här trädet och börjar gå mot trädet som är lite bredare än de andra.

Hon klättrar upp i trädet och tittar efter ett ställe att ligga på men ändå kunna ha koll på den otrevliga honan om hon skulle få något för sig.


-Jag tänker villa här och om du inte gillar det så får du gå någon annan stans, förlåt om det låter taskigt men jag gör som jag vill och ingen bestämmer över mig sa honan snällt men ändå bestämt.

Thayala bet ihop, och hennes teckn började glöda starkare av ilskan som bubblade upp inom henne. 
- Ursäkta?! Hon reste sig upp och gick fram till trädets stam, och såg ilsket upp på den vita lilla tiken.
- Har du något fel på din hörsel kanske? Jag sa åt dig att sticka. sa hon och kämpade för att inte bara skrika ut sin ilska. Ingen struntade i vad hon sa. Ingen!




[Thay blir ganska sur när man struntar i henne xD]

Hon la sig ner på en perfekt plats där hon hade utsikt över honan.


Ursäkta hör hon honan säga med en arg röst och märker att hona reser sig upp och går närmare trädet som Sitera ligger i.
Honan gick fram till trädet och tittade upp på Sitera.


Har du något fel på hörseln kanske?
Sitera märkte hur det börja koka i kroppen av ilska men hon tog några lugna ande tag och blev lugn igen.
-Nej min hörsel är utmärkt det är bara jag som inte lyssnar på vad du sa till mig.
Hon tittade ner på honan och såg att hennes blå tecken lös mer än innan och gissade att honan var mycket arg.

-Ursäkta för jag kanske frågar den här frågan lite sent men vad heter du? jag heter Sitera sa hon medan hon såg rakt in i varghonans blåa ögon.

- Det kan du ta och skita i. Stick! fräste hon, och det började blåsa. Först bara lite, med sedan kraftigare och kraftigare. 
- Försvinner du inte nu blåser jag ner dig från trädet och sliter av dina söta små vingar, Sitera. morrade hon och lät en särskilt hård vindpust skaka om trädet den irriterande tiken gömt sig i.

Det började blåsa mer och mer och honan gissade på att det var den otrevliga honan som stod nere på marken.
Det kan du skita i sa hon argt.
-Okej du behöver inte bli arg jag försöker bara vara trevlig sa hon sömnigt.
Hon kände hur vindarna blev starkare och starkare honan gissade på att vindarna blev starkare mest honan där nere på marken blev argare.

-Försvinner du inte nu blåser jag ner dig från trädet och sliter av dina söta små vingar hör hon varghonan säga och hon såg att honan blev argare, en stark vindpust åkte förbi henne och hela trädet började skaka.

-Ska du blåsa ner mig från trädet och slita av mig mina vingar bara jag är på samma ställe som du är på? du är elak och bryr dig bara om dig själv och jag tror du vet mycket väll om det själv sa honan med en bestämd röst.
Hon reser sig upp och klättrar ner till den vit och blåa honan som ser argt på henne.
-Okej vill du slita av mig vingarna gör det då sa hon bestämt men lugnt och satt sig ner i dt gröna gräset, hon tittade rakt in i honans blåa ögon utan att blinka.

Thayala skrattade glädjelöst åt Siteras ord och följde henne med blicken när hon klättrade ner från trädet. 
- Visst, säger du det så... sa hon och mötte den blå blicken. 
- Men det är lättare att skära eller slå av dom... mumlade hon och koncentrerade sig på sin kraft, hon samlade vinden och skapade en av sina "piskor". Med den slog hon ganska löst mot tikens högra vinge och skar av några fjädrar som sedan sakta gungade ner till marken. 
- Jag varnar dig. Jag bryr mig inte ett dugg om ditt patetiska liv, och jag bryr mig inte om dina vingar eller om du har ont. Så ta och stck härifrån medan du kan och har vingarna kvar. 

[tillstånd till lite pp]

Hon hör hon honan skrattar glädjelöst och märker att hon samlar kraft till en vind piska. Honan slår piskan mot hennes vänstra vinge men löst och hon undrar varför. Piskan nuddar några fjädrar så att dem åker av och åker långsamt ner på marken framför henne.

-Jag varnar dig. Jag bryr mig inte ett dugg om ditt patetisk liv,och jag bryr mig inte om dina vingar eller om du har ont. Så ta och stick härifrån medan du kan och har vingarna kvar säger honan.

-Jag vet att du inte bryr dig om mitt liv,jag vet att du struntar i mina vingar,om jag har ont men jag bryr mig inte om om jag förlorar mina vingar jag klarar mig lika bra utan dem som med dem sa hon med en lugna blick.
Hon tittade på honan och tittade sedan på den lilla sjön som var några meter bakom honan, hon tänkte att honan skulle få ett bad, hon samlade sina krafter och gjorde en våg som var tillräckligt stor för att täcka hela honan. Hon bakade bakåt längre in mot skogen och sa - om du nu vill att jag sak ge mig av så vill jag att du ska ta ett bad. Hon tittade på honan och log snällt.

Thayala stelnade till för en sekund. 
Ett bad?
Hon kastade en snabb blick mot den lilla dammen och rös till. Vatten var det hon hatade mest av allt, och här kommer en stöddig liten fakarg med just vatten som kraft... 

Hon hade ingen tid att förlora. På nolltid var Sitera omringad av exakta kopior av Thayala som alla gjorde exakt likadant och såg exakt likadana ut. De gick några varv runt fakargen för att förvirra henne innan dom stannade. 
Det var omöjligt för henne att se vilken som var den riktiga Thayala om hon inte nuddade någon av kopiorna, vilket var något Thayala inte skulle låta henne göra. 
- Tyvärr, men jag känner inte för att bada just nu, sa alla samtidigt med en fejkad, beklagande ton.

Hon tittar på honan och ser nästan direkt att hon hatar vatten. Helt plötsligt blir honan fler och åker runt henne några var innan de stannar och står i en ring runt henne.
Hon ler ännu större nu och tittar sig omkring.
-Okej jag måste medge att det är ett imponerande trick du gör men tyvärr ska ni alla ta ett bad.
Hon gör vågen större och låter vågen gå över både henne, honan och honans kopior, hon gör att vattnet åker runt henne istället frö på henne och ser hur varghonan och hennes kopior blir badade.
Hon tar bort vattnet och gör att det åter vänder till den lilla dammen och tittar sedan fram mot honan som ser chockad ut.
-Hoppas du tog med dig något att torka dig med sa hon med ett leende och kände hur ett skratt var på väg upp ur hennes mun.
-Jag sa till dig att du skulle ta ett bad och jag håller alltid mina löften. 

Thayala tjöt till av det kalla vattnet som trängde genom hennes vita päls och gjorde henne blötare än hon varit på länge. 
Illusionerna försvann, och kvar stod en dyng sur, ilsken tik med lysande, blå tecken. 
Hon torkade fort med vindens hjälp, och såg sedan med spelad vänlighet på Sitera. 
- Då är vi två. Även jag håller alltid mina löften. Så spring, spring lilla fakarg innan jag tar dig! Hon morrade och rusade mot den mindre fakargen med ilskan lysande ur hennes ögon och inställd på att slita den vitas vingar i småbitar.

Hon visste att honan skulle döda henne eller skada henne tillräckligt för att dö några minuter efter. Hon kunde inte flyga iväg för då skulle honan tvinga ner henne på marken med vinden,hon var inte van att springa på marken och speciellt inte i terräng.
Om hon bara kom förbi honan till dammen så kunde hon hoppa ner i den och då kanske hon hade en liten chans att komma undan honans klor,syl vassa tänder och hennes vind.
Honan kom rakt i mot henne och det var då hon hade chansen hon sprang i mot honan och vecklade ut sina vingar och tog ett vingtag så hon kom precis över honan. Hon hamlar i damen tungt och hinner inte fälla in sina vingar. Det gör ont i hela kroppen på henne men det struntar hon i hon tänker bara på att överleva.
-Måste vi slås, du vet mycket själv att du är starkare och mer erfarande än jag är i att slås och du är äldre än mig sa hon med en lugn röst för hon ville inte slås hon ville bara ha fred.
Hon försvann ner under vattnet och gjorde en bubbla.Bubblan gjorde att  hon kunde andas under vattnet. Nu var det bara att vänta på honans nästa drag.

En svart skugga strök fram blad trädens blad. Det var en varm dag, och solstrålarna silade in genom det tak som lövverket gjorde och skapade vackra mönster på marken.

Den stora varghanen, som från sin plats högt uppe i ett träd hade god sikt åt alla håll, tog sats och hoppade till en stor gren i nästa. Det var så han tog sig fram, vanligtvis. Eftersom han till stor del var karg var hans kropp kattlik, smidig och stark. Svansen rörde sig på ett vis som inte det minsta var vanligt hos en varg - i ormlika, vågiga rörelser som gav honom balans när han smög fram över barken.
De krökta, vassa klorna gav honom fäste i det fårande, torra underlaget vare sig han klättrade uppför eller nerför en stam. Det enda som var till nackdel för honom var hans storlek, som begränsade honom till endast de största träden. Om han skulle hoppa ner i ett mindre fanns möjligheten att det skulle gå sönder.

Han hade precis klättrat över till en stor lönn (ibland behöver han inte hoppa om träden står nära varandra) när han kände främmande dofter i luften. Han stannade, snärtade till med svansen och lyfte nosen för att vädra. Det verkade som att minst två vargar fanns i närheten. Enligt hans nos var det två unga honor.
Han sänkte nosen igen och fuktade nosen med tungan medan han funderade. Skulle han strunta i dem eller ta sig dit?
Han kom fram till att han inte hade något bättre för sig, och att det inte skadade att se vilka det var. Ärligt talat var han nog lite nyfiken. Musklerna spändes inför språnget som skulle ta honom till nästa träd.

Efter några minuter hade dofterna blivit starkare och mer konkreta. Han visste att han var framme när han hörde röster nerifrån. En damm som för honom inte var okänd, han hade varit här förut eftersom lövskogen var hans hem, låg en bit bort. Träden gjorde ett uppehåll i form av en glänta runt omkring den, som för att ge utrymme åt gräsmattan. Han klättrade ljudlöst ner och landade på marken med mjuka trampdynor.

De gröna ögonen svepte över platsen och fick syn på dofternas ägare. Han hade haft rätt i frågan om deras kön och ungefärliga ålder. Honorna verkade vara mitt i en dispyt, ett gräl, och den ena verkade mer aggressiv än den andra. Vid närmare granskning kunde han se att den andra var yngre.
De verkade inte ha sett honom ännu, vilket inte var konstigt med tanke på att han var en skicklig smygare och inte gjorde väsen av sig i onödan.

"Så spring, spring lilla fakarg innan jag tar dig!" utropade den äldre, som han faktiskt kände igen utan att kunna placera var ifrån han kände igen henne. Han höjde ett ögonbryn åt hennes tonfall.
"Måste vi slåss? Du vet mycket väl att du är starkare och mer erfaren än jag är i att slåss och att du är äldre än mig."
Hon hade en poäng där, tänkte han.

Han betraktade händelseförloppet. Den yngre honan försvann ner i dammen i ett försök att skydda sig från den äldre som hade rusat mot henne. Då satte han sig i rörelse, lät sina svarta tassar ta honom fram i ett värdigt tempo. Han stannade på behörigt avstånd från dem - vilket han tyckte var ungefär fem meter, och såg på den äldre honan efter att ha kastat en blick ner i vattnet där han svagt kunde urskilja den yngre.
"Väl mött." ljöd hans djupa stämma lugnt.

Hennes ilskna svar avbröts av en djup stämma bakom henne.
"Väl mött."
Hon ryckte till och vände sig mot källan till rösten, en stor, svart hanvarg. Hon kände igen honom, men kunde inte riktigt sätta tassen på när dom träffats.
- Hej. svarade hon kort och såg vaksamt på honom. Hennes ilska var något stillad, men fortfarande glödde hennes blåa tecken med ett klart, ljusblått ljus.
Hon svepte med blicken över honom.
svart, täckt av ärr, en röd man och gröna ögon som såg på henne.
När hon mötte hans blick var det som ett minne väcktes till liv.
- Black, eller hur? sa hon sammetslent, en mask hon drog på sig för att inte visa ilskan som fortfarande bubblade inom henne. Om den lilla tiken dök upp igen skulle Thayala hålla vad hon lovat. Hon skulle slita av de där söta små vingarna från det lilla kräkets rygg.

Hon hör en mörk röst ovanför vattenyta "Väl mött" hör hon hur den mörka rösten säger till varghonan som försöker slita av hennes vingar.
Hon tänker att hon kanske ska försöka tyst simma upp mot vatten ytan och se vem det är.
Hon börjar simma upp mot vatten ytan. Det blir ljusare desto närmare hon kommer mot vattenytan.
Hon ser två figurer, den ena är större än den andra och hon gissar att hanen är den stora och tiken är den lilla.
Hon tar upp huvudet vattnet går precis vid ögonen, hon stirrar på vargarna som pratar med varandra, hanen är stor och muskulös, hans päls är svart med många ärr på, han ögon ser hon inte så mycket av men hon tror att dem är grön, hans man och svans är röda som lava.
Hon ber för sig själv att han kan hjälpa henne ur det här galenskapen.

Han mötte den äldre honans blick och såg hur hon hajade till efter att ha hälsat.
"Black, eller hur?"
"Ja." svarade han, och lade eftertänksamt huvudet på sned.
Ögonen borrade in sig i hennes. Vart hade han sett henne förr? Hans minne verkade inte vara som det en gång varit. Blev minnet sämre med tiden? Så gammal var han inte. Han klippte med öronen.
När han inte kom på vart ifrån han kände igen honan, gled han in i hennes medvetande efter den enkla informationen han var ute efter. Inte ens djupt nog för att hon skulle märka någonting. Han använde sina mentala krafter skickligt, efter flera årtionden av träning.
Hennes namn var det första han fick reda på.
Thayala. Det hade han absolut hört förut, vilket störde honom en aning. Varför mindes han inte?
Thayala var tydligen tjugo år, fyra månader och femton dagar gammal. Mer än så behövde han inte för tillfället, så han drog sig ur ut hennes huvud lika enkelt som han tagit sig in. Spårlöst.

Nackdelen med hans förmåga att ta fram information ur folk var att han blev väldigt mottagbar för känslor under tiden. Inte bara offrets, om man kunde kalla det så, utan även andra individer som råkade befinna sig i närheten.
Han kände den yngre honans undermedvetna rop på hjälp.
Han kände Thayalas tillbakahållna vrede koka strax under den stilla ytan, kände hur hon ville slita den yngre honan i stycken.
Men Black hade hejdat detta utbrott just innan det inträffat, bara genom att visa sig. Underligt. Hon kände kanske igenom honom också. Sånt kunde hejda vem som helst i vad som helst.

Thayalas röst hade gått från rosenrasande och giftig till charmig och sammetslen. Varför försökte hon dölja sin ilska gentemot den yngre honan för honom? Det var lönlöst att dölja saker för Black. Fast det kunde ju inte hon veta.

Det hade bara gått ett par sekunder sedan han svarat henne. Genomsökandet och hans funderingar hade gått väldigt snabbt.
Han vände huvudet mot dammen, och såg ett vitt ansikte sticka upp ur vattnet. Han gjorde samma sak som han gjort med Thayala - kikade in i hennes medvetande efter snabb information. Han gick inte ända ner till livshistoria och åsikter, relationer och minnen, nej, han stannade efter att han fått veta henne namn och ålder.
Sitera hette hon. Hon var sexton år, och alltså precis som han gissat yngre än Thayala. Sedan drog han sig ur.
Han såg Sitera i ögonen och sa bestämt;
"Varför tar inte du och kommer upp därifrån?"
Det var ingen fråga, snarare en order. Det lät mer så eftersom hans röst hade en erfaren hanes myndiga auktoritet.

Han hade ur många andras ögon sett på sig själv med hjälp av sina krafter. Det var ur en mycket märklig vinkel som gav en obehaglig känsla men som var intressant att kunna frammana. Han hade sett en hane som man inte satte sig upp mot.
Han hade liknat Mercer, hanen som hittat honom som valp, lämnad i skogen. Han visste inte om tanken gav honom något att vara stolt över eller rädd för. Det hade trots allt inte slutat bra för Mercer. Han skakade av sig de dystra tankarna som en gås skakar av sig vatten och riktade åter sin uppmärksamhet mot sitt sällskap. Han fick inte glömma nuet. Det var viktigast.

Han... Han kände inte igen henne!
Hur kunde han glömma? Hur kunde han glömma någon som henne? Hon med hennes vackra, vita päls, hennes silvergrå horn och så perfekta, blåa tecken.
Det gick inte att glömma henne, hon som var skönheten själv!
- Du minns inte mig? hon sa det sammanbitet och trängde bort sin ilska. Inte än. Hon ville veta vad han hade att säga först.

"Varför tar inte du och kommer upp därifrån?"
- Kommer hon upp får hon gå iväg senare. För flyga kommer hon aldrig mer kunna göra när jag är färdig med henne, morrade hon och vände blicken till Sitera, den vita fakargen som stört henne mitt i vilan och gömde sig i den lilla, men djupa dammen.

Hon tittade på vargarna, hon känner hur vattnet kyler ner hennes kropp mer och mer.
"Varför tar inte du och kommer upp därifrån?" säger hanen bestämt till henne precis som om det skulle vara någon order.
-Gör jag det kommer honan att slita mig itu och jag vill leva ett tag till sa hon hakande med tänderna och rädsla i rösten.
Hon tittar på honan och ser hur gärna hon vill slita henne itu.
Men här kunde hon inte vara i vattnet för evigt, hon simmade närmare kanten på dammen.Hon tog ett vingtag så att hon kom upp ur vattnet, vattnet skvätte omkring hennes vingar när de kom upp ur vattnet, hon hade skyddat dem så att de inte blev blöta under vattnet för då hade hon inte kunnat flyga förrän de hade torkat.  Hon landade precis på dammkanten hon tänkte om honan tänkte attackera henne igen var det bara att hoppa i vattnet igen utan problem.
-Okej jag är upp men jag vill verkligen inte slås med dig sa hon till honan mest hon skakade av kylan som hade sprit sig till hela hennes kropp.

Han kände ännu en våg av ilska från Thayala, nu även riktad mot honom. Hon kände sig förorättad av att inte varit viktig nog och därför fallit i glömska.
"Du minns inte mig?"
Han vände sig mot henne och såg henne i ögonen med forskande blick. Solen sken honom i ögonen och fick de kattlika pupillerna att smalna till tunna streck.
"Är det viktigt för dig att jag gör det, Thayala?"

Han såg i ögonvrån hur Sitera tog sig upp från vattnet igen, hörde vartenda ord hon sa. Utan att vända ansiktet mot henne sände han en tanke till hennes huvud.
*Sitera.*
Bara hennes namn. Han ville klargöra för henne att han besatt förmågan att tala via tankarna. Hon kunde säga vad hon ville till honom i huvudet, utan att Thayala skulle höra det. Genom att tänka det och rikta tanken mot honom. Han visste inte riktigt varför, men det verkade vara det han borde göra.
Han tyckte om Thayalas ögonfärg, och en skugga av ett minne viskade i hans bakhuvud.
"Det är tydligt att vi träffats förr." brummade han.


(Det får räcka. Får stoppa mig själv för att inte skriva längre. xD)

Ja! Det var viktigt! Hon är ingen man bara glömmer sådär!
Men hon kunde inte svara på frågan ärligt utan att låta dum. Om hon skulle svara ärligt skulle hon ju bara låta självupptagen, för ja, för henne var det viktigt.
Hon förstod inte hur han kunde glömma henne. Det fanns helt enkelt inte i hennes värld.
"Det är tydligt att vi träffats förr."
Hon skrattade till, ett kort, glädjelöst skratt.
Kom han på det först nu?
Även om han glömt henne hade inte hon glömt honom. Hur skulle hon kunna glömma någon med det utseendet och den utstrålningen?
Visst, han var gammal nog för att kunna vara hennes pappa, men vad spelade det för roll? Han var ändå farligt snygg...
- Ja, vi har träffats förr. Minns du inte?

För stunden var hennes ilska stillad och Sitera glömd. Hon var endast irriterad över att Black glömt henne .

[ vet inte riktigt vilken färg du använder till hans gröna färg XD]

Hennes kropp darrar fortfarande av vattnet som rinner ner från hennes vit och blåa päls. Den stora hanen pratar med honan som vill lita hennes vingar i stycken men det värkar som om honan har glömt att hon är där.

*Sitera* hör hon en röst säga inne i hennes huvud och kollar sig runt, hon vänder sitt huvud riktat mot hanen igen och förstår att det var han som sa hennes namn.
-Kan vi prata med varandra i våran huvud? hon tittade på honan sen och insåg att honan inte hört ett ord hon hade sakt till hanen.
-Vad heter du? vet du vad honan heter? frågade hon hanen nyfiket.Hennes kropp var tröt av all enregi hon hade blivit av med när hon var under vattnet.
Hon satte sig ner på gräset, det hade blivit blöt av allt vatten som hade runnit av hennes kropp.
-Snälla hjälp mig, jag vill inte förlora mina vingar eller mitt liv sa hon rädd och nervöst.

Vad skulle hända med henne?