"Ja, vi har träffats förr. Minns du inte?"
Han ignorerade hennes fråga, vände sig mot vattnet, böjde sig ner och drack. Den skära tungan lapade vatten likt tungan på ett stort kattdjur, som en panter eller en gepard. Öronen var vända bakåt, mest för att höra om hon hade något mer att säga.
När Sitera svarade honom utan att öppna munnen så lyfte han blicken, med det ena ögat dolt bakom luggen, och fäste den på henne. Hon hade satt sig ner i gräset en bit från där han och Thayala stod. Sitera frågade om de kunde tala med varandra i huvudet. Den frågan besvarade han inte ens. Det faktum att det var just det de gjorde just nu borde vara svar nog. Ja.

*Vad heter du? Vet du vad honan heter?* undrade Sitera.
Han fortsatte dricka, vände åter blicken mot vattnet.
*Mitt namn är Black. Honan heter Thayala* svarade han lugnt.
*Snälla hjälp mig, jag vill inte förlora mina vingar eller mitt liv.*
Han slutade dricka. Lyfte huvudet från vattenytan och vände ansiktet mot den blåvita fakargen. Hans gröna ögon var vänliga när de såg på henne.
*Vad kan jag göra för att hjälpa dig?*

Svansen började röra sig bakom honom. Inte mycket, bara små vågiga rörelser. Han hade fortfarande öronen bakåt, för han behövde inte dem för att höra Sitera eftersom de inte talade med ljud. Det här mötet hade kommit att visa sig mer roande än han trott.

Irritationen växte inom henne igen när hon blev ignorerad av den stora hanen. Han bara struntade i henne och drack istället för att svara henne.
Hon bet ihop och vände blicken mot Sitera istället. Det var hennes fel! Allt var hennes fel!
-Du... Väste hon hotfullt och gick närmre henne. Hennes kluvna tunga strök snabbt över hennes läppar när hon fuktade dom.
- Jag varnade dig... Hon drog upp sina svarta läppar och blottade sina vita tänder när hon började morra och gick närmre och närmre Sitera.

-Du sa Thayala till henne, hon hade varit helt fokuserad på Black att hon nästan hade glömt att Thayala ville slita av hennes vingar.
Hon vänder sig snabbt om och ser på den arga honan som börjar gå närmre henne.
-Jag varnade dig sa hon och blottade sina tänder, Thayala gick närmre henne och såg inte glad ut, hon visste inte vad hon skulle göra skulle hon fly?,skulle hon låta Thayala slita av hennes vingar?, skulle hon hoppa i vattnet igen? eller skulle hon strida mot Thayala?.
Hon tänkte mycket snabbt och hon kunde inte fly,hon kanske hade några minuter mot honan men hon ville inte förlora sina vingar och hon skulle nog inte klara av att vara i vattnet lika länge som innan. Hon hade två chanser på sig antigen skulle Black rädda hennes liv änän gång eller var hon tvungen att beskydda sig själv.
Hon tittade på Thayala hon var inte glad alls hon vill säkert slita henne i stycken fullständigt.
-Snälla Thayala låt mig gå sa hon och kände hur hennes kropp blev kallare, att vattnet inte hade försvunnit än från hennes kropp .än
Hon hade nog aldrig varit så här rädd för men hon hade bara slagit mot en annan varg för och det var mycket länge sedan.

Kom inte på något bättre att skriva.

Efter att han ställt sin fråga via tankekraft till Sitera utan att få svar, böjde han sig ner igen och fortsatte obesvärat att dricka.
Plötsligt hörde han hur Thayala rörde på sig bakom honom, hörde hennes steg i gräset. Han lyfte huvudet och vände det över axeln för att se henne. Hon närmade sig den yngre honan med hotfull uppsyn.
"Du..." hörde han henne väsa. Skymtade en kluven tunga, som på en orm. "Jag varnade dig." fortsatte Thayala.
"Snälla Thayala låt mig gå." bad den yngre honan.
Det var droppen. Skulle denna hona spilla blod i onödan?

Innan han själv visste ordet av det hade han själv väst till och tagit ett långt, utsträckt språng till platsen mellan henne och den yngre honan, ställt sig i vägen framför henne. Han kände hur nosryggen rynkades till den grad att både det svarta tandköttet och de vassa tänderna blottades. Ögonbrynen var aggressivt rynkade över de gröna ögonen som stirrade Thayala rakt i synen. Varenda muskel var på helspänn och den kattlika raggen rest så att han såg om möjligt ännu större ut än han redan var. Han tog ett par långsamma, varnande steg mot henne med klorna utfällda mellan tårna och piskande kattsvans. En varnande, dov morrning mulllrade hela tiden långt ner i hans strupe.

Hon hörde ett väsande, och i nästa sekund stod Black framför henne. Hon kände ilskan växa efterhand som han tycktes växa sig större framför hennes ögon. Hans ragg restes, han morrade och gick långsamt, lixom varnande och hotfullt mot henne. Hon mötte hans blick och det ryckte i hennes öron när hans utfällda klor stötte mot en liten sten med ett lågt, klickand ljud.
- Hur vågar du ställa dig mig och mitt byte, gamling?! väste hon och reste raggen även hon. Hon höjde huvudet och böjde hakan en aning så hennes horn vinklades mer mot den stora, svarta hanen.
- Lägg dig inte i. morrade hon varnande och tog ett steg mot honom. Vem var han att bestämma vad hon skulle göra?!

Black hoppar framför henne och blockerar vägen mellan henne och Thayala, Black reste sin ragg för att se större ut men lyckade inte så mycket för han var redan så stor.
"- Hur vågar du ställa dig mig och mitt byte, gamling?!" sa Thayala till Black.
Nu var hon honans byte också hur kunde allt bli fel hon ville bara vara trevlig och snäll men istället håller hon på att förlora sitt liv, tack och lov att Black dök upp annars hade hon varit död för länge sedan.
-Snälla Thayala kan vi inte bli sams och sen gå på olika håll? rösten var rädd och men ändå tydlig och klar och kanske lite bestämd också.
Hon gick fram så att hon stod bakom Black hon var tröt på att vara rädd och att stå bakom dem.
-Black sa hon med en bestämd röst, tack så mycket för att du hjälper mig eller ska jag vara änu tydligare tack för du räddade mitt liv men du måste inte hjälpa mig om du inte vill för Thayala kommer nog inte baka för en strid sa hon i hans tankar.

Black tystnade tvärt vid Thayalas ord. Morrningen avbröts och tystnad lade sig över honom.
"Endast dina ord talar om hur ung och oerfaren du är."
Hans ansikte slappnade av, från aggressivt till... ingenting. Ingenting alls syntes på ytan, medan hans ögon såg in i hennes. Mötte den kalla blå färgen med sin egen gröna.
Han var besviken, trodde att hon skulle varit mognare än så. Trodde hon skulle varit mer. Kanske var dumt av mig, for genom hans tankar.

Han rätade på halsen från mankhöjd till högsta utan att bryta ögonkontakten. Bara såg på henne med allvar.
"Lägg dig inte i." morrade hon sedan, tog ett steg mot honom.
Han rörde inte en min. Svansen rörde sig kattlikt bakom honom, piskade fram och tillbaka i vågor. Det enda tecknet på vad som rörde sig under ytan. En vindpust lyfte hans röda lugg, och båda ögonen syntes.

*Black, tack så mycket för att du hjälper mig - eller ska jag vara ännu tydligare; tack för att du räddade mitt liv - men du måste inte hjälpa mig om du inte vill, för Thayala kommer nog inte backa för en strid.* hörde han Sitera tänka, menat åt honom.
Han tog emot tanken, lyssnade på den men lade den åt sidan i huvudet. Hans sinne var skickligt, och han svarade henne sekunden efter med lugn och mörk röst - utan att munnen rörde sig såklart; *Låt henne komma. Jag backar inte heller.*

Sedan sänkte han huvudet till manknivå, tog ett språng till sidan av henne för att undvika hornen och for fram med huvudet för att låta sina käkar göra ett snabbt utfall mot hennes nacke. Han hann inte se om det gjorde något åverkan, innan han hukade sig ner, spände musklerna. Sedan lade pannan mot hennes sida och tryckte så hårt han kunde för att överraska henne genom att helt enkelt välta henne. Allt inom max fyra sekunder.
"Hur länge klarar du en kamp mot mig utan att ta till dina krafter?" Den allvarliga masken drogs undan och blottade en skämtsam ton i hans röst, en lekfull glimt i ögonen. Rörelserna var snabba och vana, han rörde sig smidigt som ett kattdjur. Han backade och intog en försvarsposition, som nästan liknade positionen valpar använde när de ville leka.

Hon kastade sig undan i sista stund när han högg efter hennes nacke. Några få strån ur hennes man följde med när han slöt käkarna bara centimeter från hennes nacke och hon grimaserade av den stickande smärtan. Sekunden därpå föll hon åt sidan av det plötsliga trycket mot hennes sida. Ett överraskat tjut slapp ut mellan hennes svarta läppar och hon kom upp på tassarna lika fort som hon fallit omkull.
"Hur länge klarar du en kamp mot mig utan att ta till dina krafter?"
Hon spände sin isblåa blick i honom.
- Testa och se! ropade hon och kröp ihop innan hon tog ett språng mot honom med munnen vidöppen, som en undanmanöver. För i sista sekund slog hon ut med tassarna, försedda med sylvassa klor, mot hans sida.
Hon hade oddsen mot sig, men försöka kunde hon ju. Även fast hon var övertygad om att han både var starkare och smidigare än henne. Hon var inte gjord för närkamp, hennes styrka var hennes kraft.

Hon tittar på mest de två vargarna slås mot varandra och hon vet inte vad hon ska göra? det var hennes strid men Black skyddar henne och tar all stryk, ska hon hjälpa till eller ska hon tacka för hjälpen och sedan flyga där ifrån? tankarna flyger i hennes huvud.
Det började bli mörkt också.

Thayala stod upp lika fort som hon fallit och verkade inte road av hans manöver. Själv tog han detta som en lek. Hon spände blicken i honom och försökte troligtvis se skrämmande ut - dock var det mest gulligt.
"Testa och se!" svarade hon på hans utmaning. Hennes känslor och tankar kom strömmande mot honom då ilskan gjorde henne öppen.
Han kunde lätt förutse vad hon tänkte göra när hon själv kom på att göra det. Hon kastade sig fram mot honom som för att bitas, men bytte vapen från tänder till klor genom att vända tassarna fram mot honom mitt i språnget och spreta med klorna.
Black bestämde sig för att låta henne vinna det draget och rörde sig inte ur fläcken. Han kände hur klorna rispade hans hud, och vände huvudet så att han kunde se den lilla skadan som var skedd. Det ytliga såret blödde lite, men gjorde inte särskilt ont.
"Se där. Bra jobbat. Jag är så gott som död."
Han vände huvudet tillbaka framåt. Hon hade landat efter sitt lilla trick och hunnit dra sig undan ett par steg från honom utan att släppa honom med blicken. Han hörde hur hon i tankarna undrade vad han höll på med, varför han inte reagerade. Sitera höll sig i bakgrunden och hennes tankar var allmänt förvirrade då hon inte verkade veta vad hon skulle ta sig till.
*Vad väntar du på? Dra härifrån medan du kan!* sa till han henne via telepatin.
Till Thayala sa han högt; "Kom an då."

Thayala gjorde ett utfall mot hans ansikte för att bita honom och han drog huvudet tillbaka en liten bit i sista sekund. Hennes tänder slog ihop framför hans nos. Hon morrade när hon insåg att hon missat. Han svarade med en morrning han med, men hans öron var vända framåt.
Han såg ett tillfälle, kastade sig över henne och tryckte ner henne på marken så att hon hamnade med ryggen ner i gräset. Förvånad som hon blev stirrade hon bara på honom. Han slutade morra och placerade tassarna på var sida om hennes huvud för att inte mosa henne. Han borrade in blicken i hennes. Några tysta sekunder flög förbi.
Han bröt den genom att lägga huvudet på sned och höja ett ögonbryn.
"Men seriöst? 'Gamling'? Den sved."
Han klev bort från henne, ruskade på pälsen och fuktade nosen med tungan.

Black vände ryggen mot de båda honorna och styrde stegen in mot skogen. Han skulle söderut. Han skulle ta sig igenom Lövskogen, korsa Numoorislätten och ta sig till sin älskade Rosie som väntade på honom med valparna i Kawazatridjungeln. Han längtade efter dem.
Han stannade i skogsbrynet och såg sig över axeln, kastade en sista blick på Sitera och en på Thayala. Han drog på munnen.
Sedan försvann han in bland träden.





(OFF: Lämnar.)