|| Demethra är havande med Crepsleys ungar-det har inte blivit rollat. Men magen växer här och nu (:

Hade varit helt trollig då jag skrev det här rollet så jag skapade det först i Lövskogen. Nu är det ändrat :) ||

På bara en stund, en tid, som inte kännts som någonting- hade allt förändrats. Dagarna kändes längre, vilan kortare. Stegen gick långsammare och bördan var tyngre. Men det skulle få ett slut, inte nu, inte inom en vecka. Men i sinom tid skulle det få ett slut.

Mirrow hade insisterat på att inga TDN:are skulle komma och käka upp honom under förmiddagen även om han tog sig en bit bort från Demethra. Förmiddagssolen glänste över det snötäckta landskapet.
Hon hade inte ens lagt märke till natten då snön kommit, när hade den ägt rum? När hade marken blivit vit? Allt annat hade rullat på under tiden och förminskat hennes syn för allt omkring henne.
Men hon hade inte saknat snön, den hade lika väl kunnat hålla sig kvar där uppe i skyn. Den var kall och lömsk. Hon befann sig i helt fel årstid, det skulle bli en hård vinter för henne.

|| Till Xhie ||

Ken-Yak hade blivit täckt av en vacker vinterskrud, men ändå tedde sig det steniga området aningen dystert. Xhie kunde inte riktigt sätta tassen på vad det var som fick området att verka så... livlöst, men något var det. Kanske bristen på växtlighet, kanske något annat.
Hon mindes sista gången hon varit här, hur en hettande värmebölja hade svept in över området, gjort det omöjligt för henne att fortsätta sin färd. Allting var annorlunda nu, snön låg på marken och luften var kylig. Ändå kände hon igen området, det var sig likt. Hon mindes hur hon vandrat här, hur hon varit på väg mot sin far. En varg hon nu funnit, och som också hade gett henne ett riktigt hem i flocken han ledde.
Den vita unga varginnan vandrade nu bekymmerslöst mellan stenblocken, hade känt att det var dags att sträcka på benen. Hon gillade att vandra, även om hennes upptäcksfärder nu inte var lika långa. Hon hade flocken, men den hindrade henne inte från att se sig omkring.
Ett litet leende lekte på hennes läppar där hon vandrade, glad över vintern som hade kommit. Hon gillade visserligen alla årstider, skulle nog alltid vara lika glad oavsett om det var regn eller snö som föll från himlen.

[Ledsen för segt svar, haha. Men har haft mycket med jobb osv D; ska skärpa mig, looooovar!]

För en gångs skull var Demethra's sinnen redo på lukten som nådde hennes nos. Varg i närhet. Som vanligt var det första hon kontrollerade deras flockdoft, men denne bar inget spår av TDN, vilket gjorde läget mycket lugnare. Demethra fortsatte föra tassarna framför varandra och hade på det sättet tagit sig förbi slätt efter backe, efter slätt igen. Hon hade inte hunnit gå lugnt sen hon känede vargens doft innan hon nu hade denne inom synhåll. Det var en ljusfärgad gestalt långt borta, en ganska slät dalgång låg mellan dem som man knappt kunde kalla dal. Det var enbart som en inbukting i det släta landskapet, men väl lika snötäckt som allt annat.
Medan Demethra betade av meter för meter framåt höll hon ögonen fokuserade på främlingen, hennes tankar gick igenom hur länge hon själv egentligen höllt på med det hon gjorde nu. Redovisade för sig själv hur hon tog sig fram, markerade varje utstickande landskapsväxtlighet och tog sig fram till denne, för att sen ta sikte på en annan. Hon gjorde sin gång mycket mer kontrollerad, hon hade koll på hur många daler och backar hon ait sig över, hur långt bort från startplatsen hon nu var. Hur lång Ken-Yak's slätter egentligen var. Tanken var skräckinjagande att hon skulle fortsätta på det här sättet, tänk om hon bara fortsatte memorera varje steg hon tog? Därför gladde hon sig nu åt främlingen som fick hennes klarblå ögon att fokusera sig på något annat än marken framför henne. Marken som töjdes ut som ett gummiband desto längre hon gick så att vägen hon hade framför sig bara skulle bli längre och längre.

En rödbrun främling dök upp vid horisonten i det steniga landskapet, och den gröna blicken fokuserades på denne. Några sekunder senare slog doften emot henne, visade att hon inte inbillade sig utan att det verkligen var en främmande varg där borta. Som dessutom verkade röra sig emot henne. Det verkade som att det inte fanns mycket annat till val än att möta den främmande honan.
Så Xhie tog ett par försiktiga steg i riktning mot främlingen, med en nyfiken men vaksam blick i sina gröna ögon. Hon var vaksam mot främlingar, hade varit det enda sedan mötet med den svarta honan som visat sig vara så ond. Och eldvargen också... De två hade förändrat henne, lärt henne att man inte kom någonstans med att vara glad och naiv. Att tro gott om allt och alla gjorde inte att alla blev goda och vänligt inställda. Tvärtom gjorde det endast henne till ett enkelt byte för dem. Men hon hade lärt sig, och hon var nu mer säker på hur hon skull bemöta andra. Hon var fortfarande vänlig och ville alla väl, men hon var noggrann med att underöka lite innan hon valde att tro gott om de hon mötte.
Men trots det sökte sig ett litet leende fram på läpparna medan hon stillsamt vandrade över den karga slätten. Hon kunde helt enkelt inte låta bli att undra över vad detta möte kunde tänkas föra med sig.