[Reserverad för Texanic.]

Denna stenslätt verkade nästan kuslig i månskenet som kastade ett blekt ljud över de gråa skepnaderna som täckte marken, fick dem att kasta långa skuggor. De var till viss del en vacker syn, men inte heller var den allt för tilltalande för ögat. Tystnaden var nästan tryckande under denna korta tid av mörker som infann sig under den tidiga sommaren och det verkade nästan som att allt liv var bortblåst från denna plats under just denna stund. Något som kunde göra vissa varelser oroliga eller illa till mods. Skuggorna verkade ibland röra på sig.
Men det berörde inte den resliga varelsen som vandrade mellan de olika stora stenarna. En reslig gestalt, vit och grå till färgen med klart blåa ögon som effektivt sökte av omgivningen. De långa benen rörde sig framåt med en majestätisk gång och det var en hållning som visade att vrenen var på en stolthet som skulle vara mycket svårt att bryta ned.
Och han var inte det minsta bekymrad över omgivningen.
Han var en varelse från mörkret, skapad av det som vissa ansåg vara ondska. Själv såg han inte på världen på det viset, eftersom att han inte ansåg sig själv vara en ond varelse. Men inom honom fanns mörkrets krafter, svart magi som gick långt bak i blodet i hans familj. Och runt hans tassar flöt formlösa varelser, skuggor vilka band honom samma till natten och mörkret ännu mer. Kanske det var så att Demonerna hade skapat dessa krafter han bar inom sig, kanske de även hade skapat det blod som flöt i hans ådror. Men han var inte ond, man kunde inte se världen på det sättet. Allting var inte svart och vitt.
Han var en vren, en ståtlig sådan med bestämda åsikter och sällsamma krafter. Han var ingen annan.

Natten, tystnaden, ensamheten.
Han var försatt i en egen liten bubbla med känslan av att han var den enda levande varelse som faktiskt existerade. Det var en känsla han inte fann särskilt tilltalande, på ett vis gillade han ensamheten, den var inbjudande och lugnande men det fanns tillfällen då han mer än gärna kunde avnjuta ett trevligt sällskap.
Nu var en sådan stund.
Han hade vandrat länge, flera månader, utan att ha så mycket som sett skymten utav en annan varg. Den långa färden hade tärt mycket på honom, både fysiskt och psykiskt. Hans annars muskulösa kropp så när på endast skinn och ben, vilket dock doldes någorlunda av hans långa brungrå päls. De stora om än malplacerade hornen, för han var ju trotts allt en varg, hade börjat väga allt mer och det blev svårt att hålla huvudet ordentligt rest. Rent psykist var han mestadels trött, han hade tänkt vila, men den steniga mark som passerade under hans tassar var inte särskilt inbjudande. Tidigare, då han var precis i utkanten utav denna öken av sten och klippor hade han tyckt sig skymta en grästäckt slätt, dock hade han inte riktigt velat lita till sina sinnen och istället fortsatt genom stenöknen. Något han bittert ångrade i denna stund och att vända tillbaka var det då inte någon tanke på, det var tillräckligt svårt att hålla en rak kurs i detta öde landskap. Att irra bort sig här skulle för honom säkerligen betyda slutet.
I ett litet halvhjärtat försök att finna någon annan levande varelse där ute, om så enbart en liten fågel eller orm samlade han kraft och lätt sinnet sträcka sig långt från hans kropp. Området ekade ödsligt tomt tills dess att hans sinne plötsligt vidrörde något levande. Det var för långt ifrån honom för att han skulle kunna urskilja sinnets karaktär, veta vad detta var för varelse, men bara i ren glädje över att ha funnit en annan levande själ här ute lät han de långa benen snabbt föra honom i dennes riktning.

Det var ingenting som Angelus direkt kunde förstå hur det kom sig, men plötsligt kände han sig inte ensam. Han stannade upp, vädrade och lyssnade. Men ingenting fanns som var värt att uppmärksamma. De blåa ögonen smalnade av, då han såg sig omkring. Var var detta?
- Tu videre?
Skuggorna svarade honom inte först, men sedan viskade de sitt negativa svar åt honom. Så de såg inte heller någon. Kanske det bara var hans inbillning som spelade honom ett spratt. Så han valde att ignorera känslan för det skulle ändå inte leda någonstans att stå och fundera. Ifall någon fanns i hans närhet så skulle han väl upptäcka denne förr eller senare. Och skuggorna skulle varna honom, det tvekade han inte på.
Så han fortsatte stilla sin vandring genom natten samtidigt som en mild bris drog fram över stenslätten och smekte hans päls. Det var ingen kylig natt, vinden var varm och ljuvlig. Han gillade denna natt, den hade ett vackert lugn över sig.
Men snart stannade han upp igen. Det var något som var underligt, det var som om någon var i hans närhet men det fanns inget som indikerade det. Men endast några ögonblick svepte den stillsamma nattvinden en doft in i vrenens nos och det hela blev mycket klarare. Aningen han hade var alltså inte felaktig. Och han styrde stegen mot doftens källa.

Det främmande sinnets närvaro blev allt tydligare, han visste att han rörde sig i rätt riktning. Mer än det behövde han inte veta för tillfället så han lät sitt eget sinne dra sig tillbaka. Han visste att en varelse som inte bar de psykiska krafter han bar skulle kunna känna ett väldigt obehag om han lät sitt eget sinne tränga sig alltför nära inpå.
Den högresta varghanen stannade upp och lät dra ett djupt andetag genom nosen för att fånga in de lukter som den omgivande luften hade att erbjuda honom. Stenlandskapet bar en svagt metallisk lukt som överväldigade hans känsliga nos men än dock kunde han urskilja lukten som han hade hoppats finna.
Varg, ja nog var det en annan varg. De långa öronen spetsades, de såg rätt så oproportionerliga ut på hans långsmala huvud, därför låg de allt som oftast riktade bakåt och vilande. Trots att han fylldes av en viss lättnad och upprymdhet var det inget som syntes på utsidan, han visste att han var tvungen att vara nog så försiktigt i sitt nuvarande tillstånd. Allt för ofta hade han stött på främlingar vars sinnelag var allt annat än vänligt inställt. Försiktigt började han gå, de breda tassarna tog emot hans tyngd vilket fick dem att tryckas mot den kala, stentäckta marken. Hans flerfärgade blick fångade strax upp något som stod i svag kontrast till mörkret och stenslättens uppresta stenblock. Något vitt, som ens försvann i dansande mörker ens dök upp igen. Hanen vred vagt på huvudet och började sedan tala kort med en röst som klingade mot de mörka stenblocken.
- Stranger in the shadows, would you please step forward so that I can see you?
Han blick förblev orörlig, fäst på det mörker som dansade kring det vita och han förblev tyst, i väntan på ett svar.

Stegen fortsatte och den resligae vrenen närmade sig den främmande vargen med samma stolta hållning som tidigare, smått undrande vem det kunde vara. Men nyfiken var han inte, han hade sedan länge kommer över den känslan och den existerade nu mera endast hons andra.
Ett roat uttryck gled över Angelus när han slutligen hörde orden som lämnade främlingens mun, en liten stund efter att han hade kunnat lägga ögonen på något som liknade det han sökt. Att han skulle kliva fram ur skuggorna, så passande. Den andre anade inte hur rätt denne egentligen hade, men att kliva fram ur dem var inget som Angelus tänkte göra. Åtminstone inte bort från dem, då de var hans trognaste följeslagare. De hade alltid var med honom.
Medan han vandrade slöt de sig för några ögonblick närmare honom, omringade hela hans kropp, men sedan sjönk de alla ner till en nivå runt hans tassar och ben där de fortsatte dansa runt honom utan minsta ljud.
- So, done. No more shadows are covering me.
Fortfarande lågt det roade uttrycket över ansiktet, men det visade sig inte i ett leende. Det var länge sedan han hade visat ett sådant, det var knappt så Angelus mindes hur man gjorde ett.
Blicken lades på den andre och när han började studera denne märkte han kroppsbyggnaden som var nästan identisk med hans egna. Det var alltså en vren han hade framför sig? En vren med horn. Det stack till smått inom honom, en värmande känsla. Den bruna hanen framför honom fick honom att tänka på Medusa, eftersom att hon bar ungefär samma färg som främlingen och så var det det där med hornen. Hon var den enda vrenen, förutom denna, som han hade mött som hade horn. Det måste vara något speciellt med dem, för vad han mindes hade ingen i hans ffamilj haft horn av något slag.
- Beautilful night, don't you think?

Texanics blick lämnade inte den vita skepnaden när denne klev framåt och blev fullt synlig i det mjuka, silveraktiga månljuset, istället vandrade den över främlingen som nu stod framför honom, nyfiket granskande. Deras kroppsbyggnad var slående lik, de långa benen, den slanka kroppsbyggnaden, de långa öronen. Men dessa likheter vägdes upp av en mängd olikheter hos dem båda, avsaknaden av horn och sabeltänder hos den främmande hanen var det klart tydligaste, sedan var det ju även färgen. Hans egna skyddande päls bar en färg som i huvudsak bestod av brunt, med vissa inslag av grått medan hanen framför honom enbart bar vitt och olika nyanser av grått. Hans blick stannade en längre stund vid hanens ben, ett dansande mörker tycktes omge dem. Hans ansikte fick ett lite fundersamt uttryck, men detta suddades snart ut och han lät istället tankarna ta över. Var det skuggor, någon slags magi, kanske var det rök.
Främlingen tog till orda och Tex återvände till nuet. Hans blick riktades denna gång upp mot natthimlen ovan dem och ett försiktigt leende letade sig fram på hans läppar.
- Indeed it is..
Den svarta filt som låg över himlen pryddes av tusentals stjärnor, alla lös de olika starkt och alla var de unika på sitt sätt. Men månen var nog det mest magnifika där uppe denna kväll, stor, rund och med ett sken som skonade världen nedan från totalt mörker.
- So, if you don't mind me asking. What else brought you here? Other than the view of this beautiful night sky.

På det djupt mörkblåa himlavalvet ovanför gnistrade stjärnorna ner mot jorden och månen lös klar, som om de desperat försökte ta till vara på den korta tiden mörker som fanns denna årstid. Sommaren var här och därmed hade också dagarna blivit längre. Den ståtliga vrenen tänkte för sig själv att om han hade varit en stjärna hade han tindrat extra vackert under den korta tiden han visste att de där nere på jorden kunde se honom.
En svag bris flög fram över stenlandskapet och det var med en klar blick som de ljust blåa ögonen hölls fästa på den främmande vargen. Eller, kanske det var rätt att säga vren. För det var en av hans artfränder, Angelus var säker på det. Skuggorna viskade åt honom, de kände av att främlingen delade samma blod som Angelus. Så nu mötte han alltså ännu en magnifik vren i detta land som inte längre var främmande för honom. Och han som hade trott att det fanns få av dem i Numoori, så fel han hade haft med tanke på alla han hade mött.
- I usually don't tell stranger 'bout my buisness, but since I've got nothing to hide...
Skuggorna viskade varnande åt honom, att avslöja för mycket var aldrig en bra sak. Men trots att han litade på dem hade han också en egen vilja, och denna gång valde han att svara artigt.
- I'm smiply on my way to meet someone.
Han ljög inte, ansåg att det var under hans värdighet. Han svarade på frågan som hade ställts, även om vissa delar kanske blev utelämnade. Som vem som hade bett honom vandra hitåt, och att han inte visste vem det var han skulle möta. Ifall det fanns mer undran hos den andre kunde ju denne alltid ställa ännu en fråga, det fanns inget som hindrade det.
- And what are you intensions with being here? 'Cause I don't think it's only the night sky for either.

[Alltså, satan vad skumma mina inlägg blir xD *klagar lite så det känns bättre*]

Texanic kom på sig själv med att fortfarande stå upp och då han för stunden kände sig rätt så bekväm i hanens sällskap valde han istället att sätta sig ner. Den långa svansen formade sig i en båge bakom ryggen på honom och han lät en lätt, knappt hörbar suck lämna honom då han slappnade av.
Blicken lämnade den klara natthimlen och vändes än en gång mot hanen framför honom, en lätt nick visade att han lyssnat till vad främlingen sagt. Det var inget utförligt svar han gavs men mer tänkte han inte kräva, hade han velat hade han, säkert med vissa svårigheter, kunnat leta bland hanens minnen. Han ville dock inte vara oartig och med tanke på att han inte hade särskild kontroll över sin kraft var risken stor att han inte skulle passera genom hanens sinne obemärkt. Han slog tanken åt sidan då hanen åter igen tog till orda och ställde samma fråga som han själv gjort en stund tidigare.
- Well, to be honest, this isn't exactly what I was searching for. I've come from a place far away and I'm not too familiar with these grounds.
När han nu sade detta så insåg han plötsligt att han inte hade den blekaste aning om vilket håll han egentligen färdades åt, eller hur lång tid det egentligen skulle ta för honom att ta sig från denna livlösa stenöken. Han tvekade på om han skulle be främlingen om vägledning, men vad var stolthet värd om han skulle ruttna bort på en plats som denna. Så nästan direkt efter att han tystnat tog han än en gång till orda.
- I assume you know this place whay better then me.. I have wandered through this lifeless stone desert for days now and if I wouldn't be too much of a burden might it be possible for me to accompany you on your journey?
..at least utill we're out of this place.

[Men jävlar va dåligt detta blev x) Lite tankspridd idag ^^']

Angelus lyssnade noga, för förslaget som lades fram hade både sina fördelar och nackdelar. Han längtade efter att få sällskap av andra vrener. Han hade växt upp i en flock som endast bestod av dem, och det kändes underligt att inte vara omkring dem varje dag som han förut hade varit. Visserligen hade han ju Medusa i Treontha, men det var inte samma sak som att han tio andra vrener omkring sig. Men å andra sidan hade han ingen aning om den andre avsikter, han visste inte vilka krafter denne hade och inte ens namnet på främlingen. Skuggorna delade hans misstänksamhet, och även om de viskade varnande ord kunde de inte låta bli att även de vilja tacka ja till erbjudandet.
Tystnade lade sig mellan dem medan den gråvita vrenen funderade. De blåa ögonen släppte inte främlingen med blicken, granskade denne med en fundersam min i det smala ansiktet. Öronen hölls spetsade medan svansen mjukt svepte bakom honom på samma stillsamma sätt som skuggorna rörde sig på.
Slutligen talade han.
- It seems like there's no reason to say no to that offer. But if you don't mind, I would like to know you name first.
Ifall han nu skulle vandra med denna vrenhane var det väl det minsta han kunde begära, att veta vem det var han vandrade med. Det var ett rimligt krav i hans ögon, och skuggorna höll med.

[Fantasin på topp xD]

[Eftersom att detta rollspel har stått stilla i snart tre månader måste jag tyvärr avsluta det eftersom att jag behöver plats på min tidslinje. Sorry D; Men kan inte ha rollspel som går så här långsamt fram just nu. Kanske de möts en annan gång (: hihi!]