Dimman flöt långsamt och virvlande över marken.
Tystnaden låg stilla över skogen, och ingenting rörde sig, förutom dimman.
En svart gestalt låg på marken under ett träd.
De klarröda ögonen lyste i mörkret och dess klara färg avslöjade att han nyss druckit.
Träden viskade om den annorlunda gästen och rörde sig i vinden.
Natten var ung, och vampyrhanen sträckte på lederna där han låg.
Öronen klippte till och ögonen var fästa mot himlen.
Månen lyste klart där uppe, likt en snövit, stor skiva, halvt dold utav molnen.
Han betraktade den och ville hemskt gärna utforska nya marker.
Han ville bort, bort från alla de välbekanta ställena.
Han var desperat, han behövde se något nytt.
Åren hade gått, generationer hade gått.
Valpar fötts, vuxna dött.
Men den svarte hanen liknade fortfarande till utseendet en femtonårng.
För alltid frusen i sitt tillstånd - utan liv, utan kärlek.
Det var ett högt pris att betala för de styrkor vampyrismen gav honom.

Nattens dimma svepte sig kring hans ben och gjorde denna plats mycket farlig för levande.
Lurande trädstammar, grenar och stenar kunde lätt överraska en i dunklet.
Levande vargar kunde väl knappt se tre meter framför sig.
Men inte Tavar - nej, han såg precis lika bra som om dimman inte funnits där.
Han tyckte om den.
Den lindrade smärtan, svepte in allt i ett spöklikt, grå dis.
Likt en suddig dröm, allt blev tyst som i graven.
Ensamhet.
Åh, vad det var härligt.
Han hade inte varit så här ensam sedanhan lämnade sitt hem för så länge sedan, för att aldrig återvända.

Han fick syn på en vattenpöl.
Månskenet fick den spegelblanka, svarta ytan att glänsa likt silver.
Han betraktade sin spegelbild.
De tomma, kalla ögonen stirrade tillbaka på honom.
Han fuktade nosen med tungan, och spegelverisionen av honom själv gjorde likadant.
Han ruskade lätt på huvudet, vände åter upp blicken mot himlen.
Trots dimman som täckte marken var luften ovanför frisk och klar, och stjärnorna beströdde himlen.
Det var vackert.

(är medveten om att jag tog text från ett annat inlägg.. men det behövdes, och du verkade inte ha nåt emot det.. hade iT xD)

Den massiva hanen utstrålade oro, något som bara få vargar sett hos honom. Hans rörelser var skarpa och stressade, och han rörde sig i snabbt tempo medans han sökte efter hennes alltför sköra sinne. Han ville knappt erkänna för sig själv att han tappat bort henne. Att han låtit henne försvinna så enkelt.
Han kom inte ens ihåg senaste gången han sa att han älskade henne, och det fick en kall sorgsenhet att bita sig fast inom honom. Om det hänt henne något skulle han aldrig kunna förlåta sig själv.
Från början hade han tänkt fråga flocken om de sett henne, men nu när han väl var på flockens revir så slog det honom vilken idiotisk idé det var. Flockmedlemmarna skulle nog inte bli så nöjda.
De skulle säkert säga att tiken hade en dålig inverkan på honom.
Och det hade hon väl också, det var han tvungen att erkänna. Han hade blivit mycket blödigare och mjukare - något som inte väckte uppskattning. En av Fountains valpar hade gått rakt fram till honom, sett den äldre hanen rakt i ögonen och kyligt frågat vad han egentligen gjorde i TDN.
Det hade fått honom att ställa frågan för sig själv. Han visste faktiskt inte, han var inte den ungvarg han en gång varit. När han blev medlem hade han varit lite av tjugo, och nyfiken på allting. Han hade haft en vit tik som han var djupt trogen och jagade för henne varje dag. Det hade blivit som en balans till den sidan av honom som alltid skämtade om de mest makabra ting och mördade med glädje. Men samtidigt hade han i vilken sekund som helst offrat allt för den vita tiken.
Det hade gått flera år sedan dess. Den spralliga hanen var borta. Den onda sidan som han försökt motstå till viss del framträdde allt mer lockande, var beredd på att sluka honom hel. Han kunde inte skjuta undan minnena av de adrenalin-kickar som han och syskonens jakter hade gett honom.
Hanen stannade upp, vädrade i luften och hittade sinnet av en främmande hanvarg. En kort nyfikenhet flammade upp för att sedan dö ut. Han borde fortsätta leta efter henne istället.
Han visste mycket väl, att om han inte hittade Tear snart så skulle han inte orka kämpa emot.

(GAH)